Bröllop och seder hos khoikhoi skildras för svenska läsare

När en hottentott (Reds. anm.: äldre, i dag nedsättande benämning på khoikhoifolket i södra Afrika) friar till en ung flicka som inte tycker om honom, har hon enligt författaren bara en utväg att slippa honom: att ligga hos honom en hel natt, som tillbringas med att de sticker, kittlar och nyper varandra. Står flickan ut med detta prov är hon fri, men vinner ungkarlen, vilket enligt författaren oftast sker, måste hon ta honom till man. Alla förberedelser och omständigheter kring giftermålet är hos detta folk den ena löjligare än den andra, menar han, och man kan döma om det övriga av själva vigseln, som går till på följande sätt.

När bröllopsgästerna samlats sätter sig alla män på huk i en ring med brudgummen i mitten, och kvinnorna gör likadant ett stycke därifrån, runt bruden. Därefter stiger prästen, eller den mest vördade i byn, in i männens ring och fuktar brudgummen något (på det sätt som omtalats i föregående veckoblad, sidan 76). Brudgummen använder sina långa naglar för att rista fåror i det fett han är insmord med, för att få desto mer nytta av denna i deras tycke dyrbara vätska. Prästen bevärdigar bruden med samma gunst och går så från den ena till den andra så länge han orkar utföra sitt ämbete. Under allt detta läser han olika välsignelser över dem: "Ack, att ni må leva lyckligt i ert äktenskap! Ack, att ni må få en son innan året är slut! Ack, att han må bli en god skytt eller krigsman!" Sedan tillreds måltiden.

Steken tillagas genom att man eldar på en sten tills den blir riktigt het, sopar den ren och lägger köttet på den, varefter en annan stenflisa läggs ovanpå, kring och över vilken man åter gör upp eld, så att köttet snart blir stekt. Alla matbitarna glänser av fett. Några av gästerna har knivar; de andra sliter i sig bitarna med fingrarna. Några bestämda måltidspauser känner de inte till, utan slukar maten så fort de kan. Skinnskynket de bär omkring sig är deras tallrik, och snäckskal deras skedar.

Men om fattigdomen berövar dem åtskilliga bekvämligheter, så befriar gammal sedvänja – eller deras vildhet, eller en naturlig eftertanke – dem också från kostsamma bekymmer, det vill säga sådana mindre nödvändiga men av vana oundgängliga utgifter som tynger mången ärlig man på andra håll. Inga starka drycker förekommer vid dessa gillen: även den mest begivne får nöja sig med mjölk eller vatten. Men vad de går miste om i det våta tar de efter måltiden igen i det torra, det vill säga i tobaksröken. Yra och från sina sinnen måste de bli, om det ska räknas som ett riktigt gästabud, hur det än går till. I den punkten skiljer sig hottentotterna inte alls från andra folk. Varje sällskap har bara en pipa, som går runt hela natten tills morgonen kommer och skiljer sällskapet åt. Somliga sväljer röken för att verkan ska bli desto starkare. Denna glädje pågår i flera dagar, tills hela förrådet är slut.

Fastän de är stora älskare av spel och dans förekommer det inte vid bröllop. De tar för det mesta två eller tre hustrur. Fadern ger sin son det han behöver för att sätta bo, men flickorna för ingenting med sig i hemgift. Därför är det antingen skönhet eller förstånd som ska gifta bort dem, så att den ringaste mannens dotter ofta äktas av själva byfogden eller ortens hövding.

Vill en änka gifta om sig måste hon hugga av den yttersta leden på sitt lillfinger, och fortsätta med samma stympning på de följande fingrarna för varje nytt äktenskap hon ingår. Det är däremot inte sant att detta görs av alla nygifta flickor, och inte heller att brudgummen binder en oxtarm kring sin nya makas hals, som åtskilliga har försäkrat.

Varje by har sin barnmorska. Det anses opassande att mannen är hemma när hans barn föds. Gör han det, eller kommer han hem innan allt är överståndet, måste han böta ett får till bylaget. Blir förlossningen svår och långdragen kokar man mjölk med tobak i, låter den svalna och ger den till kvinnan, vilket sägs genast påskynda förlossningen. Barnet smörjs flera gånger in med allehanda ämnen. Av två flicktvillingar dödas den ena, och en pojke är alltid många gånger mer välkommen till världen än några flickor.

De föds inte med platt näsa, men eftersom en europeisk näsa i deras tycke är vanskaplig trycker modern ned näsan på barnet med sitt finger. Att folket präglas av gamla vidskepelser bör inte förvåna. När pojken är nio eller tio år skärs "en sten" bort från honom (Reds. anm.: avses en testikel). Detta är en lika nödvändig ceremoni som någon annan nations, och utan den räknas en hottentott inte som en hottentott. Kvinnorna varken vågar eller vill gifta sig med någon som inte är skuren, och de glömmer inte att förvissa sig om saken genom andras vittnesbörd innan de förlovar sig. Upphovet till detta bruk är svårt att finna; somliga bland dem tror att en man som inte är skuren alltid skulle avla tvillingar.

Vid arton års ålder upptas alla unga män bland karlarna, med den stänkelseceremoni som brukas vid alla märkliga tillfällen i landet och som tidigare omtalats. Lever han efter den tiden bland kvinnfolket och under moderns lydnad kallas han "vällingspojke" och liknande. Hustrurna bär, liksom hos allt svart folk enligt författaren, hela hushållets slit på sina axlar. Hustru och man delar inte säng.

Lärda Saker, och Rön.

När en Hottentott friar til en ung piga, som intet tycke har för honom, är för henne icke mer än en utwäg at slippa honom, nemligen at ligga hop med honom en hel natt, hwilken fördrifwes, som Autoren säger, med at sticka, kittla och knipa hwarannan. Flickan är fri, om hon står wäl ut thetta profwet; men winner ungkarlen, såsom thet mäst går, säger han, så får hon lof at taga honom til man. Alla tilredelser och giftermåls omständigheter äro hos thetta folk then ena löjeligare än then andra. Man kan döma om thet öfriga af sielfwa wigslen. Then samma sker på följande sätt.

När bröllopsfolket är samlat, sätta alla manfolken sig huka i en ring, och brudgummen midt uti, på samma sätt: Qwinfolken giöra äfwen så, et stycke ifrån omkring bruden. Therpå stiger presten eller then wördigaste i byen in uti manfolkens ring och befuktar litet (på sätt som i föregående Weckoblad p. 76 är förmält) Brudgummen, som nyttiar sina långa naglar at rista fåror i sit flott, at han må hafwa så mycket mer gagn af thenna i theras tycke kosteliga wätskan. Presten bewärdigar bruden med samma gunst, och går således från then ena til then andra, så länge han orkar förrätta sit ämbete. Under alt thetta läser han åtskilliga signelser öfwer them: "Ach at I måtte lefwa „lyckligt i ert ägtenskap! Ach, at I måtte „få en son inom årets slut! Ach at han „måtte blifwa en god skytt eller krigsman!" Sedan tilredes måltiden.

Steken tillages på thet sättet, at man eldar på en sten tils han blir wäl het, sopar honom sedan wäl ren, lägger köttet therpå, hwaröfwer lägges en annan stenflisa, omkring och ofwanpå hwilken åter giöres eld, hwarigenom köttet snart blir stekt. Alla matbullarna lysa af flott. Somlige af gästerna hafwa knifwar; the andra rifwa i sig bitarna med sina fingrar. Inga wißa mathwilor weta the utaf, utan sluka thet fortaste the kunna. Skinnskörtet som the hafwa omkring sig är theras talrik, och snäckskal theras skedar.

Men om fattigdomen förmenar them åtskilliga beqwämligheter, friar gammalt bruk, eller theras wildhet, eller en naturlig eftertanka, them också ifrån präktiga bedröfwelser, nemligen sådana mindre angelägna, men doch för wanan skull oumgängeliga utgifter, som högeligen bry mången ärlig man annorstädes. Inga hetsiga drycker brukas i theßa slags gillen: then snålaste får lof at nöja sig med miölk eller wattn. Men

hwad the mistat i thet wåta, taga the efter måltiden igen i thet torra, thet är tobaksröken. Sinneslösa och yra måste the bli, om thet eljest skal wara wäl och heta gästebud, ske på hwad sätt thet will. Olikare äro intet Hottentotterna annat folk i thenna punkten. Hwart gästebodslag har ej mer än en pipa, som går omkring, hela natten, tils morgonen kommer och skiljer sällskapet åt. Somlige swälja röken, på thet wärkan må wara så mycket starkare. Thenna glädien räcker således i några dagar, til theß alt förrådet är upätit.

Fast Hottentotterna äro stora älskare af spel och dans, bruka the thet icke wid bröllop. The taga merendels twå eller tre hustrur. Fadren gifwer sin son thet han skal sätta bo med; men flickorna föra ingen ting med sig til hemgift. Therföre är thet antingen skönhet eller förstånd som skal gifta them; så at then ringaste mans dotter blir ofta ägtad af sielfwa Byfogden eller ortens höfding.

Wil en enka gifta sig andra gången, måste hon hugga af första ledet på sit lillfinger, och fortfara med samma stympande på the följande fingrar, så ofta hon träder i nytt ägtenskap. Thet är intet sant, at sådant sker af alla nygifta flickor: icke heller at Brudgummen binder en oxetarm omkring sin nya makas hals, som åtskilliga försäkrat.

Hwarje by har sin jordegumma. Thet är intet anständigt för mannen at wara hemma wid sina barns födsel. Giör han thet, eller kommer hem innan alt är öfwerståndit, måste han böta et får til bylaget. Är födslen swår och långsam, kokar man miölk med tobak uti, låter thet sedan swalna och gifwer henne in, hwilket straxt befordrar förlosningen. Barnet smörjes åtskilliga gånger med hwarjehanda saker. Utaf twenne flicktwillingar slås then ena ihjäl, och en gåße är altid många resor wälkomnare til werlden än några flickor.

Hottentotterna födas ej med platt näsa; utan, som en Europeesk är i theras tycke wanskapelig, så trycker modren ned näsan på barnet med sit finger. At Hottentotterna plågas af gamla widskepelser bör intet förekomma sällsamt. Tå gåßen är nio eller tio år skäres en sten från honom. Thetta är en så nödwändig ceremonie, som någon annan Nations, och utan hwilken en Hottentott är ingen Hottentott. Qwinfolken hwarken töras eller wilja gifta sig med någon som ej wore utskuren, och the förgäta ej at giöra sig therom förwißade genom andras witnesbörd innan the förlofwas. Uphofwet til thetta bruk är swårt igenfinna. Somlige bland them äro i then tankan, at en Hottentott som ej är utskuren, skulle städse afla twillingar.

Uppå adertonde ålders året, uptagas alla unga drängar ibland karlarna, med then wid alla märkeliga tilfällen här i landet öflige och förr omrörde stänkelse-ceremonien. Lefwer han efter then tiden bland qwinfolken och under modrens lydna, får han heta wällingspoike och thylikt. Hustrurna hafwa, såsom hos alt swart folk, hela hushållsslåpet på sig. Hon och man hafwa ej en säng tilsammans.