Sultanen krossade upproret och förde krig mot Persien

Fortsättning av sammandraget av olika uppgifter om den avlidne turkiske kejsarens, Mahomed den femtes, levnadslopp. (Reds. anm.: Med "Mahomed V" avses sannolikt sultan Mahmud I.)

Den tidigare omnämnde ledaren för upproret mot sultan Ahmed III, Aly Padron, intalade folket och särskilt sina anhängare att det turkiska riket och dess religion oundvikligen skulle gå under om kejsaren fick sitta kvar på tronen och rikets styrelse även i fortsättningen lämnades i de dåvarande turkiska statsministrarnas händer. Han menade att ondskan inte bättre kunde döljas bland ett folk som saknar en sund gudsuppfattning än genom hot om den högsta allmaktens vrede. På så sätt fick denne äregirige man snabbt ett stort tillopp av lättrogna medlöpare, och bland hans dåliga egenskaper saknades inte heller en slug och skenhelig ödmjukhet.

Mahomed V lät kalla honom och flera av hans uppstudsiga följeslagare till sig och erbjöd och lovade honom värdigheten som pascha, alltså befallningshavare. Denna hederspost föreföll honom dock nästan misstänkt, med tanken att ju högre uppstigning, desto halare och djupare fall. Samtidigt förargade det honom djupt att han, som ansåg sig ha återställt och fullkomnat den gudomliga befallningen och rikets stadgar, inte hade belönats tillräckligt. Med dessa oroliga tankar samlade han skyndsamt 200 stridsmän bland sina anhängare på olika håll och kom slutligen med dem ända fram till seraljen, den turkiske kejsarens hovpalats. Kejsaren anade att inget gott var i görningen och bad därför Aly Padron och hans medhjälpare, med alla slags fredliga försäkringar, att gå in i slottet i grupper om tio och tio i taget. De missnöjda gick med på detta, och så snart Aly Padron stod inför den nye sultanen anförde han att det i Koranen var påbjudet att välgärningsmän skulle belönas; med hänsyn till detta ville han veta hur den store sultanen tänkte vedergälla honom och hans medhjälpare för att de hjälpt honom till kejsartronen. Mahomed V svarade: Samma lag som kräver tacksamhet föreskriver också straff för upproriska undersåtar. Knappt hade den turkiske kejsaren uttalat dessa ord förrän upprorsmännen, på hög befallning, höggs ner och dräptes. Vid denna våldsamma handling blev många janitsjarer, som också hade tänkt starta oroligheter, så häpna och bestörta att de inte vågade företa sig något.

Knappt hade Mahomed V släckt denna upprorseld förrän han insåg att den turkiska krigsmakten borde sysselsättas med ett fälttåg och krig, för att på så sätt avvärja nya inre oroligheter, eftersom han också hade satts vid rodret för att inleda krig. Man försökte därför övertala undersåtarna och den vanlige mannen till fortsatt krig mot kungariket Persien, med förevändningen att den persiske schahen Thamas krävde att alla persiska provinser och landskap som turkarna erövrat skulle återlämnas, och att perserna annars inte alls ville inlåta sig i några fredsförhandlingar. Detta ansågs vara en vanära för det turkiska kejsardömet: att utan strid på en gång avstå det som riket, genom så många muslimers blodspillan, länge hade besuttit.

En kort tid därefter spreds ryktet att turkiska trupper hade vunnit vissa framgångar nära Erivan, vilket i huvudstaden Konstantinopel spreds bland stadsborna med önsketillägg. Framgångarna hade i sig inte varit så betydande, men de följande nyheterna gjorde saken mer trovärdig: den khan som vid tillfället förde befäl över de persiska trupperna hade tagits som krigsfånge och skulle föras till Konstantinopel, där man under tiden firade segern med högtidliga festligheter i tre dygn i rad. Den store sultanen lät den tillfångatagne persiske generalen då och då komma inför sig efter ankomsten och behandlade honom mycket nådigt. Vid ett tillfälle frågade han särskilt om det inte var möjligt att förmå Persiens härskare till en varaktig fred mellan de båda rikena, och att övertyga denne om att perserna borde nöja sig med vad de redan hade återfått från Turkiet. Khanen svarade med stolta och till och med spotska ord och åtbörder: Jag anser det lika omöjligt som jag är säker på att min kung inom kort kommer att infinna sig vid Konstantinopel med en manstark här. Detta hastiga och trotsiga svar gjorde sultanen så rasande att han genast lät avliva khanen under sina fönster.

Den turkiska krigshären stod fortfarande i trakten av Erivan i ett väl förskansat läger. Under tiden hade schah Thamas erövrat Tauris och samlat ihop sin tappra krigsmakt, som kort dessförinnan skingrats genom den nyss nämnda överraskningen. Han funderade noga på hur den turkiska krigsmakten i dess befästningar bäst kunde angripas utan kännbara förluster för hans eget stridsfolk, som var oumbärligt i det läget. Han fattade därför det listiga beslutet, ett så kallat krigsknep: på en jämn och rymlig slätt mellan Erivan och Tauris lät han gräva stora, dolda sprängminor som fylldes med krut, granater och andra eldfängda don. Över denna underminerade mark förde schah Thamas fram sina soldater, med befallningen att de på givet fälttecken genast skulle dra sig tillbaka. Perserna angrep alltså turkarna men vek med avsikt undan efter visst motstånd, varigenom fienden lockades att i stridshettan tro att perserna flydde. Under stora glädjerop tänkte turkarna hugga dem i ryggen och förfölja dem – men knappt hade de nått platsen förrän de fann sin grav där: persernas sprängminor antändes och brann av så framgångsrikt att flera tusen turkar flög i luften och miste livet eller lemlästades svårt. Förskräckelse och oordning spred sig genast i den turkiska krigsmakten, så att perserna vann en mycket lätt seger.

Om Mahomed V den gången fick pröva lyckans missgunst, fick han inte långt därefter erfara dess ynnest. Perserna blev alltför säkra och gav turkarna för mycket rådrum att i sitt läger åter komma i ordning och fatta nytt mod. När schah Thamas på nytt angrep dem försvarade sig de turkiska trupperna med en tapperhet som sällan låter sig övermannas. Efter två timmars strid kastade båda arméerna ifrån sig skjutvapnen för att med sabeln i hand avgöra vem segern skulle tillfalla, varvid mycket krigsfolk på ömse sidor stupade på valplatsen. Till sist måste dock perserna fly och lämna hela sitt bagage och sin tross åt den turkiska krigsmakten.

Det återstående av detta ska meddelas nästa vecka.

Fortsättning af Sammandraget utur hwarjehande särskilte Underrättelser om framledne Turkiske Käysarens, MAHOMEDS Den Femtes Lefnads Lopp.

Förromtalte Uphofsmannen til Uproret emot Sultanen ACHMET Den Tredie, Aly Padron inbillade Menigheten och sit Anhang i synnerhet, bland annat, at Turckiske Riket och des Trosbekiännelse skulle ofelbart störtas til ewärdelig Undergång och Ödeläggning om Högbemelte Turckiske Käysare längre bibehölles på Regerings Thronen, och Rikswårdande Angelägenheternes Förwaltning ytterligare lemnades i då warande Turckiske Stats Ministrers Händer, hälst han tyckte, at ondskan kunde ej bättre skylas och bärgas bland et Folkslag, som lefwer obekymrat om et sundt Begrepp angående Allrådande Guden, än genom hotelse af den Högsta Allmacktens wrede. Således fick denne ärogirige mannen snarast et stort tillopp af lättrogne Mellanlöpare, och honom felades, bland andre elake Egenskaper, ej någon illslug och skienhelig ödmiukhets betygelse. Mahomet V. månde låta honom jemte flere des upstutzige Följeslagare för sig komma, och tilböd samt låfwade honom en Bassas eller Befallningshafwares wärdighet, hwilket Äroställe, likwäl förekom honom nästan misztänkt, under den eftertanka, at ju högre fram-

framsteg, desto slipprigare och diupare fall torde åtfölja; dock förtröt det honom innerligen, at han, som återstält och fullkomnat Gudomelige Befallningen och Riks Stadgarne, ej nogsamt blifwit belönt, med hwilka orolige tankar, han skyndesammast tilsällade sig 200 Stridsmänner af des Anhängare på åtskillige ställen, kom ändteligen med dem nära intil Seraillen och Turckiske Käysarens Håf-Palats, hwarest Högbemelte Käysare tykte ej något särdeles godt wäsende wara å färde, och anmodade fördenskul Aly Padron och des Biträdare, med allskiöns fredsamhets försäkringar, at de måtte ömsewis, 10 och 10 i hwarje Flock, inträda uti Slottet. Denne föreställning antogs af de Misznöyde i godo, och så snart Aly Padron kom inför nya Sultanen, anmälte han, det uti Alcoranen wore påbudit, at Wälgierningsmänner skulle belönas; i anseende hwartil, han wille weta, hwarmed stora Sultan ärnade wedergiälla honom och des Medhielpare, för befrämjelsen til Käyserl. Sätet? Mahomet V. swarade: Samma Lag, som äskar tacksamhets Teckn, innebär och förmår jemwäl straff öfwer uproriske Undersåtare. Näppeligen hade Turckiske Käysaren förklarat denne Utlåtelse, innan Uprorsmännerne, efter Hög Befallning, blefwo nederhuggne och dräpne. Wid denne wälduge giärning och wärckställighet, blefwo månge Janitscharer, som äfwen welat börja någon orolighet, så häpne och bestörtte, at de ej tiltrodde sig något skadeligit Inträng at företaga. Näppeligen hade Mahomet V. dämpat denne Uprors Elden, innan Han nogsamt förmärkte, at Turckiske Krigsmackten borde med et Fält-Tåg och Krig sysslosättas, at dymedelst afböja nye inbördes oroligheter, emedan samma Käysare ock war försatt til Regerings Roderet och Styrelsen, at låta begynna Örlog och Härnads Färd. Wid slik tilfällighet, giordes försök at öfwertala Undersåtarne och gemene Man til widmackthållande Krig emot Konungariket Persien, under skien och föregifwelse, at Persianske Schach Thamas äskade, at alle af Turckarne inkräcktade Persianske Provincer och Landskaper måtte återställas, och i fall sådant ej fordersammast wärk-

wårkſtåltes, wille Perſianerne aldeles intet förſtå och begifwa sig til någon Freds Afhandling. Sådant uptogs för Turckiſke Kåyſaredömets wanheder, at på en gång, utan Wapne-Bragd, afſtå hwad Detſamme, genom ſå månge Muſelmänners blodsſpillan, i långlig tid beſutit. En liten tid efteråt, röntes genom allmänneligit ryckte, at Turckiſke Krigs Flockar nåra wid Erivan erhållit någre fördelar, hwilka uti Hufwud-Staden Conſtantinopel kringſpriddes ibland Stadsboerne med önſkelige Tilſatzer, de där likwäl ej hade at betyda ſå mycket, ſom ju icke faſt mera, de näſtföljande Tidningar giorde åtgiärden deſto ſannolikare, i ſå måtto, at den Chan, ſom wid ſamma Tilfälle commenderade Perſianſke Tropparne, blifwit tagen til Krigsfånge och ſkulle föras til Conſtantinopel, hwareſt imedlertid, öfwer denne Seger, anſtältes högtidelige Luſtbarheter i trenne dygn å rad. Stora Sultan månde låta denne fångne Perſianſke Generalen, efter ditkomſten, eſomtidaſt för ſig komma, och betedde ſig emot honom på et öfwermåttan Nådigt Sätt; frågade honom, en gång i ſynnerhet, om ej giörligit wore, at bringa och förmå Sophi öfwer Perſien til en waracktig Fred emellan begge Kåyſare- och Konunga-Rikerne, och ſtyrka ſamme Regent til den ſlutſatz, at Perſianerne måtte låta ſig åtnöya med hwad de redan från Turckiet inbekommit? Wälbemelte Chan ſwarade därå, med ſtälte och äfwen ſpåtſke ord och åtbörder: Jag håller ſådant för äfwen ſå omöjeligit, ſom jag ſäkert förmodar, det min Konung lärer innom en kortt tid med en Manſtarck Stridshär in wid Conſtantinopel ſig infinna. Af detta haſtige och trotzande Swar, förifrades Stora Sultanen ſå högeligen, at Han månde låta under ſine Fönſter, ſamma Chan gienaſt aflifwa. Turckiſke Krigsfolket ſtod ändå altjemt i Negden af Erivan uti et wälförſkantzat Läger; Men deſemellan, hade Schan Thamas eröfrat Tauris, och derhos ſammandragit Des tappre Krigsmackt, ſom näſttilförene blifwit ſkingrad genom nyßnemde Öfwerraſkning; hwarwid han granlagaſt utgrundade huru och på hwad Sätt Turckiſke Krigsmakten måtte, i des Fäſtnings

Förhuggningar, kunna fördelaktigast angripas, utan någon kiänbar förlust på des Strids Folck, som fants oumbärligit wid den belägenheten; fattade fördenskuld det spitsfundige Beslut och såkallade Krigs Puß, at låta, på en jemn och rymlig Engd eller Fält emellan Erivan och Tauris, gräfwa store och förtäckte Språng-Minor, som upfyltes med Krut och Granater samt andre Eldfängige Doningar. Öfwer denne underminerade Marcken framförde Schach Thamas sine Soldater och Krigs Bußar, med förut dem gifwen befalning, at de, på undfående Fält-Teckn, skulle straxt draga sig tilbakars. Persianerne angrepo altså Turckarne, men ryggade och återwände med flit, efter något Motstånd af Fienden, som därigenom låckades och förleddes at tro och förmoda, uti hitzigheten, at Persianerne flydde undan, hwarföre de äfwen, med största frögderop, ärnade at hugga dem i Ryggen och aldeles förfölja; dock kommo de näppeligen til den Ort och Ställe, innan de därstädes funno deras Grifte-Läger; ty Persianernes Språng-Minor itändes och afbrunno så lyckeligen, at några tusende Turckar upflögo i Luften med Lifs Ändalyckt och farligaste Lem-Lyten. Förskräckelse och Oordning inritade sig gienast så inom Turckiske Krigsmackten, at det föreföll de Persianske mäckta lättelig Segerwinning. Hade nu Mahomet V. den gången således måst pröfwa Lyckans Mißgunst, så feck Han ock, ej långt därefter, des gynnesamhet erfara. Persianerne giorde sig därefter alt för säkre och lemnade Turckarne förmycket Rådrum, at kunna i deras Läger åter sättia sig i stånd och fatta nytt mod; så at enär Schach Thamas å nyo dem antastade, wärjade Turckiste Tropparne sig med en Tapperhet, som sällan widkiännes, at blifwa öfwermanad. Efter 2:ne Timars Strid, kastade begge Armeerne från sig Skiut-Gewären, at med Sabelen uti Handen betyga hwilckendera Segeren skulle tilwällas, då ock mycket Krigsfolck å ömse sidor stupade til döds på Walplatzen; men omsidor måste Persianerne begifwa sig på flyckten och lemna åt Turckiske Strids Mackten hela deras Bagage och Krigs Troß.

Det öfrige häraf skal i nästa Wecka meddelas.