Nyttiga gräsarter för lanthushållet beskrivs

Lärda saker och rön.

Medan vi behandlar denna tredje grupp kan vi inte låta bli att kortfattat berätta för de av våra läsare som är lanthushållare om några gräsarter som framför andra är nyttiga att känna till och vid tillfälle använda.

Scirpus, på svenska säv.

Denna hör till den nyss nämnda tredje gruppen och till de växter som är enkönade (Reds. anm.: här avses växternas ståndare- och pistillförhållanden i Linnés system). Deras blomfoder består av små fjäll som bildar ett hänge, och de har enstaka, nakna frön. Säven skiljer sig från alla andra genom att dess ax på alla sidor är täckt med fjäll. Den har ingen krona och ett frö utan ull. Av detta slag finns tjugofyra arter, varav sex växer vilt i Sverige, medan de övriga endast finns i andra länder i Europa, Asien och Afrika. Ingen av dessa är känd för någon nytta som läkemedel, men nästan alla svenska arter är på något sätt nyttiga i lanthushållet.

Den första arten växer i sura och magra skogar, som den ofta gör fruktbara. Den kallas i herr arkiatern Linnés Species Plantarum för Scirpus Sylvaticus, på svenska skogssäv. Den andra arten växer vid havsstränder, som den också gör bördiga, och heter Scirpus Maritimus, på svenska havssäv. Den har knöliga rötter som uppgrävda, tvättade, torkade och malda kan tjäna de fattiga som bröd i tider av dyrhet. Den tredje arten växer vid insjöar och stilla, rent stående vatten, som den likaledes gör bördiga, och kallas Scirpus Lacustris, på svenska sjösäv. Fattigt folk kan använda den till tak på sina små hus. Den skärs som vinterfoder åt boskapen. Nere i landet används den till stoppning i klövsadlar. Den fjärde arten, som växer rikligt i kärr och träsk, heter Scirpus palustris, på svenska knappsäv. Om denna sägs att svinen ska föredra den framför annan föda. Den femte arten växer mest på tuvor i myrar och kallas därför Scirpus Cespitosus, på svenska myrsäv, i Skåne mosstuv. Eftersom den ensam täcker nästan alla de mossar som består av torv är den den mest ofruktbara örten och äts inte heller av boskapen. Därför slås denna myrsäv eller mosstuv, som inte duger till bete, ibland av bönderna i Skåne för att täcka ryggåsen på halmtaken, eftersom den håller vattnet borta. Den sjätte arten växer mestadels under vatten, är liten och knappt längre än en nål. Den heter därför Scirpus Acicularis, på svenska nålsäv. Om denna sista liksom om de övriga utländska känner man ännu inte till någon nytta, något som framtiden torde lära oss genom rön och försök. Detta antar man gäller inte bara för åtskilliga gräsarter, utan också för många andra förträffliga alster och växter i jorden.

Alopecurus, på svenska kavle.

Denna hör också till denna trekönade grupp, men till de tvåkönade och till dem som har en krona i varje blomfoder.

Dess snärp (foderblad) är tvådelat, men kronan består endast av ett blad. Av detta slag finns inte fler än fyra arter, varav två finns i Sverige, den tredje i Ostindien och den fjärde i Montpellier i Frankrike.

Den första arten växer överallt i ängarna, har ett rakt upprättstående strå och heter Alopecurus Arvensis, på svenska ängkavle. Denna, jämte ett i förra veckobladet omtalat Anthoxanthum på svenska vårbrodd, ett Medicago på svenska Linnés höfrö och några fler, hör till våra bästa och frodigaste gräs. När ängarna sköts rätt ger de det bästa foder man någonsin kan få åt boskapen. Den nyss nämnda ängkavlen är också ett av våra högsta gräs i Sverige och kan förutom i ängar även sås och växa med god fördel i utdikade och något upptorkade kärr och myrar, vilket flera prov gjorda både i Uppland och annorstädes visar. Den andra arten växer endast i kärr och på andra våta ställen, har ett böjt eller vinklat strå och kallas Alopecurus infractus, på svenska kärrkavle. Den är, liksom de övriga två utländska, ännu inte känd för någon nytta.

Bromus, på svenska losta.

Denna hör likaså till denna trekönade grupp och till de tvåkönade, men till dem som har flera blommor inom varje blomfoder. Foderbladen är tvåskaliga, axet avlångt och runt, med blommor på två sidor mitt emot varandra och med ett agn nedanför foderbladets spets. Av detta slag finns elva arter, varav sex är svenska och de övriga härrör från andra länder i Europa och Nordamerika.

Den första arten växer på sandiga åkrar bland säden och heter Bromus Secalinus, på svenska råglosta, i Skåne gasse. Eftersom den, som nämnts, växer rikligt på åkrarna bland säden är den ett stort tillskott i spannmålen för de fattiga. Den andra arten finns också mycket på åkrarna och heter Bromus Arvensis, på svenska renlosta eller fäxe, i Värmland faxe, på Gotland gåshavre. När den övriga säden torkar bort står denna rikligt och frodigt, varför allmogen felaktigt tror att rågen förvandlas till fäxe. När dess korn blandas med kraftigare säd kan de duga till brödbakning, men tas de i för stor mängd gör de brödet svart, och de som första gången äter av det blir liksom druckna.

Den tredje arten finns både i skogar och på ängar och heter Bromus Giganteus, på svenska långlosta. Den växer högst av alla, nästan till en mans längd, och är ett gott boskapsfoder. Den fjärde arten växer på berg och karga ställen i skogen och tjänar där som bete för boskapen, och kallas Bromus Pinnatus, på svenska sparrlosta. De två övriga svenska liksom de utländska är ännu inte kända för någon nytta. Därför vill man denna gång inte uppehålla sig med dem, utan skynda vidare till två andra märkliga gräsarter, Festuca och Triticum.

Lärda Saker, och Rön.

Under det wi förehafwa denna tredie Troppen, kunna wi ej undgå, at korteligen berätta dem af wåre Läsare, som äro Landthushållare, om några gräs-slag, som fram för andra äro nyttige, at kiänna och wid tilfället nyttia.

Scirpus, på Swenska Säf.

Hörer til denna förromrörde tredie Troppen, och til dem som äro Engwinnade, samt hwars blomfoder bestå af små fiäll, som utgöra et hänge, hafwa ensamma frön, som äro bara. Skiljes ifrån alla andra dermed, at deß ax är på alla sidor betäkt med fiäll: Har ingen Crona, och et frö utan ull. Utaf detta slag finnes tiugufyra arter, hwaraf sex äro i Swerige wiltwäxande; Men de öfrige finnas allenast i andra Länder, af Europa, Asia, Africa. Af alla deßa är wäl ingen som är bekant för nytta til Läkedom; Men så äro dock mäst alla Swänska nyttige til något i Landthushålningen.

Den första arten wäxer i sura och magra skogar, hwilka han ofta gör fruktsamma. Kallas i Hr. Arch. Linnæi Species Plantarum Scirpus Sylvaticus, på Swänska Skogssäf. Den andra arten wäxer wid hafs stränder, som han äfwen meddelar fruktsamhet, heter Scirpus Maritimus, på Swenska Hafssäf. Denna har knutiga rötter, hwilka upgrafne, twättade, torkade och söndermalne, kunna tjena de fattige til bröd då dyr tid infaller. Den tredie arten wäxer wid insiöar och rena stilla stående watn, hwilka han likaledes begåfwar med fruktsamhet, kallas Scirpus Lacustris, på Swenska Siö-säf. Denna kan fattigt folk betjena sig af til tak på sina små hus. Han skäres til winterfoder åt boskapen. Neder i landet brukar man honom til stoppning i klöfsadlar. Den fierde arten, som wäxer ymnigt i kiärr och träsk heter Scirpus palustris, på Swenska Knappsäf. Om denna berättes, at Swin-kreaturen skola densamma fram för annat til mats älska. Den femte arten, wäxer mäst på tufwor i Myror, kallas derföre Scirpus Cespitosus, på Swenska Myrsäf. I Skåne Måßa-tuf. Emedan han täcker allena nästan alla de måßar, som bestå af torf, är den Sterilaste ört, ätes ej eller af boskapen, hwarföre denna Myrsäf eller Måßa-tuf, som ej duger til bete, under tiden afslås af bönderna i Skåne, at med honom täcka ryggåsen på halmtaken, efter han slår watnet ifrån sig. Den siette arten, wäxer merendels under watn, är liten och ej stort längre än en nål. Heter derföre Scirpus Acicularis, på Swenska Nålsäf. Om denna sidsta, så wäl, som de öfriga utlänska, wet man ej ännu någon nytta, som dock framtiden törde lära oß igenom röön och försök. Hwilket man förmodar ej allenast med åtskillige gräs-slag, utan ock med många andra förträffeliga jordenes alster och wäxter.

Alopecurus, på Swenska Kafle.

Lyder äfwen til denna tremänniga Troppen, men til twåqwinnade, och til dem som hafwa en Crona i hwart blomfoder

Deß Snärp (Calyx) är twådelt; Men Cronan består af ett blad allenast. Utaf detta slag gifwes ej mer än fyra arter; deraf finnes twänne i Swerige, den tredie i Ost-Indien och den fierde i Montpeiller i Frankrike.

Den första arten wäxer allestädes i ängarne, har et rätt upstående strå och heter Alopecurus Arvensis, på Swenska äng-kafle. Detta jemte et i förra Wekobladen omrört Anthoxantum på Swenska Wårbrådd, et Medicago på Swenska Linnæi Höfrö, och några flere, äro af wåra bästa och frodigaste gräs, hwilka då ängarne blifwa rätt skiötte, gifwa det bästa foder, som man någonsin kan få åt boskapen. Denna förromrörde ängkafle är ock ibland wåra högsta gräs i Swerige, kan utom ängar, äfwen sås och wäxa i updikade och något uptorkade kiärr och Myror med god fördel, hwaraf åtskillige prof äro giorde så i Upland som annorstädes. Den andra arten, wäxer allenast i kiärr och på andra wåta ställen, har et knä eller inbögt strå, blifwer kallad Alopecurus infractus, på Swenska Kiärrkafle. Han är jemte de öfrige twänne utlänska ännu icke bekant för någon nytta.

Bromus, på Swenska Losta.

Är likaledes af denna tremänniga Troppen och twåqwinnade, men af dem som hafwa innom hwart blomfoder flera blommor. Snärpen är twåhwalfwig, axet aflångt, trindt, med blommor på twänne sidor mit emot hwarandra, och med et agn nedan för snärpens spets. Utaf detta slag gifwes ellofwa arter, deraf äro sex Swänska, och de öfriga bördige ifrån andra Länder i Europa och Norra America.

Den första arten, wäxer på sandiga åkrar ibland säden, heter Bromus Secalinus på Swenska Råglosta, i Skåne Gasse. Emedan, som berättat är, han ymnigt wäxer på åkrarne ibland säden; så är han en stor tilsats i spannen för den fattige. Den andra arten, finnes ock mycket på åkrarne, heter Bromus Arvensis, på Swenska Renlosta eller Fäxe. I Wermeland Faxe. På Gothland Gåshafre. Då den andra säden förtorkas, står denna ymnigt och frodigt, hwadan menige man, fast orätt, håller före, at rågen förwandlas til Fäxe. Då kornen här af blandas med stridare säd, kunna de duga til brödbakning; men tagas de i för stor myckenhet, giöra de brödet swart, och de, som första gången äta deraf, blifwa liksom druckne.

Den tredie arten, finnes så i skogar som på ängar, heter Bromus Giganteus, på Swenska Långlosta. Ty han wäxer högst af alla och nästan til en karls längd, är et godt boskaps-foder. Den fierde arten, wäxer på berg och skarpa ställen i skogen och där tjenar til bete för boskapen, kallas Bromus Pinnatus, på Swenska Sparrlosta. De twänne öfriga Swenska så wäl som de utlänska, äro ännu icke bekante för någon nytta. Hwarföre will man för denna gången sig med dem ej uppehålla, utan skynda til 2:ne andra märckwärdiga grässlag, Festuca och Triticum.