Vänderoten och dess arter beskrivs för läkekonst och kök

Lärda saker och rön.

Valeriana, på svenska vänderot, på franska valériane eller mâche.

Denna växt hör till den tredje gruppen i klassificeringen, de så kallade tremänningarna med en pistill (Reds. anm.: syftar på Linnés sexualsystem, klassen Triandria), och till dem vars blomfoder saknar hölster eller hänge. Den skiljer sig från de andra i samma grupp genom att den inte har något blomfoder. Kronan är enbladig, och vid dess pip finns på ena sidan en knöl med honung i. Den har ett frö som ligger bart under kronan. Det finns sexton arter av släktet, varav tre växer vilt i Sverige.

Den första av de svenska arterna är den som också används på apoteken, där den kallas Valeriana minor för att skiljas från en annan art som där heter Valeriana major, vilken behandlas senare. Den kallas annars allmänt vänderot på svenska, i Bergslagen velamsrot och i Norrland stånört. Den växer på sluttande, hårda ängar, även här vid Stockholm, och börjar just nu komma i blom.

För att följa löftet att om möjligt bara behandla växter som samtidigt kan ses i blom har man tvingats sätta denna efter Iris, som den egentligen borde ha föregått. Den har blommor med tre ståndare, och alla dess blad är likformigt runda. Dess doft är så säregen att man inte känner någon annan att jämföra den med. Roten har en drivande kraft: tas ett halvt lod av roten i pulverform verkar den starkt laxerande, men kokas ett lod av roten och dricks avkoket driver det starkt urinen – om man inte badar eller lägger sig mycket varmt, för då driver den i stället kraftigt svetten. Roten har dock till stor del förlorat sitt förtjänta anseende hos dagens läkare, som använder den mindre allmänt eftersom de inte funnit den kraft hos den som botanisterna försäkrat. Detta beror enbart på att roten inte alltid och överallt tagits upp till apoteken vid rätt tid, utan oftast mitt på sommaren när den är lättast att hitta. Tas roten inte innan växten skjutit stjälk får den nämligen inte en fjärdedel av den kraft den annars äger. Den används mot fallandesot (epilepsi) och hetsiga sjukdomar (feber), och den ska också ha en särskilt god verkan mot håll och sting. Läggs roten mellan kläder som förvaras i skåp eller kistor får de inte bara en god doft, utan även all mal drivs bort, som annars ofta gör dem stor skada. På Gotland används roten också som huskur mot moderpassion (Reds. anm.: äldre benämning på hysteri eller livmoderbesvär). Det berättas att katter ska ha en särskild förtjusning i denna rot och glädja sig storligen där den hängs upp i huset.

Den andra arten används också inom medicinen och kallas på apoteken Valeriana major eller Phu. Liksom den första har den blommor med tre ståndare, och dess stjälkblad är likadant runda, men dess rotblad är odelade. Dess egentliga hemvist är Elsass i Tyskland. Den tål för det mesta våra svenska vintrar och behöver därför inte beställas utifrån. Den är mycket lik och nära släkt med den förra; skillnaden består bara i rotbladen, som sagts, och i att denna verkar i halv dos där den andra kräver hel. Pulvret av roten är ett av de bästa medel man har mot fallandesot. Bladen används i England mot rötsår, men vi har många andra växter som är lika bra eller bättre för det ändamålet, så de behövs inte.

Den tredje arten används likaledes i medicinen och kallas på apoteken Spica celtica. Den har blommor med tre ståndare och blad som är äggrunda, avlånga, trubbiga och hela. Den bör inte förväxlas med den på apoteken så kallade Spica indica (Lagurus), som är ett gräs med god men inte lika stark doft. Den exporteras från Europa till Ostindien, på samma sätt som vi beställer våra kryddor därifrån. Den skickas från Schweiz till Venedig och sedan till Egypten, där kvinnorna enligt uppgift smörjer in sig med den när de ska gå till sina badhus.

Dess rot doftar ljuvligare än de två förutnämnda arterna, och doften förstärks mycket när den är torr. Dess verkan är som de föregåendes. De gamla säger att den fördriver maskar ur människokroppen och är bra mot andnöd, men om detta finns ännu inga säkra observationer. På den tiden då balsamer var mer i bruk vid hoven infördes denna växt i stor mängd av dem som tillredde sådana, men nu ses den sällan annat än i doftande balsamer.

Den fjärde arten är en svensk vildväxande men inte medicinsk växt. Den heter Valeriana dioica, eftersom den visserligen liksom de förra har blommor med tre ståndare, men hos denna är han- och honblommor skilda åt på olika plantor, så att ståndarna inte växer på samma växt som pistillen. Den växer här och där på fuktiga platser i Europa, även i Sverige, men bara i Skåne och på Öland, och där tämligen sällsynt.

Den femte arten är också svensk och används i köket. Den heter Valeriana locusta, på svenska vinterrapunsel (vintersallat). Liksom de förra har den blommor med tre ståndare, men en tvågrenad stjälk och jämnsmala (linjära) blad. Den växer på åkrar och fält i Europa, även i Skåne och på några få ställen omkring Stockholm. Den sås och odlas annars i trädgårdar för köksbruk. Bladen plockas vår och höst, innan örten skjutit stjälk, och äts råa med salt och ättika i stället för sallat, med vilken den tävlar i smak och i kraften att ge sunt blod. Tre av dessa nämnda Valeriana-arter, förutom tre andra ganska sällsynta samt åtskilliga varieteter, kan ses i Uppsala akademis trädgård, där de flesta nu lär stå i full blom; de övriga torde knappast finnas någon annanstans i Sverige.

Lärda Saker, och Rön.

Valeriana. På Swenska Wenderot. På Fransöska Valeriane. Mache.

Denna lyder äfwen til den tredie Troppen, tremänningar och Engwinnade, och til dem, hwars blomfoder ej hafwa något hölster, snärp eller hänge. Skiljes ifrån de andre i samma tropp och skåck dermed, at den intet har blomfoder: Cronan är enbladig, wid hwilkens pip är på ena sidan en knöl med honung uti: har et frö, som är bart under Cronan. Af denna gifwes Sexton arter, hwaraf finnes trenne, som äro i Swerige wiltwäxande.

Den första arten af de Swenske, är den som äfwen brukas på Apothequen och där heter Valeriana Minor, til skilnad, ifrån en annan art som där heter Valeriana Major, som man sedan will omröra. Hon heter elliest på Swänska allmänt Wenderot, i Bergslagen Welams-rot, i Norrland Stånört. Wäxer på sidlänta hårda ängar äfwen här wid Stockholm, och börjar nu först komma i blomma.

Til at efterkomma läfwen man giort, at om giörligit är ej andra omröra, än som man då tillika kan få se i blomma, har man nödgats sätta denne efter Iris, som dock bort henne föregå. Denna har tremänniga blommor, och deß blad äro alla lika runblad. Deß lugt är så besynnerlig, at man wet ingen annan wid den samma at likna. Denna rot har en drifwande kraft, ty om roten tages in til et halft lod i pulver, purgerar den starkt, men kokas et lod af roten och drickes, drifwer den starkt urinen, om man ej går i bad eller lägger sig helt warmt, då hon drifwer starkt swetten. Doch har denna roten mycket mistat sitt tilbörliga lof hos de Läkare, som nu för tiden mindre allmänt henne bruka, då de icke funnit den kraft, utaf henne som Botanici dem försäkrat, hwilket endast härörer där af, at til Apothequen har roten icke alltid och allestädes blifwit uptagen på sin rätta tid, utan mäst mitt på sommaren då den bäst kunnat igen finnas; ty tages icke roten för än hon wäxer upp i stielke, får hon icke en fierdedel af den kraft hon elliest äger. Hon brukas uti fallande sot och hetziga siukdomar; äfwen skall hon hafwa en besynnerlig god wärkan, i håll och sting. Om denna roten lägges emellan kläder som giömas i skåp eller kistor, få de icke allenast där af en god lucht, utan ock alt mahl fördrifwes ifrån dem, som elliest då plägar som oftast dem mycket skada. På Gothland bruka de ock roten emot Moder passion, som en hus-cur. Det berättes at kattor skola hafwa et synnerligt behag för denna rot, och högst frögda sig där hon i huset är uphängd.

Den andra arten brukar man äfwen i Medicin och kallas på Apothequen Valeriana Major eller ock Phu. Denna har liksom den första tremänniga blommor, deß stielkblad lika runn, men deß rotblad äro odelte. Deß rätta hemwist är Elsas i Tyskland. Tål merendels wåra wintrar i Sweri

ge och behöfde således icke utifrån förskrifwas. Hon är ganska lik och nära slägt med den förra, åtskilnaden består endast i rotbladen, som berättat är, och at denna prælerar i half dosi, det den andra giör i hel. Pulfwret af roten är et ibland de bästa man har at bruka emot fallande sot. Bladen brukas i England emot rötsår; men wi hafwa många andra som äro så goda, om ej bättre af den kraften, derföre kunna de ej behöfwas.

Den tredie arten betjenar man sig likaledes utaf i Medicin, kallas på Apothequen Spica Celtica. Har tremänniga blommor, blad som äro ägg-runda, aflånga, trubbige och hela. Denna bör ej förblandas med den på Apothequen så kallade Spica Indica (Lagurus) hwilket är et gräs, och som wäl har god lukt; men ej så stark, som denna. Hon förskrifwes ifrån Europa til Ost-Indien, på samma sätt som wi förskrifwa derifrån wåra Specerier. Denna skickas ifrån Schveitz til Venedig och sedan til Egypten, hwarest, som berättas, Fruntimbren skola smörja sig med denna, när de skola gå uti sina badstugor.

Deß rot luktar liufligare än de twänne förenämde arterne; men förökas mycket, då hon är torr. Deß kraft är som de föregående. De gamle säga, deß kraft wara at fördrifwa maskar utur Menniskans kropp och at den är god emot andetäppa, men man har ej ännu derom några synnerliga observationer. På den tiden balsamerne woro mer i bruk wid hofwen, fördes denna mycket in, af wißa som tilredde dem. Men nu synes hon sällan utan i lugtande balsamer.

Den fierde arten är en Swänsk wiltwäxande, men icke Medicinel wäxt. Heter Valeriana dioica; ty hon har wäl som de förra tremänniga blomor, men på denna är han och hona åtskilde örter, som Ståndarena wäxa ej på samma, utan på en särskilt wäxt ifrån Spiran. Hon wäxer här och där på wätaktiga ställen i Europa, äfwen här i Swerige, men ej annorstädes än i Skåne; och på Öland, fast där ock nog sällsynt.

Den femte arten är äfwen Swänsk och brukas i kiöken, heter Valeriana Locusta, på Swänska Winter-Rapunsel. Har som de förra tremänniga blommor, men en twägrenad stielk och jämn smalte (lineria) blad. Wäxer på åkrar och fält i Europa, äfwen i Skåne, samt på några få ställen omkring Stockholm. Sås och skiötes eljest i Trägårdarne til kiöks behof. Ty bladen pläckas om wår och höst, förr än örten skutit stielk och ätes rå med salt och ättika, i stället för Sallat, med hwilken hon täflar i smak och kraft, at giöra sund blod. Trenne af deßa omrörde Valerianæ arter, utom trenne andra rätt rara och åtskillige varieteter, äro at se i Upsala Academiæ Trägård, som nu mäst alla lära stå i full blomma, men de öfriga torde swårl. annorstädes i Swerige finnas.