Hantverk står inte högt i kurs i Siam. Där, liksom i andra österländska länder med despotiskt styre, aktar sig var och en för att framstå som skicklig i något hantverk, eftersom träldom är skicklighetens lön. Om en europé kommer dit, hur duglig han än må vara, tas han emot med glädje. Men de indiska regenterna förstår väl konsten att antingen inte belöna honom med annat än löften, eller att hålla honom kvar om han verkligen har samlat någon förmögenhet. Stormogulen ger visserligen praktfulla belöningar, men man känner ändå inte till en enda person som kommit särskilt rik därifrån.
Siameserna är tämligen goda snickare och gör fina fogar, eftersom de inte har någon spik. Deras gjutning duger också, men smidet håller inte måttet. Deras hästar är oskodda och har vanligen inga andra stigbyglar än sådana av rep, samt dåliga betsel. Läderberedningen är ännu sämre.
Den enkelhet i seder – om man får använda så milda ord – som begränsar siamesernas begär och behov, och som gör att de kan klara sig utan de flesta hantverk, gör också att de inte efterfrågar större delen av de handelsvaror som är så nödvändiga i europeiska länder. De använder ingen aln som längdmått, och inga måttkärl utom kokosskal och krukor för flytande varor. Som skiljemynt använder de små snäckskal, som hos oss brukar kallas ormskallar (Reds. anm.: avser kaurisnäckor). Till vikt används mynt, så av allt detta kan man sluta sig till hur föga utvecklad deras samhällsordning måste vara. Under tiden är det som vanligt den fattige som kommer i kläm.
Nu kommer vi till skildringen av detta folks egentliga seder, men för dess riktighet får författaren själv svara. Eftersom välstånd kommer av låga priser på livets nödtorft, och goda seder bevaras bättre i måttligt välstånd än i slavisk fattigdom eller överflödig lyx, försäkrar han att siameserna är ett ärligt och gott folk. Lasten anses skamlig bland dem, och de ursäktar inte laster vare sig med skämt eller genom att framställa dem som kvickhet och snille. Så säger åtminstone vår fransman – men kanske syftar han därmed på något sätt på sina landsmän. En siames som vill vara det minsta bättre än den stora hopen dricker sig aldrig berusad, utan skäms för att supa arrak.
Äktenskapsbrott är sällsynt i Siam, inte bara därför att mannen har makt att straffa sin hustru med döden eller träldom, utan också för att kvinnorna där i landet inte skäms bort vare sig av lättja – de får nämligen lov att försörja sin man genom arbete och handel – eller av lyx i mat och kläder, spel eller liknande. Men det ska ändå förstås att de inte är fria från begär mer än andra, utan utnyttjar tillfället ofta nog.
Vanligt folks hustrur har nästan full frihet att röra sig som de vill, eftersom de ska sörja för hela hushållets försörjning. Men de förnämas hustrur hålls mer instängda. När de går ut i staden täcker de dock inte sina ansikten, och ibland är det svårt att skilja dem från de slavinnor som följer dem – de siamesiska kvinnorna är alltså mindre rädda för att visa sig än kvinnorna i många kallare länder. Förnäma mäns döttrar hålls under lika strängt tvång som hustrurna, men är lika bräckliga: en naturlig följd av sådan uppfostran, och kanske av deras klimat. I övrigt är husfriden där så stor att en son som ville gå till rätta med sina föräldrar skulle anses vara ett missfoster. Därför fruktar heller ingen för giftermål eller för många barn. Och vad mera är: författaren försäkrar att tiggeri är sällsynt där i landet, och skamligt både för den som tigger och för hans släkt.
Allt detta låter någorlunda rimligt, men nu följer några drag som bättre visar deras likhet med de prisade kineserna, och som därför är mer trovärdiga, även om de delvis kan tyckas strida mot det som anförts ovan. Fastän stöld sägs vara skamligt i Siam, och fastän livets nödtorft är billig där, är de ändå allmänt skickliga tjuvar, sluga lögnare, glupska ockrare, fega nidingar och förtegna skälmar. De kan också, liksom kineserna, berömmas för sin saktmodighet, beskedlighet, smidighet och foglighet, om man så vill. De är måna om sina gamla sedvänjor – lika mycket av lättja som av vördnad för fäderna. De har ingen som helst nyfikenhet och förundras inte över någonting. De är högfärdiga mot den som behandlar dem med mildhet, men kryper så snart man använder skarpt allvar. De är förslagna och ombytliga, liksom alla som känner sin egen svaghet. Sällan leder deras tvister till slagsmål, och ännu mindre till blodsutgjutelse: hämnden utövas med skällsord och förtal, och där finner de lätt gehör hos domarna, som gärna låter sig mutas och lever av sin profession – det är författarens egna ord. De begår aldrig dråp annat än på förrädiskt sätt, med gift eller liknande.