Magalhaens skildrar Kinas grödor, frukter och kamferträd

Magalhaens berättar att kineserna räknar med sex huvudslag av säd, nämligen ris, korn, havre, hirs, ärter och bönor, samt sex slags tamdjur vars kött äts: häst, nötboskap, svin, hund, mulåsna och get. Vidare räknar de hundra slags frukter, såsom päron, äpplen, russin, pomerans, nötter, kastanjer, granatäpplen, citroner och flera slag som även finns i Europa (Reds. anm.: undantaget som nämns, "renne", är oklart i originalet).

Kineserna kan inte sköta fruktträden lika väl som europeiska trädgårdsmästare. Därför är deras frukt varken lika god eller av så många olika sorter och varieteter som i Europas södra länder. Fastän druvorna är utsökta i Kina, görs det inget vin av dem – något som kineserna inte känner till. I stället dricker de en dryck gjord på ris, som finns både röd, klar och blek. Alla slags viner dricks varma i Kina.

Olivträd har de, men de pressar ingen olja ur dem, utan får olja från andra träd. Oliverna ska skördas innan de är fullmogna, eftersom de äts då. De slås inte ner med stänger och stakar, vilket skulle skada trädet. I stället görs ett hål i stammen, i vilket man stoppar lite salt, varefter hålet täpps igen – och kort därefter faller frukten ner av sig själv. Pomeranserna är goda, och portugiserna har fört över en eller annan sort till Europa.

Utöver dessa och andra hos oss kända frukter finns där också många som bara växer i Kina, men i brist på tillräckliga beskrivningar måste vi förbigå de flesta. Vi nämner bara någon enstaka, som portugisernas jaka – som spanjorerna kallar nangeas och kineserna po-lo-mye – vilken enligt Navarette är världens största frukt. En enda kan väga 100 skålpund. De växer på stammen och inte på grenarna, som inte skulle kunna bära dem.

Peppar och andra kryddor måste kineserna köpa av andra om de vill ha dem. Kamferträdet är mycket stort och vackert. Annars anses det allmänt att kamfer fås ur kanelträdets rötter. Lukten av kamferträdet är så stark att om man kastar sågspån av det i en säng fördrivs vägglössen genast, och det påstås att där detta träd växer trivs inte samma ohyra på flera mil omkring. En predikomunk, som länge vistats på ön Borneo, varifrån den bästa kamfern kommer, berättade för Navarette hur den samlas in: före soluppgången kommer det ur trädet en vätska som rör sig som kvicksilver, vilken skakas ner på utbredda täcken eller lakan. Så snart solen visar sig drar sig allt som blivit kvar på trädet tillbaka in i stammen.

I en fotnot diskuteras den gamla men ännu inte helt avgjorda frågan om människans naturligaste föda kommer från djur- eller växtriket. I vetenskapliga system placeras hon bland köttätarna, men Pythagoras hade helt andra levnadsregler. Den lärde italienaren Cocchi har i en nyligen i Florens utgiven skrift visat att denne gamle vise fann ett av de främsta medlen att göra människans liv längre och sundare, då han förbjöd det alltför heta och förruttnelsebenägna köttet men i stället rekommenderade utspädande och kylande rätter ur växtriket – även om han också tillät kött av vissa unga djur.

I en annan fotnot nämns att herr Duhamel, utgivare av en åkerbrukstraktat, skriver om trädens löv och anmärker att ett träd som förlorar alla sina löv på en gång dör, men repar sig om det sker efterhand, som när löven äts av lövmask. Duhamel undersöker vidare om bladen bereder saven så att de skickar tillbaka den till stammen, men finner ett rön som talar emot detta: en citronkvist som ympats på ett pomeransträd bär endast citroner, som inte liknar pomeranser mer än vanligt – vilket borde ske om de naturliga pomeranskvistarna skickade tillbaka en sav som gick från stammen till citronkvisten. Bladens nytta tycks göra avbetning av sädesbrodden tveksam.

En tredje fotnot ger ett husråd: för att driva ut vägglöss ur husen har flugsvampen (Flora Svecica 1076) befunnits vara det kraftigaste medlet av alla som hittills prövats. Man tar på hösten färska flugsvampar, stöter dem fint i en kruka och låter dem stå väl tilltäppta tills de blir till ett slem eller en välling. Med en fjäder eller pensel smörjer man sedan alla springor och vinklar där ohyran håller till, ett par gånger med en månads mellanrum. Rummet luktar illa i två, högst tre dagar, men lukten försvinner snart – och dessa otäcka kräk dör som om en pest eller digerdöd drabbat dem.

Lärda Saker, och Rön.

Magalhaens berättar, at Chineserna räkna sex hufwudslag af säd, neml. ris, korn, hafra, hers, ärter och bönor; sex slags hemtamda djur, hwilkas kött ätas, neml. häst, boskap, swin, hund, mulåsna och get: (*) hundrade slags frukter, såsom päron, äplen, rußin, pomerans, nötter, castanier, granater, sitron, och flere slag, som finnas i Europa, undantagande renne.

Frukt-träden kunna Chineserna icke så wäl sköta, som Europeiska trägårdsmästare.(**) Therföre är theras frukt hwarken så god, eller af så många serskilta ändringar och varieteter, som i Europas södra länder. Fast drufworna äro kosteliga i China, gjöres doch theraf icke något win, som Chineserna ej weta utaf; utan i thet stället dricka the et slag, som är gjordt af ris, både rödt, klart och blekt. Alla slags winer drickas heta i China.

Oljoträn hafwa the, men slå theraf ingen olja, utan then få then af andra trän. När

(*) Thet är en gammal, men ännu icke så aldeles afgjord fråga: Hwilket är menniskans naturligaste föda, antingen ur djur- eller wäxt-riket? I systemer ställes hon bland köttätare. Men Pythagoras hade i sin tid hel andra lefnadsreglor. Then lärda Italienaren Cocchi har i en nyligen i Florens utgifwen skrift, wisat, at thenne gamle Wise träffat et ibland the förnämsta medel at gjöra menniskans lif längre och sundare, tå han förbudit henne thet alt för heta och rötaktiga köttet, men theremot rådt til the utspädande och kylande spisrätter utur örte-riket, fast han therhos också tillåtit några unga djur.

(**) I then sidst anförde åkerbruks-traktaten nämner utgifwaren Hr. Duhamel något om trädens löf, och anmärker, at et träd, som på en gång mister them, dör bort, men tager sig igen, tå thet sker efterhand, såsom tå the ätas af löf-masken. Hr. D. undersöker widare, om bladen bereda saften så, at the genom en omgång återskicka honom i stammen. Han finner et rön theremot. En citronqwist, som blifwit inoculerad på et pomeransträd, bär endast citroner, som intet likna pomeranser mer än wanligt, hwilket doch borde ske, om the andra naturliga pomeransqwistarna återskickade en saft, som gick ur stammen åter til citronqwisten. Bladens nytta tycks gjöra sädesbruddens afbetande mißtänkt.

Oliverna skola bärgas, hwilket altid sker innan the äro fullmogna, emedan the ätas tå, slås the icke neder med stänger och stakar, hwaraf trädet skulle skadas; utan ther gjöres et hål i stammen, hwaruti stoppas litet salt, hålet täppes åter igen, och litet therefter faller frukten ned af sig sielf. Pomeranserna äro goda, och Portugiserna hafwa flyttat et eller annat slag theraf öfwer til Europa.

Utom theße och andra hos oß bekanta frukter, finnas ther ock många, som endast wäxa i China: men i brist af tilräckeliga beskrifningar måste wi gå större delen förbi: nämne allenast en eller annan, såsom Portugisernas Jaka, som Spaniorerna kalla Nangeas och Chineserna Po-lo-mye, är efter Navarettes utsago, then största frukt i werlden. En enda kan wäga 100 skålpund. The wäxa wid bålen och ej på grenarna, som icke skulle kunna bära them.

Peppar och andra krydder måste Chineserna köpa af andra, om the wilja hafwa them. Kamferträdet är ganska stort och wackert. Eljest hålles i allmänhet före, at Kamfern fås af kanelträdets rötter. Lukten af thetta kamferträd är så stark, at om sågspån theraf kastas i en säng, fördrifwas straxt wägglößen; och thet föregifs, at ther thetta trä wäxer, trifwas icke samma ohyra på några mil omkring. (*) En Predikomunk, som länge wistats på ön Borneo, hwarifrån bästa kamfern kommer, berättade för Navarette, huru han samlas. För solens upgång kommer ur trädet en wätska, som rörer sig som qwicksilfwer. Then samma rystas ned på utbredda täcken eller lakan. Så snart solen wisar sig, drager sig alt thet, som blifwit qwar på trädet, in tilbaka i bålen.

(*) Til theßa förtreteliga gästers fördrifwande ur husen, är Fluguswampen (Flor. Svec. 1076) befunnen wara thet kraftigaste medel, ibland alla them, man hittils försökt. Man tager om hösten färska fluguswampar, stöter them hel små uti en kruka, låter them stå wäl tiltäppte til theß the gå til et slem eller wälling, tå man med en fjäder eller pensel smörjer alla springor och winklar ther then nämde ohyran håller sig, och thet et par gånger, en månad emellan, tå rummet på 2, högst 3 dagar luktar illa, doch förswinner lukten straxt; men theßa stygga kräken dö theraf, såsom en pest eller digerdöd hade kommit ibland them.