Insändare försvarar tesen att havre kan förädlas till råg

Lärda saker och rön.

Följande har sänts in med begäran om att det ska införas i Veckobladet.

Bevis för trovärdigheten och sannolikheten i påståendet att havre kan förädlas till råg, liksom för dess verkliga sanning – dels med hänsyn till de rön som redan offentliggjorts om saken, dels till ett hittills förtigget, nytt och obestridligt rön, som nu läggs fram för första gången.

Ingen tes har under det gångna och innevarande året angripits med större häftighet, och i så många tryckta skrifter här i riket, som den att havre kan förädlas till råg. Guds heliga ord, naturen, förnuftet, auktoriteter, erfarenheten, lärdomen, poesin, stickande kvickheter – och jag förmår inte räkna upp allt – har dels åberopats, dels tagits till hjälp för att kullkasta denna tes och göra den löjlig. Märkliga händelser, vare sig man ser till den omtvistade tesens innehåll, dess följder eller de personer som bestrider den.

Den bestridda tesen rör, allmänt talat, Skaparens härliga verk och allvisa styre över det skapade, och innebär inget annat än att man, om man går tillväga på ett hittills ovanligt och oerhört sätt, då får uppleva en ovanlig och hittills okänd verkan. Därigenom förringas inte Skaparens oändliga makt eller obegripliga vishet – tvärtom upphöjs den, eftersom det härigenom visas en ny verkan av den, som hittills varit okänd och fördold för den stolta mänskliga självklokheten. I stället för att nu bestrida denna nya verkan av Skaparens oändliga vishet, och inte vilja tro sina egna eller andras ögon, borde man med vördnad falla ner inför hans fotapall och erkänna honom för den han är, av evighet har varit och för evigt förblir: en allena vis, högst fullkomlig, obegriplig, allsmäktig och oinskränkt enväldig Herre.

Följderna av att denna tes består är inte någon obotlig skada för vårt kära fädernesland, som man skulle kunna tro av den häftighet och de många vapen med vilka den har angripits. Tvärtom lär motståndarna själva inte kunna förneka att dess riktighet är en för oss glädjande och fördelaktig sanning.

Med hänsyn till detta har också jag, mot havreförädlingens bestormare, velat göra följande påstående:

För det första hävdar jag att inget mänskligt förnuft utifrån sakernas natur, eller som man säger a priori (a), kan visa att det är omöjligt att av havrekorn, som om somma- (texten fortsätter i nästa nummer).

(a) Egentligen är den så kallade vetenskapen a priori bara en chimär och ett hjärnspöke. Vi ser och erfar endast en mängd verkningar i naturen, av vilka somliga brukar ständigt gå före och somliga följa efter. Det som ständigt brukar gå före kallar vi det senares orsak, fastän vi aldrig är i stånd att se något nödvändigt samband däremellan, eller att utan erfarenhet härleda det senare ur det förra. När till exempel något förs mot en sten blir det stött, men inte så mot en rök. Om jag nu frågar en bonde efter orsaken till att stenen stöter men inte röken, tror han sig ha gett ett förträffligt svar när han säger: röken är inte hård, men stenen är hård, därför stöter den – fastän detta i sig inte säger något annat än att röken inte stöter därför att den inte stöter, och stenen stöter därför att den stöter. Men en wolffiansk filosof tror sig ha hittat på något bättre när han säger att röken inte stöter eftersom den inte är sammanhängande, men stenen stöter därför att den är sammanhängande – fastän detta bara var en anmärkning om vad som brukar hända med det som stöter och det som inte stöter. Om jag därför vidare frågar wolffianen varför stenen är sammanhängande men inte röken, lär han till slut tvingas säga: stenen är av annan natur än röken, vilket är alldeles detsamma som bondens svar, men som egentligen borde heta: Gud har ordnat det så. Syraks bok 42:23: "O hur ljuvliga är alla hans verk, ändå kan man knappt begrunda en gnista därav." Psaltaren 106:2: "Vem kan uttala Herrens väldiga gärningar och prisa alla hans lovvärda verk?"

(Fortsättning följer i nästa nummer.)

Lärda Saker, och Rön.

Följande har blifwit insändt med begäran at i Weckobladet införas.

Bewis til den satzens trowärdighet och sannolikhet, at Hafra kan förädlas til Råg, så ock til des wärkeliga sanfärdighet, i anseende dels til de derom redan kungjorde Rön, dels til et härtils förtegadt, nytt och ostridigt, som nu första gången upgifwes.

Ingen Satz har i nästförflutne och innewarande åhr med större häftighet, och i så många tryckta skrifter här i Riket blifwit angripen, som den, at Hafra kan förädlas til Råg. Guds helga ord, Natur, Förnuft, Myndighet, Ärfarenhet, Lärdom, Poesie, stickande infall, och jag förmår ej upräkna alt, hafwa dels blifwit åberopade, dels tagne til hielp, at kasta denna Satzen öfwerända, och giöra den löjelig. Underliga händelser, antingen man anser Satzens beskaffenhet, som omtwistas, eller deß påfölgder, eller Personerna, som den bestrida.

Den bestridda Satzen angår, i gemen at tala, Skaparens härliga wärk och allwisa Styrelse med de skapade tingen, och innebär intet annat, än det, at, om dermed på et hit intils owanligit och ohördt sätt förfares, man då får röna en owanlig och hit intils obekant wärkan. Således förnedras ej derigenom Skaparens oändeliga magt eller obegripeliga wishet, utan den fast mera uphöjes, i det härmedelst ådagalägges en ny wärkan deraf som hittils för den stolta menniskliga Sielfklokheten warit obekant och förborgad. I det ställe man nu bestrider denna nya wärkan af Skaparens oändeliga wishet, och ej wil häruti tro sina eller andras ögon, så borde man med wördnad falla ned för Hans fotapall och ärkänna Honom för den Han är, af ewighet warit och ewinnerliga blifwer, en allena Wis, Högst fullkomlig, obegripelig, Alsmägtig, och oinskränckt Enwålds HErre.

Påfölgderne af denna Satzens bestånd, äro ej någon obotelig skada för wårt kära Fädernes land, som man skulle döma af den häftighet och de många wapn, hwarmed den blifwit angripen, utan twärtom lära motståndarne sielfwe ej kunna neka, at deß rigtighet är en för oß hugnelig och fördeläcktig sanning.

I hänseende härpå har ock jag, emot Hafre-förädlingens bestormare, welat göra följande påstående:

Först påstår jag, at intet menskligit förnuft kan af Sakernas natur, eller, som man säger, a priori, (a) wisa, wara omöjeligit at af Hafrekorn, som om Somma-

(a) Egenteligen at tala, så är den så kallade wetenskapen a priori blott en Chimere och et hierngriller. Wi se och ärfare allenast en hop wärkningar i naturen, af hwilka somlige pläga ständigt gå förut, och somlige efterfölja. Det som ständigt plägar gå förut, kalle wi det senares orsak, fast wi aldrig äro i stånd, at se någon nixum deremellan, eller, utom ärfarenhet, kunna deducera det senare af det förra. Då til ex. något föres emot en sten, blifwer det stött, men ej så mot en rök. Frågar jag nu en Bonde efter orsaken, hwarföre stenen stöter, men ej röken, tror han, sig den förträffeligen wäl hafwa gifwit, när han säger: Röken är ej hård, men stenen är hård, derföre stöter han; ehuru detta i sig self ej wil annat säga, än röken stöter ej, derföre at han icke stöter, men stenen stöter, derföre at han stöter. Men

en Wolfianisk Philosoph tror, sig wäl bättre hafwa hittadt på, när han säger, at röken stöter icke, emedan han ej är sammanhängande, men stenen stöter derföre, at han är sammanhängande, ehuru detta war allenast en anmärkning af hwad som plägar hända med det, som stöter, och ej stöter; hwarföre om jag ytterligare frågar Wolfianen, hwi stenen är sammanhängande, men ej röken? Lärer han änteligen nödgas säga: Stenen är af annan natur, än röken, hwilket är aldeles det samma, som Bondens swar, men borde egenteligen heta: GUd hafwer så skickat det. Syr. 42: 23. O huru liuflig äro all hans wärk, ändock man som nogast kan besinna ena gnisto theraf. Ps. 106: 2. Ho kan uttala HErrans dräpeliga gierningar? Och prisa all Hans lofliga wärk?

( Continuation härnäst )