Filosofen Christian von Wolff död i Halle, 75 år

Avslutande del av levnadsbeskrivningen över friherre von Wolff, vars tidigare avsnitt publicerades den 10 och 17 juni.

Eftersom han i sina böcker och avhandlingar framför allt strävade efter att göra Guds oändliga fullkomlighet ännu mer känd och att stärka religionens orubbliga grundvalar, brann även hans hjärta av iver att för egen del främja Guds ära och bli välsignad av Gud. Trots att de särskilda gåvor som Gud utrustat honom med, mer än de flesta andra män, var uppenbara för honom själv, försummade han aldrig att vid varje tillfälle visa sitt kärleksfulla och tacksamma hjärta inför Gud. Med sitt eget exempel bekräftade han vad han vid ett betydelsefullt tillfälle hade utlagt över Första Korinthierbrevet 4:7 (Reds. anm.: i originalet endast "Cor. IV:7"): att människan av sig själv ingenting äger, utan allt av Gud.

Liksom han hade en mycket god uppfattning om den naturliga religionen och offentligt framställde den på det mest övertygande sätt, som en världslig och höglärd vägvisare, förstod han lika väl dess brister och den kristna religionens dyrbara företräde. Den som studerar hans skrifter finner inte bara att han oavlåtligt arbetade för detta mål, utan också att han gav dem som ville ägna sig åt saken tillräcklig vägledning för hur de skulle börja, nå grundlig kunskap och vidareutveckla sådant som kunde gagna den sanna trosbekännelsen och det allmänna bästa.

Därför väcktes alltid en innerlig glädje hos den salige herr kanslern när någon skicklig och lärd andlig man författade ett verk eller en avhandling som antingen utvidgade kunskapen om den kristna religionens sanning, eller utgjorde en dogmatik eller en teologisk morallära, skriven med övertygelse och beskaffad så att den kunde tysta de fräcka fritänkarna. Han vördade alltså ständigt den kristna religionen och var den uppriktigt tillgiven med både hjärta och mun. Han ansåg det dessutom alltid vara sin plikt att flitigt bruka kyrkans heliga sakrament och troget och andäktigt delta i den offentliga gudstjänsten, dels till sin egen uppmuntran och befästande i det goda, dels för att föregå med gott exempel för andra – så länge hans kroppskrafter och hälsa tillät det. Han klagade ofta över andras straffvärda försummelse av gudstjänsten.

Vid denna korta redogörelse återstår endast att med några ord berätta om den salige herr kanslerns bortgång. För något mer än ett halvår sedan drabbades han av ett giktanfall, som han brukade kalla podagra anomala. Men ålderdomen och de tilltagande svagheter och krämpor den förde med sig hindrade sjukdomen från att bryta ut, och den övergick så småningom i en verklig marasm, det vill säga allmän avtyning. Herr kanslern anlitade visserligen landets bästa läkare, men förgäves, eftersom hans levnadslopp enligt den Allvises försyn snart skulle nå sitt slut.

Eftersom han alltid hade vant sig vid ett gudfruktigt, tåligt och ståndaktigt sinnelag, överlämnade han sig också i det yttersta fullkomligt nöjd och villig åt Guds nådiga vilja, och uthärdade med beundransvärd sinnesro de häftiga smärtor som drabbade underlivet och kroppen. Den påtvingade ledigheten från det vanliga och mödosamma arbete han bedrivit under sin friska tid använde han till att hålla heliga samtal med Gud och Frälsaren, både i det tysta för sig själv och med sin biktfader, och att därigenom allt närmare bereda sig för avskedet från denna värld.

När slutet till sist nalkades – och den döende herr kanslern behöll sitt sunda förnuft ända till sista andetaget – märkte han två timmar i förväg att dödsångesten kom över honom. Med stor matthet blottade han då sitt huvud, lade händerna samman och sade: "Nu, Jesus, min Frälsare, styrk mig i denna stund!" Därefter blev han liggande alldeles tyst och stilla, men visade med läpparnas rörelser att han fortsatte sin bön, och somnade slutligen in nästan omärkligt och utan någon rörelse.

Nu har denna upplysta ande, rikt odlad i både andlig och världslig kunskap, nått den salighetens höjd där han, i stället för allt det som här i världen endast kan kallas styckevis, fullkomligare får erfara och erkänna sanningen, stilla sin under jordelivet omättliga längtan efter vishet, och skåda Gud i hans egentliga väsen. Här på jorden har han i sina skrifter, likt en gudfruktig apostel och ett utvalt redskap för den himmelska läran, så långt omständigheterna medgav bemödat sig att a priori, det vill säga på förhand, betrakta den Allrahögste Guden och inplanta hans allraheligaste väsen och styrelse i varje rättsinnad medmänniskas hjärta och sinne. Men eftersom sådant här på jorden ändå förblir ofullkomligt, njuter han numera den outsägliga glädjen och sällheten att skåda Gud ansikte mot ansikte.

Lärdomens krona har emellertid ryckts bort från sitt vittra hemvist. Vid detta sorgliga tillfälle återstår inget annat än att frambära en outsläcklig tacksägelse till den allsmäktige Guden för den lycka och nådegåva som varje kunskapsälskande människa fått åtnjuta genom denne bortgångne människolärare, och att vidare anropa Allmakten om hjälpande hand. Slutligen meddelas den välvillige läsaren nedanstående minnesord, författade på latin av Johann Friedrich Stiebritz:

"Allt vad han ägde av dödlighet har han här nedlagt – den lärda världens odödliga prydnad, den mest fulländade filosofen, den högst lysande mannen Christian, friherre von Wolff, den mäktige preussiske konungens hemlige råd, kansler och senior vid universitetet Fridericiana, ordinarie professor i natur- och folkrätt samt matematik, hedersprofessor i S:t Petersburg, ledamot av vetenskapssocieteterna i London, Paris, Berlin och Bologna, herre till Klein-Dölzig. Han såg dagens ljus i Breslau den 24 januari 1679 och gav naturen dess gärd, fromt och stilla, i Halle an der Saale den 9 april 1754, sedan han levt 75 år, 2 månader, 2 veckor och 2 dagar. Så länge han levde lärde han människosläktet att odla sanningen i förståndet och dygden i viljan. När döden nalkades gav han ett högst lysande exempel på att dö lyckligt och ärofullt. Han gick bort mätt av år, förtjänster och ära, och lämnade – nu förenad med himmelens körer – åt sin hustru, sin son, universitetet Fridericiana, hela den lärda världen och alla goda människor den djupaste sorg och en evig saknad." (Reds. anm.: fri översättning av den latinska gravskriften.)

Återstående Delen af Friherrens, von Wolfs, i deße slags Anmärckningar, under den 10 och 17 sidstledne Junii, meddelte Lewernes Beskrifning.

Så wida Han, i sina författade Böcker och afhandlingar, låtit först och främst wara sig angelägit, at giöra Guds oändelige Fullkomelighet ännu mera kundbar, och styrcka Religionens oryggelige Grundwalar, månde ock Des Håg wara Hiertinnerligen brinnande at, för sin Del, befordra Guds Ära och wara af Gudi wälsignad. Änskiönt de synnerlige wälgiärningar, hwarmed Gud behagat Honom, fram för månge andre Männer, utrusta, Honom ganska tydeligen öfwerswäfwade; underlåt Han dock ingalunda, wid hwarje Lägenhet och tilfälle, at in för Gud lägga å daga sit Kiärleks och Tacksamhetsfulla Hierta, och bekräftade, med sit Exempel och Efterdöme, hwad Han å en Angelägen Ort och Ställe, öfwer Cor. IV: 7. uttolckat, det Menniskian af sig sielf ey något, men af Gud alt Ting äger. Likasom Han med den Naturliga Religionen hade öfwermåttan god Mening och förestälte Densamma offenteligen på öfwertygeligaste Sätt, såsom en Werldslig Höglärd Wägwisare, äfwen så mycket förstod Han ock bristfälligheterne därutinnan och den Christna Religionens dyra Företräde och yppersta Rättighet. Eho eller Hwem, som betracktat Des Skrifter, lärer ey allenast

nast besinna, at Han denne sin nyßnemde Föresatz oaflåteligen idkat och påyrckat, utan ock dem, hwilka besynnerligen, til des utöfning wore hugade, gifwit tilräckelig Anwisning, huruledes de måtte därmed begynna och komma til en grundelig Kiännedom, samt widare Utarbetning af hwad ännu, i et eller annat Mål, kunde lända til denna sanskyldiga Tros Bekiännelsens Frommas och almänna Bästas befrämjan. Därföre upwäcktes stedse hos den Wälsalige Herr Cantzleren en innerlig frögd, enär och så ofta någon skickelig och lärd Andelig Man sig framtedt och författat något wärck, eller Afhandling, som entingen innehölle Christeliga Religionens Sanfärdighets utwidgande, eller en Dogmatique, eller ock någon Theologisk Moral, och så widare, hwilken wore skrefwen med Öfwertygelse och således beskaffad, at den kunde tilstoppa Munnen på de oförsynte Fri-Tänckare. Således har Han ständigt wördat Christna Religionen och warit Densamme med Hierta och Mund upricktigast tilgifwen, samt derhos altid erecktat sin Skyldighet wara, at dels, til sin egen upmuntring och stadfästan i det goda, dels ock at förelysa andre til hälsosam Efterfölgd, flitigt besökt och nyttiat Kyrckiones Helige Sacramenter och Den utwärtes Gudstiensten trägit och andäcktigt biwistat, så länge Des Kropps Krafter och Hälsan sådant tillåto, och klagade ofta öfwer den nog straffbare försummelsen hos andre i Gudstienstens begående. Wid denne kortta Underrättelsen, är ey mera öfrigit, än at med få ord nemna om den Wälsalige Herr Cantzlerens Hädanfärd, nemligen: Något mera, än för et halft År sedan, fandt Han sig behäftad med Podagrisk Anstöt, som Han plägade kalla Podagram anomalam; Men Ålderdomen och däraf öfwer handen tagande Swagheter och Krämpor hindrade, at densamme ey kunde komma til Utbrytning, utan förwandlades omsider i en wärckelig Marasmus. Nu hade wäl Herr Cantzleren betient sig af de bäste Medicorum i Landet Råd och Hielpemedel, men förgiäfwes, emedan efter den Allwisas Försyn och Skickelse, Des Lefnads Lopp skulle snart skrida til Ändalyckt. Och som Han altid wänjat sig wid et Gudi behageligit, tåligt och ständacktigt Sinnelag; så lemnade Han ock sig öfwermåttan nögd och willig under Guds Nådiga Behag öfwer Honom i det Yttersta, och uthärdade med undrans-

wärd Sinnes ro de i Nedre Lifwet och Kropps Delen åkomne häftigaste Smärtor. Denne beswärlige Ledighet och Afstängsel från wanlige och mödosamme Arbetet under des Sundhets Tid, anwände Han därhän, at med Gud och Frälsaren så i hemligit hos sig sielf, som eljest med des Skrifte-Fader hålla heligaste Samtal och följeackteligen ju längre desto närmare bereda sig til Afträdet utur denna Werlden; hwilket enär det omsider nalkades, och den Aflidande Herr Cantzleren, under sundt Förnuft in til sista Andedräckten, märckte twenne timar förut, Döds Ängestens Åkomst, blottade Han med mycken Matthet sit Hufwud, lade Händerna tilsamman och sade: Nu JEsu, min Frälsare, styrck mig i denna Stunden! Hwarpå han blef liggande ganska tyst och stilla, men gaf med Läpparnes rörelse sin fortsättiande Bön tilkiänna och afsomnade ändteligen nästan oförmärckt och utan någon rörelse.

Nu har denne uplyste och wid tydelig Kiännedom i Andelig och werldslig ymnerikt upodlade Tancke-Andan hunnit til den Salighets Högd, hwarest Han för alt hwad här i Werlden ey annat, än Styckewis kan kallas, fullkommeligare får röna och erkiänna, stilla des i timmelige Lifstiden omåttelige Wishets Åtrå, och anse Gud, i des egentelige Egenskap. Här på Jorden, har Han, uti sine Skrifter, på sätt och wis, som en Gudacktig Apostel och Himla-Lärans utkorade Redskap, så långt närwarande Omständigheter kunde förmå, a priori eller föruthädan, bemödat sig at beträckta den Aldrahögsta Guden och inplanta Des Aldraheligeste Wäsende och Styrelse i hwarje rättsinnad Nästas Hierta och Sinne; Men sedan slikt här ändå är en ofullkommelighet, niuter Han numera den outsäjelig Hugnad och Sällhet, at skåda Gud, Ansickte emot Ansickte. Imedlertid, har Cronan för Lärdomen å Des Wittra Hemwist blifwit hädanryckt; wid hwilket bedröfwelige tilfälle, ey annat är til råda, än at upoffra til Alswäldige Guden en outsläckelig Tacksäjelse för den Lyckosamhet och Nådegåfwa, som i hwar och en nytälskande Person, genom denne afledne Menniskio-Läraren åtniutit, och widare anropa Allmackten om Hielperik Hand; Men sluteligen meddela benägne Läsaren nedanstående Minnes Runor:

Mor-

Mortalitatis quicquid habuit hic deposuit immortale decus orbis Litterati Philosophus consummatissimus Vir Perillustris CHRISTIANUS L. B. De WOLF Potent. Regis Boruss. a Consil Sanctior Fridericianæ Cancellerius & Senior, Jur. nat. & gent. atque Matth. Professor ordin. Professor Petropolitanus honorarius Societatum Scientiarum Londin. Parisien. Berolinensis & Bononiensis sodalis Dynasta in Klein-Doeltzig lucem hauc adspexit Wratislaviæ A. C. cIɔIɔcLXXIX. D. IX. cal. Febr. naturæ debitum reddidit pie & placide Halæ ad Salam D. V. id. April. cIɔIɔccLIV. postquam vivendo explevit Annos LXXV. menses II. hebdom. II. dies II. dum vixit in intellectu veritatem in voluntate virtutem excolendo Genus humanum utramque docuit morte appropinquante feliciter & gloriose moriendi exemplum præbuit illustrissimum abiit plenus annis meritis & honoribus relinquens cœlitum choris associatum uxori filio Fridericianæ orbi litterato universo & bonis omnibus altissimum luctum & esiderium sempiternum JOH. FRIED. STIEBRITZ.