Fetörten – mångsidig nyttoväxt som ger norrländsk tätmjölk

Slut om fetörten eller tätörten.

Av detta släkte finns fyra arter. Tre av dessa växer vilt i Sverige, medan den fjärde endast förekommer i Portugal. Den första arten är den som egentligen kallas fetört eller tätört. Den avbildades i det närmast föregående veckobladet, där dess art och släkte (det vill säga blad och blomma) beskrevs tydligt, särskilt till nytta för dem som vill känna igen örten men saknar tillgång till de böcker där ämnet behandlas grundligt. De säkra kännetecken som beskrevs där gäller för samtliga arter. Denna art skiljer sig från de övriga genom att den har ett cylindriskt, alltså jämnbrett, honungshus längs hela kronbladets längd, vilket de andra arterna saknar.

Denna ört har många användningsområden i hushållet. Den kan användas i stället för pomada vid hårets krusning och gör även håret gult. Bönderna på Gotland kokar den med vatten och tvättar barnens huvuden med blandningen, vilket gör att håret växer längre. Saften sägs läka svulster och sprickor på kospenar. Som bete för får anses den i allmänhet skadlig, sannolikt på grund av sitt höga fettinnehåll, eftersom det som är magert och växer på magra ställen är hälsosammare för får.

Framför allt är örten anmärkningsvärd för den tätmjölk som tillreds av dess blad och som är mycket använd bland norrlänningarna. Tillredningen går till så här: man tar en god handfull friska blad och lägger dem i en mjölkfil. Genom dessa silar man mjölken nyssmjölkad och varm, och låter den sedan surna under några dagar. Första gången blir mjölken visserligen ganska tunn och slipprig, men om man tar en skedfull av den och stryker ut den väl på botten av ett annat kärl, silar varm komjölk över och åter låter den surna, blir mjölken bättre för varje gång. Ju längre man fortsätter denna process, desto mer fulländad blir mjölkens täthet och kvalitet. Den tätmjölk som tillreds på detta sätt känns mycket segare och fastare än annan surmjölk. Den ger dock mycket lite grädde, varför man inte bör sila fler kärl åt gången än vad som behövs för måltiden. Vidare bör nämnas att getmjölk är bäst vid den första insättningen på tätgräset, samt att vissa kärl används till detta, eftersom den seggörande kraften sitter länge kvar i själva träet.

Denna naturens underliga verkan har hittills varit okänd hos utlänningar. Den nämnda första arten finns här och var i Sverige, även här vid Stockholm, dock bland de mer sällsynta vildväxande örterna. Den står just nu som bäst i sin prakt och blomning, vilket inte varar länge, utan endast omkring åtta dagar till. De andra två nämnda svenska arterna finns endast i Lappland.

Slut om Fet-eller Tätörten.

Utaf detta slag (Genus) finnes Fyra arter (Species.) Deraf äro trenne i Swerige wildt wärande, men den Fierde allenast i Portugal. Den första arten är den som egenteligen heter Fet-eller Tätört, hwilken ock i nästföregående Wekoblad är afritad, och där både til art och slag (eller blad och blomma) på det tydeligaste något omrörd, i synnerhet til deras tjenst som wilja känna Örten och ej hafwa tilfälle eller tilgång til Bökren derest wetenskapen grundeligen är afhandlad. Det derstädes omrörde säkra kännemärket, förstås til alla arterna i gemen. Denna kiljes ifrån de andra dermedelst, at denna har et Cylindriskt eller öfwer alt lika widt Honungs-hus efter Cronbladets längd, som de andra icke hafwa.

Denna Ört har mångahanda nytta i œconomien: Ty den kan tjena i stället för Pomada wid hårens krusning, giör äfwen håren gula. Böndren på Gothland koka henne med watn, och twätta dermed barnens hufwud, hwaraf håret wäxer längre. Saften skal hela swulster och refwor på kospenar. Til bete för fären hålles hon i gemen före wara skadelig utan twifwel för sin fetaktighet skull, emedan för Fären är hälsosammare hwad som magert är och på magra ställen wäxer. Men i synnerhet är hon märkwärdig för den utaf deß blad tilredde Norrlänningarnes mycket brukeliga tätmiölk, som således sker; Man tager friska blader en god hand full, hwilka läggas på Miölkfilen, hwarigenom miölken bör silas spenwarm, och ställas sedan några dagar at surna. Hon blifwer wäl då första gången nog tunn och slipprig, men när man tager et skedblad häraf och klenar wäl ut efter botnen på et annat käril, hwarpå sedan warm komiölk silas och åter ställes at surna, så blir miölken hwar gång bättre, ju längre fortplantningen deraf fortsättes, til deß den winner den fullkomliga tät-och godhet, som står at erhålla. Denna således tilredda tätmiölken kännes långt segare och fastare än annor surmiölk: dock får hon ganska liten grädda, hwarföre ej flera kiäril i sänder påsilas böra än som nödwändigt upgå til spisning. Deßukom märkes, at getmiölk är bäst til första insättningen på Tätgräset, samt at wißa kiäril brukas härtil, emedan den seggiörande kraften sitter länge qwar i sielfwa Träbet.

Denna Naturens underliga wärkan har hitintil warit obekant hos Utlänningarne. Denna föromrörde första arten, finnes här och där i Swerige, äfwen här wid Stockholm, doch ibland de sällsyntare wilt-wärande Örter. Står nu som bäst i sin fägring och blomma, som ej länge, utan åtta dagar wid paß, ännu warar. Men de andra twänne omnämde Swänska arterna finnas allenast i Lappland.