Virginias rika natur och tobaksodling skildras i detalj

Hela Virginia bär alla slags träd och blommor, och frukten är överallt stor och välsmakande. På sassafrasträdet, vars rötter tidigare varit en av de bästa exportvarorna därifrån, finner man alla slags kådor och gummi, tillsammans med de flesta buskar som växer i England och andra europeiska länder.

Bland stenfrukterna finns plommon och persimoner, även kallade pulchamines. Körsbär finns av tre slag, alla mycket stora. Somliga växer i klasar som druvor, andra är svarta utanpå och röda inuti. Det tredje slaget är det egentliga så kallade indianska körsbärsträdet, som växer högre än de andra. Persikor hänger så rikligt överallt att de ges åt svinen. Somliga av dem, som kallas malachotoons, är stora som citroner och ser nästan ut som sådana.

Det finns också gott om kvittenträd, liksom pumpor och väldoftande meloner. Alla dessa frukter växer av sig själva. Äpplen och päron finns i sådant överflöd att man av två trädgårdar, där det sällan finns färre än 1 100 till 1 200 träd, gör 50 byttor fulla med äppelmust. Pomeranser och citroner växer däremot inte där.

Utöver den vanliga eken finner virginierna också ett slags ollon, av vilka man gör en hälsosam olja. Ett ännu bättre slag används av indianerna, som sparar det som vinterföda när säden slår fel. Alla slags rötter, sallater och köksväxter, som ger en hälsosam kost, växer här i överflöd – för att inte tala om alla blommor, som kan mäta sig med de härligaste i hela världen.

Ursprungsbefolkningen äter inga pumpor, utan odlar dem enbart för skalens skull, som används som dryckeskärl. Indianerna hade ärter, bönor och jordpäron innan engelsmännen kom dit, men deras huvudföda var säd. Att räkna upp alla läkeörter skulle bli alltför omständligt.

Tobak är den vanligaste handelsvaran, så lönsam för odlaren och så naturlig för jordmånen att man knappast ägnar sig åt något annat. Man hade inte heller kunnat välja något som sysselsätter så mycket folk och slavar, och som ändå kräver så litet kapital eller tar så mycket mark i anspråk. Om samma jord som nu årligen planteras med tobak i stället såddes med säd, skulle den ge mer än alla plantager i Amerika kunde förbruka.

Denna växt, som i Europa är så känslig, står här i det fria utan mycken skötsel. Tidigare ansågs den brasilianska tobaken vara bäst, men nu den från Virginia och Maryland. Tobaken planteras som hos oss, står en månad och rensas flitigt. När den är en handsbredd hög flyttas den i fuktigt väder till de så kallade tobakshagarna. Är den efter fyra veckor en fot hög bryts toppen av, och de understa bladen skärs bort så att endast sju eller åtta blir kvar på varje stjälk, för att bladen uppe vid kronan ska få bättre näring; dessa blad når då sin mognad på sex veckor. Sidoskotten bryts av, och plantan rensas varje vecka från mask. Detta pågår i tre veckor eller en månad, varefter bladen börjar byta sin grönska mot en brunaktig färg och blir spetsigare och tjockare – därav känner man igen skördetiden.

Efter full mognad skärs tobaken av, ligger en halv dag på fältet och samlas sedan in för att svettas över natten. Dagen därpå förs den till tobakshuset, där stånden hängs upp bredvid varandra med ett visst mellanrum, i fyra eller fem veckor. När den tiden gått tas tobaken ned i fuktigt väder, då bladen är mjuka – annars smulas den sönder till mjöl. Sedan läggs den i högar med tillräcklig tyngd ovanpå i fjorton dagar för att svettas, varefter klumparna på en fuktig dag tas isär, gnuggas och sorteras. De översta bladen är bäst, de understa sämst.

Det sista arbetet är att packa tobaken i fat eller rulla den (Reds. anm.: i originalet "koprulla", troligen att rulla tobaken till transport), vilket likaledes bör ske i fuktigt väder om den inte ska smulas sönder. Odlarna har numera stor möda men får knappt sina kostnader betalda.

Bland djuren i detta land finns aronghena, som liknar en grävling; assanapie eller den flygande ekorren; mussascus, ett slags vattenråtta; vildkatten utchunquois; samt opossumen, vars hona sägs ha en slags påse under buken, i vilken hon bär sina ungar från plats till plats.

Skogarna är fulla av vilda djur, vilkas jakt ursprungsbefolkningen behärskar utmärkt, men de behåller hemligheten för sig själva på grund av pälshandeln, från vilken de annars snabbt skulle trängas ut av de företagsamma engelsmännen. Där finns visserligen också lejon, leoparder, älgar, björnar och vargar, särskilt de sistnämnda, dock inte i sådan mängd som på några andra nordamerikanska orter, och vargarna är inte mycket större än våra rävar.

Innan engelsmännen kom dit fanns inte särskilt många vare sig vilda eller tama djur, och all den boskap som nu finns är uppfödd av dem. Den flygande ekorren har, liksom fladdermusen, vingar med vilka den lyfter sig 30 till 40 engelska alnar. Inne i landet fångas några panterdjur, bufflar och vildsvin, till nytta och nöje. Att det finns så få får beror på att landet ännu inte är rensat från vargar. Före engelsmännens ankomst kände man inte till råttor och möss, men de har nu förökat sig så att invånarna en gång drabbades av något som liknade en råttplåga.

Lärda Saker, och Rön.

Hela Wirginiska landet bär allehanda slags trän och blomster, och frukten är öfwer alt stor och smakelig. På Sassafrasträdet, hwars rötter tilförene warit en af the bästa utförs waror therifrån, finner man allehanda kådor och gummi, tillika med the flesta buskar, som wäxa i Ängeland och andra Europeiska länder.

Ibland stenfrukter har man plommon och persimmons eller Pulchamines. Kersbär äro af trenne slag, alla ganska stora. Somlige wäxa i klasar såsom drufwor, andra äro swarta utanpå och röda inuti. Tredje slaget är thet egenteligen så kallade Indianiska kersbärsträdet, som wäxer högre, än the andra. Persikor hänger så fullt öfwer alt, at the gifwas åt swinen. Somlige theribland, som kallas Malachotoons, äro stora som citroner, och se nästan så ut.

Qwedäpleträd är ther ock godt om, samt pumpor och wälluktande meloner. Alla thessa frukter wäxa af sig sielfwa. Äplen och päron äro i sådant öfwerflöd, at af twå trägårdar, theruti sällan mindre än 11 à 1200 trän finnas, giöres 50 byttor fulla med äppel-must. Pomeranser och citroner wäxa ther ej.

Utom then allmänna eken, finna också Virginierne et slags ållon, hwaraf giöres en hälsosam olia. Men et än bättre slag bruka Indianerna, och gina thet til winterföda åt sig, när säden slår felt. Allehanda rötter, sallater och kökskrydder, som giöra en så hälsosam föda, wäxa här til öfwerflöd, at förtiga alla theras blomster, som gå up emot the härligaste i hela werlden.

Willarne äta inga pumpor, utan plantera them allenast för skalen skull, som brukas til drickskäril. Indianerne hade ärter, bönor och jordpäron, innan Ängelsmännerne kommo thit. Men theras hufwudmat war säd. At upräkna alla läke-örter skulle blifwa för widlöftigt.

Tobak är then allmännaste waran, så nyttig för planteraren, och så naturlig för jordmånen, at man icke synnerligen lägger sig på något annat. Man hade ock icke kunnat wälja något, hwarwid så mycket folk och slawar syselsättas, och likwäl fordrar så litet förlag eller intager så mycket land. Ty om samma jord som nu årligen planteres med tobak, såddes i thet stället med säd, så skulle han gifwa mer, än alla plantagier i Amerika kunde förtära.

Thenne ört, som i Europa är så kinkig, står här i fria luften, utan mycken omlagning. Tilförene hölts then Brasiliske för bäst, men nu then Virginiska och Marylandska. Tobaken planteras såsom hos oss, står ock en månad och renses flitigt. När han är handsbred, flyttes han i fuktigt wäder i the så kallade tobakshagar. Är han på 4 wekor en fot hög, så brytes tåppen af, the understa bladen bortskäras, at allenast 7 eller 8 blifwa qwar på hwar stjelk, på thet the uppe wid kronan, må få thess bättre näring, tå ock thessa blad hinna til sin mograd på 6 wekors tid. Biskotten afbrytas, och plantan rensas hwar weka från

mask. Thetta råcker i tre wekor eller en månad, hwarpå bladen börja byta sin grönska uti brunaktig färg, blifwa spitsigare och tjocka, hwaraf skördetiden märkes.

Efter fullkomlig mognad afskäres tobaken, ligger en half dag på fältet, uphämtes at swettas öfwer natten. Dagen therpå föres han i tobakshuset, ther et stånd uphänges utmed thet andra, med wißt rum emellan, på 4 eller 5 wekor. När then tiden är förfluten, tages han neder i råwäder, tå bladen äro slaka, eljest brister han sönder til mjöl: lägges sedan på kåpar, med tilräckelig tyngd ofwanpå i 14 dagar, at swettas, sedermera tages på en wåtaktig dag klumparna åtskilt, skrubbas och sorteras, warandes the öfwersta bladen bäst, men the understa sämst.

Sidsta arbetet är at packa tobaken i fat, eller koprulla honom, hwilket likaledes bör ske i rå-wäder, om han ej skal söndersmolas. Planterarne hafwa nu förtiden stor möda, och hafwa dock näppeligen sin kostnad betald.

Ibland djuren i thetta land är Aronghena, som är något lik et gräfswin; Aßanapie eller then flygande ekornen; Mußascus et slags wattu-råtta; wildkattan utchunquois; Opaßum, hwars hona skal hafwa under buken liksom en påse, theruti hon bär sina ungar från thet ena stället til thet andra.

Skogarna äro fulla med willdjur, hwars jagt Willarne träffeligen förstå, men behålla hemligheten för sig sielfwa, för pälswärks-handeln skull, ifrån hwilken the eljest snarliga skulle utträngas af the tiltagsne Ängelsmännerne. Ther finnes wäl ock lejon, leoparder, älgar, björnar och wargar, synnerligen the siste, dock icke i sådan myckenhet, som i några andra Nord-Indiska orter, och wargarne äro icke mycket större än wåra räfwar.

Innan Ängelsmännerne kommo thit, war ther ej för mycket hwarken wilda eller tama djur, och all then boskap ther nu fins, är af them upfödd. Flog-ekornen har liksom fläderlappen wingar, med hwilka han lyfter sig til 30 a 40 Ängelska alnar. In uti landet fångas några panterdjur, böfflar och wildswin til gagn och nöje. At ther fins så litet får, kommer theraf at landet än icke är rensadt för ulfwar. För Ängeländarnes öfwerkomst wiste man ej af råttor och möß, men the hafwa nu så ökat sig, at inbyggarne en gång warit utsatte för en half råtte-plåga.