Franska parlamentet hävdar att kungen står under lagen

Fortsättning på parlamentets i Frankrike föreställning inför kungen.

Aldrig har det i riken och länder uppstått övermod och uppror som inte förberetts genom brott mot laglydnaden. Eftersom det, stormäktige konung, inte finns några mer eftertryckliga grundsatser än denna, är den också allmänt erkänd. Rättsinnade jurister, ämbetsmän och till och med regenterna själva har inte haft någon annan uppfattning om ett blomstrande rike, än att det bygger på föreningen av undersåtarnas lydnad mot överheten och regentens vördnad för lagen.

Det finns grundlagar som inte får rubbas, säger herr Bossuet, och på dessa lagar vilar den fasta utsagan att om de kränks på något sätt, så skakas jordens grundvalar – varefter inget annat följer än kejsardömens och rikens ödeläggelse. Det är också mycket vanskligt att ändra och upphäva även de lagar som inte är av lika avgörande karaktär, om man inte tvingas till det av oförutsedd nödvändighet, i förhoppningen att samtidigt dra nytta både av erfarenheten från det förflutna och det nuvarande läget. Han hävdar vidare att ett godtyckligt och enväldigt styre, där ingen annan lag råder än regentens vilja, inte förekommer i väl ordnade riken och republiker, att det inte har någon plats hos oss, och att det uppenbart strider mot ett lagbundet styrelseskick.

Enligt en inom rättsvetenskapen mycket berömd mans utlåtande finns det tre slags lagar som förmår sätta gränser för den suveräne regenten, utan att därmed rubba hans höga makt: nämligen Guds lag; naturliga regler, som regenten har att utöva genom laglig rättegång och inte efter eget godtycke; och slutligen rikets och landets regeringsform och orubbliga grundlag. (Fotnot: Plaidoyers de Servin.)

Den offentliga ministären, som särskilt vakade över kungens rättigheter och rikets styrelseförfattningar, sade fordom till Ludvig XIII: Stormäktige konung! Ers Majestät bör inte betrakta som trogna sådana personer som vill inbilla Er att Er makt sträcker sig över lagen, och att endast Er vilja bör gälla som rättesnöre. Det är sant att den kungliga myndigheten, liksom alla kristna kungars välde, är fri och obehindrad; men goda och milda kungar brukar också säga, och genom välgärningar visa i handling, denna grundsats: att vilja det minsta är att förmå det mesta.

De största regenterna och furstarna, stormäktige konung, har ännu kraftfullare stadfäst lagens högsta giltighet. Sedan de blivit närmare underrättade om sitt eget bästa har de nämligen insett att en makt som inte upplyses och stöds av lagen går mot sin undergång och störtar omkull av sin egen tyngd. Av samma djupa insikt i sina höga plikter har de medgett och erkänt att en suverän regents yppersta lag är att iaktta och upprätthålla alla övriga stadgar, och att han själv har två överordnade väsen, nämligen Gud och lagen – ett högsint föredöme hos Henrik den store, vilket vi fått noggrann kännedom om ur efterlämnade memoarer av en statsminister som åtnjöt hans största förtroende. Vilken överväldigande ädelhet lyser inte fram ur de romerska kejsarnas uttalanden i samma anda: Det är värdigt och anständigt för den högsta majestäten att erkänna sig vara underkastad lagen, att hans makt beror på lagens styrka, och att det vittnar om större ädelmod att ställa kronan under lagen än att bära denna dyrbaraste huvudprydnad.

Hur starkt sammanhang med detta finns inte också i de grundsatser om drottningens fri- och rättigheter som utgavs år 1667 i konung Ludvig den stores namn och på hans befallning? Nämligen: Kungarna befinner sig, just genom den suveräna styrelse som tillerkänts dem, i en lycksalig oförmåga att stympa och kväva den lag som antagits i deras länder, eftersom det varken räknas som ofullkomlighet eller svaghet hos en hög makt att underkasta sig sina lagars rättvisa innehåll. Nödvändigheten att göra gott och oförmågan att fela är de högsta kännetecknen på sann fullkomlighet. Den Allsmäktige själv kan inte gå längre, och en sådan gudomlig egenskap bör jordiska regenter, som i timlig mening är den Allrådandes avbilder, i synnerhet eftersträva och följa. Man bör inte tro att den suveräne regenten inte skulle vara underkastad lagen i sina länder, ty motsatsen till den påståendet är en sanning grundad på den allmänna folkrätten, som smickret flera gånger försökt angripa, men som förutseende och rättrådiga kungar alltid har försvarat.

Tillåt oss därför, stormäktige konung, att med vördnad ge Er detta råd: frukta och avsky alla dem som vill framställa lagen och riksstadgarna som godtyckliga författningar och fåfänga sedvänjor, som urminnes hävder från forna tiders alltför stränga styrelsesätt, föga tillämpliga på det nuvarande, mera upplysta. Den som skulle vilja övertala Er att upphäva lagen och riksstadgarna, må räknas till dem mot vilka lagens stränghet är oundgänglig.

Vi äger, stormäktige konung, i de många förordningar och påbud som Era företrädare på tronen utfärdat sedan urminnes tider ett fullgiltigt vittnesbörd om deras omsorg om lagens säkra och orubbliga bevarande i detta rike, såsom den tillförlitligaste borgen och underpanten för kungens myndighet. Ni kommer, stormäktige konung, att häpna när vi får äran att lägga dessa omständigheter fram för Era ögon, med deras eftertryckligaste utlåtelser och skildringar av de faror som regenter i sådana lägen befinner sig i, samt utförlig underrättelse om de vedermödor som ett egenmäktigt styre för med sig.

II. Därav kommer den för riket högst nödvändiga huvudinrättningen av magistrater och domstolar, som är tillsatta av överheten och dessutom edligen förpliktade att iaktta och upprätthålla lagen och riksstadgarna. Av denna dyrbara anförtrodda skatt kräver förordningarna Ert parlaments ömmaste samvetsplikt, för vilken det ska stå till svars inför Gud och Ers Majestät, i enlighet med vad en av Frankrikes kanslerer en gång sade: Det är i Ert namn, stormäktige konung, som Ert parlament vakar över rikets allmänna bästa och bestånd, och dess myndighet är ingen annan än Er egen. Men därtill tillskrivs Er ändå en makt som övervinner alla oförutsedda motgångar, som används endast och allena till det allmänna bästa, och som upplyses och vägleds av lagen. Detta är, stormäktige konung, det egentligaste ämbetet, enligt utlåtandet av en av våra kungar, som ville förmå sitt parlament att befria honom från den ed han vid kröningen avlagt om att bevara rikets lag och stadgar.

Mer om detta följer nästa vecka.

Widare om Parlementets i Franckrike Föreställning in för Des Konung.

Aldrig hafwa i Riken och Länder yppats någre Öfwermod och Upror, som ju icke warit tilredde genom Inbrott i Laglydnaden. Så wida nu, Stormäcktige Konung! inge eftertryckeligare Hufwud- och Grund-Satzer gifwas, äro de ock ey mindre allmänt wedertagne. Rättsinnade Politie- och Lagfarne Männer, Magistrats-Personer och äfwen sielfwe de Högsträdande Regenter hafwa alle hwar för sig ey fattat och erkiänt något annat Begrep om et grönskande Rike, än medelst Föreningen af Undersåtarnes hörsamhet för Öfwerheten med Regentens Wördnad för Lagen.

Här äro Grund-Stadgar, som ey få rubbas, säyer Herr Bossuet, och förnämligast stödier sig på deße Stadgar den fasta Utsagu, at om de kränckas på något sätt, så skakas Jordenes Grundwalar; Hwarefter ey annat, än Käysaredömens och Rikens Ödeläggning åfölljer. Äfwenledes är mäckta äfwentyrligit at ändra och rygga dem, som just ey äro af så kraftig Egenskap, med mindre, man wore dertil föranlåten genom oförmodelige Nödtwång, under förhoppning at på en gång giöra sig gagn både af Förfarenheten om det framledne, och Belägenheten af det närwarande. Han påstår ännu widare, at en bit-

bitrarisk och Enrådig Regering, hwarest ey trifwes annan Lag, än Regentens Wilja, finnes intet uti de fullkommeligen wälbestälte Riken och Republiquer, och at densamma ey åger Rum ibland oß, samt strider ögonskienligen emot en Lagstiftad Regering.

Trenne slags Lagar äro, efter en i Lagfarenheten mycket berömd Mans Utlåtelse, förmående at sättia Skranckor för den Högstrådande Regenten, utan at derwid röra eller rubba Des Höga Mackt: nemligen, Guds Lag: Naturliga, men ey owälduga Reglor, såsom Högstrådande Regenten tilständige at utöfwas genom Laglig Rättegång, men ey efter egit Wäldebehag: och ändteligen Rikets och Landets Regerings-Form och grundfasta Föreskrift. (a)

Den om Konungens Förmåners bibehåld, tillika med Des Rikes Styrelses Författningars bestånd, i synnerhet bekymrade och syslosatte Publique Ministèren sade fordom til Ludvig den Trettonde: Stormäcktige Konung! Eders Mayestät måtte ey hålla och anse för rätt-trogne sådane Personer, som torde föreställa och styrcka dertil, at Eder Mackt sträcker sig öfwer Lagen, och at Eder endaste Wilja bör efterlefwas til Rättesnöre. Det är sant, at Kongl. Myndigheten och Eder egen, tillika med alle Christne Konungars Wälde, är fri och obehindrad; Men gode och milde Konungar pläga ock säya och äfwen låta i wärcket wisa, genom Wälgiärningars Mått och hälsosamme Eftertryck, den Föresatzen: At wilja det minsta, är at förmå det mästa.

De störste Regenter och Printzar, Stormäcktige Konung! hafwa ännu kraftigare stiftat och faststält Lagens högstgiällande Förmåga, i ty, at sedan de blifwit nogare underkunnige om deras egit Bästa och Froma, hafwa de rönt, at et Wälde, som ey uplyses och understödies af Lagen, ämnar sig til des Undergång och störtes omkull af sin egen Tyngd. Af enahanda diup Insickt i Deras Höga Syldigheter, hafwa De widgådt och erkiändt, at en Högstrådande Regents yppersta Lag är, at i ackt taga och

(a) Plaidoïers de Servin.

och handhafwa alle de öfrige Stadgar, och at Han sielf har twenne Öfwerrådande Wäsenden, nemligen Gud och Lagen, såsom en Högädelmodig Eftersyn hos Henric den Store, hwarom wi undfådt nöyaktig underrättelse utur efterlemnade Minnesskrifter af en Statz Ministre, som war behedrad med Hans största Förtroende. Hwad öfwerswinnelig Ädelhet framlyser ju icke utur Romarenas Käysares Utlåtelser i så måtto? Det är wärdigt och anständigt för Högstrådande Mayestäten, at erkiänna Sig wara Lagen undergifwen, och at Hans Mackt beror på Lagens Styrcka, samt at det utmärcker större Ädelmodighet, at lemna Cronan under Lagen, än at bära samma dyraste Hufwud-Skrud.

Huru kraftig Förknippelse härmed finnes ju ock icke i de Hufwud Satzer, såsom ländande til Drottningens Fri-och Rättigheter, och utgifne år 1667, under Konung Ludvigs den Stores Namn och Befalning? nemligen: Konungarne äro äfwen, genom sielfwa dem tilerkiände Högrådande Styrelsen, uti en wäl lycksalig oförmögenhet at stympa och qwäfwia den i Deras Länder antagne Lagen, hälst det räknas hwarcken för ofullkommelighet eller swaghet hos en Hög Mackt, at underkasta sig Des Lagars rättwisa Innehåld. Nödwändigheten at giöra godt och oförmögenheten at brista, äro de högste olike Steg och Kiännemärken af sanskyldiga fullkommeligheten. Den Alswäldigaste kan ey gå längre, och en sådan Gudommelig beskaffenhet, böra Jordiske Regenter, som äro den Allrådandes Afbilder i Timmelig måtto, enkannerligen eftersträfwa och åtfölja. Härwid bör ey tyckas, som wore Högstrådande Regenten ey underkastad Lagen i Des Länder, ty giensäyelses Satzen är en på Allmänneliga Folcka- och Manna-Lagen grundad Sanning, som Smickerie åtskillige gångor sökt antasta, men försicktige och rättrådige Konungar stedse förfäcktat såsom en Förmynderlig Gudomelighet i deras Riken och Landskaper.

Rådens fördenskuld, Stormäcktige Konung! derföre, at det må blifwa oß låfgifwit, til at med wördnad, sådant Eder berätta, ja, fruckten och afskyn alle dem, hwilcka wilja föreställa Eder Lagen och Riks Stadgarne, såsom sielfwillige Författningar, och

fåfänge Sedwanor eller Urminnes Häfder från forna tiders nog stränge, men til närwarande mera uplyste Regerings-Sätt föga tillämpelige Minnes-Stafwelser och Orda-Utstakningar. Eho, som hälst skulle wilja Eder föreställa och öfwertala, at rygga Lagen och Riks-Stadgarne, må räknas bland antalet af dem, emot hwilka, Lagens stränghet är oumgängelig.

Wi äge, Stormäcktige Konung! uti så mångfaldige af Konungarne, Edre Företrädare utfärdade Förordningar och Påbud från urminnes tider, til fullgiltigt Witnesbörd om deras Upmärksamhet öfwer Lagens säkra och oryggeliga bibehåld i detta Rike, såsom tilförliteligaste Gislan och Underpant för Konungens myndighet. I skolen Stormäcktige Konung! häpna, enär wi hafwe den äran at lägga deslikes omständigheter Eder för Ögonen, med deras eftertryckeligaste Utlåtelser och Afmålningar på de Farligheter, i hwilcka, Regenter, wid dylike tilfälligheter, äro stadde, samt omständelig underrättelse om de wedermödor, som en egenwillig Regering med sig förer.

II. Deraf kommer Hufwud-Inrättningen, såsom högstnödig för Riket, af Magistrater och Dom-Säten, som äro af Öfwerheten tilförordnade och ännu mera edeligen förplicktade, at i ackt taga och handhafwa Lagen och Riks-Stadgarne. Af en så dyr nederlags och förwarings Skatt, kräfwia Förordningarne Edert Parlements ömaste Samwetes Giöremål, och för hwilcken, Detsamma bör stå i answar hos Gud och Eders May:t, enligit hwad en Cantzler af Franckriket tilförene sade, nemligen: Det är under Edert Namn, Stormäcktige Konung! som Edert Parlement wakar för Rikets Allmänna Bästa och Bestånd, och Des Myndighet är ey annan, än Eder egen; Men derhos tilägnas Eder ändå et Wälde, som förtrampar alle oförmodelige Widrigheter, och anwändes endast och allena til det allmänna Bästa samt uplyses och handledes af Lagen. Detsamma är, Stormäcktige Konung! det egenteligaste Ministerium, enligit utlåtelsen af en bland wåre Konungar, som wille förmå Des Parlement at fria Honom från den Ed, som Han wid Cröningen betygat, at bibehålla Rikets Lag och Stadgar.

Mera härom följer i nästa Wecka.