Botanisk artikel reder ut skillnaden mellan lövkojor och narcisser

De växter som rätteligen är lövkojor, och som omtalades i föregående veckoblad, bör noga skiljas från ett annat slag, som av trädgårdsmästare och andra allmänt kallas lövkojor, fast felaktigt. De skiljer sig nämligen mycket från dessa och hör till den femtonde gruppen och heter Cheiranthus. Se Linnés Species Plantarum, sidorna 661 och 662.

Narcissus, på svenska narciss, i vissa landskap kallad påssissa (på franska narcisse).

Den tillhör samma grupp och skara, och har nästan samma egenskaper som Leucojum, men med den särskilda skillnaden att det mitt inne i narcissens krona sitter ett honungshus, som är trattlikt, enbladigt och längre än ståndarna. Dessa, alltså ståndarna, är sylvassa. Pistillen och frökapseln är trehörnig och har tre rum. Fröna är många och runda. Av denna växt finns sex slag: fyra som inom sitt hölster har endast en blomma, och två som har flera.

Till de förra hör först vår allmänt kända narciss, vars rätta hemvist är Frankrike och Italien. Den andra är även hos oss något känd under namnet påsklilja, och kommer ursprungligen från England, Spanien och Italien. Den tredje och fjärde har man ännu inte fått se i Sverige, utan endast vilda i Spanien.

Till de senare, alltså de som har flera blommor inom sitt hölster, hör de som hos oss är något kända under namnen jonkill och tazett, och som kommer ursprungligen från Spanien, Portugal och Frankrike. Se Linnés Species Plantarum, sidorna 289 och 290.

Myten säger om narcissen att det var en mycket vacker yngling vid namn Narcissus. När han en gång fick se sin egen gestalt i en klar källa blev han så intagen av en omåttlig självkärlek att han inte bara föraktade en nymf vid namn Echo — vilken därför dog och till åminnelse efterlämnade det eko eller genljud som hörs — utan han dog även själv av sin stora egenkärlek. Gudarna lät dock, av medlidande med honom, blomman narciss växa upp ur hans grav, till ständig påminnelse om vad han hade varit och om hans dårskap.

Sensmoralen av detta är att alltför stor inbillning om sig själv skadar var och en, och att när denna svaghet, som är okunnighetens avkomma, betraktas av dem som överlever en sådan person, är deras mildaste tanke troligen medlidande.

Till denna sjätte grupp hör ännu åtskilliga växter som är kända för sin medicinska och ekonomiska nytta, såsom Ornithogalum, Scilla, Asparagus, Acorus, Berberis, Aloë, Anthericum, några arter av Allium och av Juncus, samt Rumex. Men dessa vill vi behandla vid ett annat tillfälle, och nu gå vidare till en annan grupp. Under tiden finner den som har intresse och smak för denna vetenskaps nytta all upplysning genom att slå upp deras namn i arkiatern och riddaren Linnés tryckta verk.

Slut om Lefkojen.

De wäxter som rätteligen äro Lefkojer, och i föregående Wekoblad omtalte finnas, böra noga skiljas ifrån et annat slag, som af Trägårdsmästare och andre allmänt kallas, fast orätt, Lefkojer; emedan de äro ifrån denna mycket åtskilde, samt höra til den 15. Troppen och heta Cheiranthus. Se Lin. Spec. pl. p. 661. och 662.

Narcissus, på Swenska Narciß, prov. Påßißa. (på Fransößka Narcisse)

Är af samma Tropp och skåck, samt nästan af lika egenskap med Leucojum men med den egenteliga åtskilnad, at mitt uti Cronan på Narcißen sitter et honungshus, som är trattlikt enbladigt och längre än Ståndarena. Deßa, nemligen Ståndarena, äro sylika. Spiran och Fröhuset är trehörnigt och trerummigt. Fröna äro många och runda. Utaf denna finnes sex slag. Fyra som hafwa innom sit hölster en blomma allenast och 2:ne som hafwa flera.

Til de förra hörer först wår allmänt bekanta Narcissa, hwars rätta hemwist är Frankrike och Italien. Den andra är äfwen hos oß något bekant under namn af Påsk-lilja, och är bördig ifrån England, Spanien och Italien. Den Tredie och Fierde har man ej ännu fådt se i Swerige utan wåra allenast i Spanien.

Til de senare eller som hafwa flera blommor innom sit hölster, höra de hos oß under namn af Jonquille och Tazetter något kunnige och som äro bördige ifrån Spanien, Portugal och Frankrike. Se Lin. Sp. pl. p. 289. och 290.

Fablen säger om Narcißen: at det warit en mycket wacker Yngling som hetat Narcissus, hwilken då han en gång fick se sin skapnad i en klar källa blef deraf intagen af en så omåttelig sielf-kärlek, at han icke allenast föraktade en Nymph som het Echo, hwilken deraf dog och efterlemnade til åminnelse det Echo eller genliud som höres, utan han dog äfwen sielf af sin myckna egen-kärlek, då Gudarna likwäl af medynkan öfwer honom, läto af hans Graf upwäxa blomstret Narcißus, til ständig i hogkommelse af hwad han warit, och af hans dårskap.

Sedoläran häraf är, at för mycken inbilning om sig sielf skadar hwar och en, och at då denne swaghet, som är okunnighetens foster, påtänkes af dem som en sådan öfwerlefwa, deras lindrigaste tanka lärer wara medömkan.

Til denne Siette Troppen höra ännu åtskillige wäxter, hwilka för deras medicinela och œconomiska nytta äro bekante. Såsom Ornithogalum, Scilla, Asparagus, Acorus, Berberis, Aloë, Anthericum, några arter af Allium och af Juncus, Rumex. Men man will söka dem wed annat tilfälle omröra, och nu gå til en annan Tropp. Imedlertid finner den som har tycke och smak för denna Wetenskapens nytta, all uplysning wid deras namns upslående i Hr. Arch. och Riddarens Linnæi tryckte wärk.