Innevånarna är ett kraftfullt och starkt folk. Utan bekvämt leverne eller tillgängliga läkemedel känner de inte till större delen av de sjukdomar som härjar hos oss; men förkylningar och koppor (*) är deras största fiender.
Brännvinet orsakar en fruktansvärd förödelse.
(*) Följande uppsats om koppor, som nyligen kommit in, förtjänar nog en plats här.
Kopporna var i fjol, eller år 1752, mycket utbredda och dödliga i Amerika. Skräcken har följt denna pest tätt i hälarna, och 1 843 invånare i Boston har räddat sig genom att flytta bort för att undvika smittan och döden. I sådan fara har man funnit det lämpligt att ta den konstgjorda inympningsmetoden till hjälp. Den har haft samma verkan som krutet vid en eldsvåda. Elden har kvävts och dödandet har upphört.
Av 5 059 vita som avvaktat kopporna har 452 dött, och av 485 svarta har 62 dött. Däremot har av 1 974 vita som trotsat faran genom inympning endast 24 dött, och av 139 svarta endast 7. Av detta framgår att en av elva vita och en av åtta svarta i regel måste mista livet utan inympning, medan av 20 svarta 19 och av 82 vita 81 klarade sig med livet i behåll genom denna operation.
Om man alltså, i stället för att fly, hade stannat kvar och låtit inympa sig, så hade i samma förhållande 22 av de 1 843 flyktingarna dött, samtidigt som 165 bland dem ändå måste ha varit sådana som efter tusentals utståndna ångestkänslor likväl helt naturligt skulle ha dött av koppor.
Om man åtminstone måste medge att denna sjukdom var mindre dödlig för de 1 974 vita och 139 svarta som fick den genom inympning än för de 5 059 vita och 485 svarta, så måste man också medge att denna operation räddade livet på 150 vita och 10 svarta. Enligt detta förhållande får man tro att om konsten genast i början hade kommit naturen till hjälp, så hade sammanlagt inte fler än 86 vita och 32 svarta dött.
Att rädda sexhundra personer i en stad som Boston på ett enda år förtjänar verkligen all möjlig uppmärksamhet. Skillnaden mellan vita och svarta är inte att förundras över. Ty även om en tredjedel fler av de svarta än av de vita dog i naturliga koppor, och även om fyra gånger så många svarta som vita gick åt efter inympningen, så förklarar det sig självt.
Man bör väl också, säger vår författare, betala något för sin hudfärg? Jag vet, tillägger han, att detta är en sak som man inte gärna vill döma om. Engelsmän i Amerika! Vilka föredömen kan väl de ge européer? De vita människornas dagar är räknade, och att vilja minska antalet av deras döda är att fresta Gud. De svarta däremot — är de väl människor? Kunde inte försöken lika gärna göras på andra nationer in anima vili (Reds. anm.: latinskt uttryck som betyder ungefär 'på en värdelös själ', det vill säga på en varelse vars liv inte anses ha något värde)? De herrar som med sin aga visar att de inte aktar slavar — (Reds. anm.: texten är ofullständig och bryts här)