Slutet om Lefwernes Beskrifningen öfwer Hugo Grotius

Avslutning på levnadsbeskrivningen över Hugo Grotius.

Medan Grotius redan i unga år vann allt större anseende för sin skarpa begåvning och lärdom, hamnade professorerna Arminius och Gomarus i strid med varandra om trosläran. Barnevelt och Grotius ställde sig på Arminius sida och lyckades få igenom ett dekret mot de så kallade gomaristerna. Prins Moritz av Nassau tog emellertid parti för motståndarsidan, och det gick så långt att de båda lärda männen häktades. Barnevelt avrättades genom halshuggning, medan Grotius sattes i fängelse på fästningen Loevestein.

Under fångenskapen skrev Grotius, på holländsk vers, sin berömda bok om den kristna religionens sanning. Han fördjupade sig dessutom i juridik, moralfilosofi och poesi, liksom i den heliga skrift med hjälp av teologisk litteratur.

Hans hustru fann till slut ett sätt att rädda honom ur fängelset – gömd i en koffert. Därefter flydde han till Frankrike, där han togs emot mycket väl och modigt försvarade sin sak. I Holland blev däremot både han själv och hans verk i det närmaste bannlysta. Ludvig XIII tog honom offentligt under sitt beskydd. Under denna tid gav Grotius ut sin utgåva av Stobaios, tillsammans med utdrag ur grekiska sorgespel och lustspel, en översättning av Euripides "Fenicierna" samt sin bok om krigets och fredens rätt, som han tidigare hade författat som ett systematiskt verk och låtit publicera.

I Frankrike blev Grotius dock så dåligt belönad att han till slut fann det klokast att återvända till Holland, sedan de besvärliga ärenden som rörde honom hade lagts till handlingarna. Av säkerhetsskäl tvingades han dock snart lämna landet på nytt. När han senare vistades i Hamburg visade höga och förnäma herrar stort intresse för att ta hans tjänster i anspråk.

Om detta berättar herr Burigni utförligt och redigt i själva levnadsbeskrivningen, dit läsaren för korthetens skull hänvisas: hur Grotius kallades till Sverige, sändes till Frankrike i ambassadörs- och ministeruppdrag och sedan återvände hit, men på egen begäran fick avsked och reste till Rostock, där han avled den 28 eller 29 augusti 1645.

Slutet om Lefwernes Beskrifningen öfwer Hugo Grotius.

Under Grotii sidstnemde tilwäxt i Heder, för des wittra Snille och Lärdom, redan i Ungdoms åren, råkade Professorerne Arminius och Gomar i twist och skiljeacktighet med hwarannan om Läro-Satzerne, då ock Barnevelt och Grotius trädde på den förstnemdes sida, til förswar, och utwärkade et Decret emot de så kallade Gomaristerne; Men Printz Moritz af Naßau förklarade sig för senare Partiet, äfwen därhän och så långt, at deße begge Lärde Personer blefwo häcktade, och Barneveldt mistade Hufwudet, men Grotius sattes fångslig inom Fästningen Louvenstein, hwarest han, ey allenast på Holländske Verser, skref sin bekandta Bok om Christna Religionens Sanna kiännedom, utan ock widare beflitade sig om mera Insickt i Lagfarenheten, Moralen, Poesien, jemte den Heliga Skrift, utur dertil hörige Theologiske Böcker. Hans kiära Maka och Husfru fandt ändteligen Medel och Utwäg at uti en Koffert rädda och frälsa Honom utur Fängelset; Hwarpå han tog sin undanflyckt til Franckriket, blef därstedes ganska wäl uptagen och förswarade sig manneligen; Men uti Holland blef Han och des Wärck likasom banlyste. Ludwig den Trettonde tog Honom offenteligen i hägn och beskydd, å hwilken tid, han ock utgaf

utgaf sin Stobœum, tillika med des Utdrager af Grekiske Sorg- och Lust-Skådespel, Öfwersättningen af Euripedis Phœnicierinner, och sin Bok om Krigs och Freds Rättmätigheter, som han förut, såsom en System författat och låtit almänt utgå. Uti Franckriket blef likwäl Grotius så slätt belönt, at han omsider fandt rådeligast, sedan de honom rörande widrige Saker woro bilagde, at åter begifwa sig til Holland; Men nödgades, för större säkerhet skull, å nyo förfoga sig derifrån. Enär han sedermera wistades och uppehölt sig uti Hamburg, betygade Höge och förnäme Herrar mycken längtan efter hans Betiening och Giöremål. Härom handlar nu Herr Burigni i sielfwa Lefwernes Beskrifningen, hwarthän benägne Läsaren, för större korthet skull härmedelst, anledes, öfwermåttan redigt och utförligen, nemligen huru Grotius blifwit kallad til Swerige, afsänd til Franckrike i Ambassade- och Ministerielle Wärf och åter hitkommit; Dock, efter egen åstundan, erhållit Afskied, och afrest til Rostock, hwarest Han lemnat detta timmeliga den 28 eller 29 Augusti 1645.