Lärda saker och rön.
Avslutning på de framlagda bevisen för att lantbrukare i nuvarande tider inte kan sälja en tunna spannmål, råg eller korn, för 12 daler kopparmynt.
Varje opartisk lantbrukare torde av detta inse att en tunna säd inte kan säljas utan förlust under 18 daler – och då har de övriga kostsamma delarna av lanthushållningen ändå lämnats utanför beräkningen, av vilka herr Stenman i sitt förslag nämnt byggnadsarbeten och anskaffande av ved. Jag vill inte ens hävda den proportion som verkligen uppstår mellan herr Stenmans påstådda kostnad om 24 daler och den nu bevisade om 62 daler och 24 öre.
I övrigt är många angelägna om att få herr Stenmans svar på följande frågor:
Hur kan herr Stenman påstå att det saknar grund att jorden bör bära kostnaden för husbyggen, när både den allmänna lagen och Kungl. Maj:ts husesynsordning föreskriver detta, och dessutom anger att husens storlek ska stå i proportion till hemmantalet?
Vilken vägledning har herr Stenman följt när han med säkerhet angett 2 och 5 sextondelars tunna (Reds. anm.: originalets "otsondedels" är oklart, troligen sextondels) i avrad och knekthåll – eller menar han att hela räntan, hela indelningen och alla extraordinarie skyldigheter därmed skulle vara fullgjorda?
Vilken utväg har herr Stenman tänkt sig för lantmannen att skaffa kläder och föda åt sig själv, hustru och barn, när han rimligen inte kan vänta sig sådant av sitt åkerbruk, som ändå är det enda han sysselsätter sig med?
På vilken ort finns tillgång till arbetare och dragdjur som antingen med spade gräver upp eller med vanliga åkerredskap sköter ett tunnland jord, för en så låg betalning som kan rymmas inom de 24 daler som beräknats per tunnland?
Hur bärgar herr Stenman sin skörd, när bara en kvarters lång halm får följa med axet?
Tål hans säd alltid detta, så att inte många ax blir stående kvar på åkern tillsammans med den långa stubben av den övriga frodiga säden?
Vilka redskap använder herr Stenman till räfsning i så lång stubb, när räfspinnarna inte tycks vilja räcka till?
Eftersom ax med kvarterslång halm inte kan bindas i kärvar och därefter skötas på vederbörligt sätt – hur samlar herr Stenman då ihop dem på åkern? För han hem dem i säckar eller tunnor? Hur förvaras de i ladan så att inte merparten av säden trampas sönder och går till spillo? Och slutligen: hur skiljs halmen bäst från den tröskade säden på logen?
Vilken naturlära har herr Stenman följt när han vill hävda att enbart den kvarlämnade sädesstubben inte bara ska ersätta allt vad jorden givit till ett fullvuxet sädesbestånd, utan att åkern därigenom dessutom ska bli bättre och bördigare?
På vilket sätt vill herr Stenman tillgodose riksens höglovliga ständers nit om att förstärka ladugårdarna med kreatur, när vi i flera år – åtminstone enligt hans förslag – i brist på halm måste utarma ladugårdarna och ha nog bekymmer med att finna föda och utvägar för enbart dragdjuren?
Var kan lantmannen, medan ängarna förbättras, köpa nödvändiga livsmedel till sitt hushåll till ett sådant pris att spannmålen inte behöver kosta mer än 12 daler tunnan?
Vad är orsaken till att hökare och handelsmän i denna tid inte vill sälja sina varor till det gamla priset, utan begär och tar dubbelt, ja tredubbelt mot förr? Ska de, enligt herr Stenmans utsago, betraktas som ett syndastraff för att lantmannen begär och tar mer än 12 daler tunnan för säden? Mellan dem kan ju inte råda en så jämn handel eller ett sådant byte, vara mot vara, att det ena bara kan anpassas efter det andra. Eller:
Vill herr Stenman ta ansvar för att lantmannen, om han säljer sin spannmål till det gamla pris som Stenman hävdar, också ska kunna få allt han behöver i föda, kläder och redskap till gamla priser?