Kolben skildrar hottentotternas seder, dygder och klädedräkt

Hottentotterna (Reds. anm.: historisk och numera nedsättande benämning på khoikhoi-folket i södra Afrika) förebrås, med rätta, för en sed som strider mot naturen och som tycks vara unik för deras folk. Så snart en man har gift sig kan han utan att väcka anstöt slå och misshandla sin egen mor. Detta räknas honom till och med som en heder, och de gamla kvinnorna godkänner själva detta ofog.

Bruket att offra barn och gamla människor kan förefalla ännu mer barbariskt, men det är inte enbart hottentotternas sed, utan förekommer också hos andra afrikanska och asiatiska folk – inte ens kineser och japaner undantagna.

Den första av dessa två grymheter försvarar hottentotterna inte med annat än att det är deras sed. Men när det gäller de gamla männen hävdar de att det är en barmhärtighetsgärning, och att det i sådan ålder är bättre att befrias från detta livets elände genom vänners och anhörigas försorg än att svälta ihjäl i en koja eller bli rov för vilda djur.

Osnyggheten kunde kanske också läggas hottentotterna till last, om den berodde mer på deras egen böjelse än på lättja och fattigdom. I det avseendet liknar de för övrigt alla så kallade vilda folk.

Detta är de fel genom vilka hottentotterna skiljer sig från en del andra folk. Men de har flera egenskaper som inte bör glömmas bort, om man vill lära känna dem på riktigt.

Dygd utgör den yppersta delen av deras egenskaper och är det främsta de är kända för. I synnerhet är deras välmening, vänskap och trohet, samt deras frikostiga omtanke om främlingar, anmärkningsvärd – liksom hos nästan alla ursprungsfolk. Om de inte vore så goda människor och inte ägde de rätta naturliga dygderna, hur skulle de då kunna leva tillsammans under så enkelt styre, och utan alla de försvars- och ordningsmedel, ämbetsmän och institutioner som finns hos världens civiliserade nationer, vilka har slutit sig samman i samhällen under bestämda lagar för att desto bättre kunna hjälpa, tjäna och försvara varandra?

Utan sådana system är dessa "vildar" så lite vilda att man aldrig ser den ene medborgaren i smyg plundra den andre eller sluka den han svurit trohet; ingen ämbetsman säljer den möda som hans plikt ålägger honom, ingen rik och mäktig skinnar de fattiga stackare som inte kan försvara sig. Om hottentotterna inte känner till en mängd praktfulla förmåner och dygder, så är också en mängd laster okända för dem – laster som på sätt och vis gör en del blomstrande länder till träldomshus.

De önskar inget annat, säger Kolben, än godhet och lust att göra varandra till viljes. De söker alla tillfällen till detta. Begär någon deras bistånd, så skyndar de genast till hjälp. Frågar någon dem till råds, så ger de det med uppriktighet. Ser de någon i nöd, så tar de från sig själva allt för att undsätta honom. Ett av hottentotternas största nöjen är att ge. Deras frikostighet sträcker sig ända till främlingar och européer. När man reser i landet är man säker på gott bemötande i alla byar där man vill stanna till. Med ett ord: hottentotternas godhjärtenhet, redlighet, kärlek till rättvisan och kyskhet är dygder som få nationer besitter i samma grad som denna. En älsklig enkelhet och oskuld visar sig i allt de gör. Man har sett många bland dem som vägrat anta den kristna läran, endast av det skälet att de märkt att girighet, hat och orättvisa härskar bland de kristna.

Med sådana färger avbildar Kolben hottentotterna från deras vackra sida. Läsaren må själv döma om detta som han behagar. Denne man har vistats så länge bland dem att han kunnat lära känna deras väsen bättre än någon annan som hittills beskrivit dem. Ändå kan man tycka att han sett dem genom ett alltför stort förstoringsglas. Det händer ibland att en skribent, som vill skilja sig från mängden genom originalitet och visa att han är bättre underrättad än sina föregångare, gör antingen för lite eller för mycket av sitt ämne. Säkert är att människor överallt är människor – det vill säga en blandning av gott och ont, av svagheter och goda egenskaper, och att dessa växer jämsides och liksom i tävlan hos ett folk. Stora dygder har nästan alltid åtföljts av stora fel, och så kan det vara även med de små; vilket må vara sagt till de svagas tröst.

Hottentotternas främsta klädedräkt består i allmänhet inte av annat än en luden fårskinnsjacka, som också tjänar dem som bädd om nätterna och som svepning efter döden. Skillnaden mellan olika stånd är annars inte stor bland detta folk – åtminstone är det inte kläderna som gör den.

Det som den godtrogne Nils Matson och många andra djärvt påstår, att hottentotternas kvinnor bär djurtarmar runt benen, är helt ogrundat. Sägnen har utan tvivel uppstått av att unga flickor bär snodd tång eller säv runt benen; och när de fyllt tolv år tar de i stället läderremmar, som de lindar så prydligt runt benen att man kunde tro att de hängde ihop i ett stycke.

Detta folk är mycket förtjust i huvudprydnader. I synnerhet har de fattat tycke för mässingslöv och annat liknande glitter. En liten bit av en sönderslagen spegel är mer dyrbar bland dem än en diamant i Europa. De ger gärna bort sin bästa boskap för sådant glitter. Somliga bär uppblåsta djurblåsor på huvudet. Eftersom det till all sådan grannlåt inte fattades mycket utom puder, har de hittat på ett sätt att torka och pulverisera en ört, varav blir ett guldfärgat pulver som de strör i hår och ansikte. Kvinnorna målar små fläckar i ansiktet, som skönhetsfläckar, med rödaktig kalk eller cinnober. Man kan gott föreställa sig hur dessa skönhetsplättar måtte framhäva den mörka hyn.

Lärda Saker, och Rön.

Hottentotterne förebrås, med skäl, en sed som strider emot naturen, och tycks endast höra theras Nation til. Så snart någon blifwit sin hustrus man, kan han utan förargelse slå och illa handtera sin egen moder. Ja, sådant är honom en heder, och gummorna gilla sielfwa thetta owett.

Bruket at offra barn och ålderstigit folk, lärer förekomma än mer barbariskt; men thet är ej allenast Hottentotternas ensamma, utan ock andra Afrikaniska och Asiatiska folkeslags sed, utan at en gång therifrån undantaga Chineser och Japaner.

Then förra af theße twenne grymheter förswara Hottentotterna icke med annat, än at thet är så theras sed; men är frågan om theras gubbar, så påstå the, at thet är en barmhertighets gerning, och at i sådan ålder är thet bättre komma ur thetta lifwets elände medelst sina wänners och anhörigas åtgärd, än at dö af hunger i en koja, eller at blifwa wildiuren til rof.

Osnyggheten kunde kanske också räknas Hottentotterna til last, om hon härflöt mer af theras lust thertil, än af lättja och fattigdom. The äro eljest therutinnan lika alla wilda folk.

Theßa äro the fel, hwarigenom Hottentotterna skilja sig från en del annat folk. Men the hafwa flera egenskaper, som icke böra förglömmas, om man wil rätt lära känna them.

Dygd utgiör then yppersta delen af theras egenskaper, och är thet förnämsta hwarigenom the äroökända. I synnerhet är theras wälmening, wänskap och trohet, samt theras frikostiga ömhet för främmande märkelig, såsom hos mäst alla wilda folkeslag. Om the ej woro så goda menniskor, och ej ägde the rätta naturliga dygder, huru skulle the kunna lefwa tilhopa under så slät regering, som wi fram bättre skola få se, och utan alla förswars- och ordningsmedel, ämbetsmän och anstalter, som finnas hos the sedige och belefwade Nationer i werlden, hwilka hafwa trädt tilhopa i samhälden under wißa lagar, för thet the inbördes så mycket bättre måtte hielpa, tiena och förswara hwarannan.

Utan sådana Systemer, äro theßa wilda så litet wilda, at man aldrig ser then ena meddborgaren oförmärkt sköfla then andra, och uppsluka then han swurit troskap och huldhet; ingen Ämbetsman sälja sin möda, som hans plikt honom ålägger; ingen rik och mäktig klippa the fattiga stackare, som ej kunna förswara sig. Weta icke Hottentotterna af en hop präktiga förmåner och dygder, så äro också en hop laster them obekante, som giöra en del florerande länder på wist sätt til träldomshus.

The ondas intet onnat, säger Kolben,

än godhet och lust at giöra hwarannan til wiljes. Thertil söka the alla tilfällen. Begärer någon theras bistånd? så löpa the straxt tilhanda. Frågar någon them til råds? så gifwa the thet med upriktighet. Se the någon i nöd? så taga the ifrån sig sielfwa alt, för at undsätta honom. Et ibland Hottentotternas största nöjen, är at gifwa. Theras frikostighet sträcker sig ända til främlingar och Europeer. När man reser i landet, är man säker om godt bemötande i alla byar, ther man wil säga til. Med et ord, Hottentotternas godhiertenhet, redlighet, kärlek för rättwisan, och kyskhet, äro dygder, som få Nationer besitta til then högd, som thenna. En älskelig enfaldighet och menlöshet röjer sig i alt theras giörande. Man har sedt många bland them, som wägrat sig at antaga Christna läran, endast för then orsaken, at the märkt girighet, hat och obillighet härska bland the Christna.

Med sådana färgor afskildrar Kolben Hottentotterna på then fagra sidan. Läsaren må sielf döma therom, som honom behagar. Thenne mannen har wistats så länge ibland them, at han kunnat giöra sig theras wäsende bekant, bättre än någon annan, som hittils beskrifwit them. Men så torde likwäl någon tycka, at han sedt them genom för stort syneglas. Thet händer ibland, at tå en Skribent wil skilja sig från hopen genom besynnerligheter, och wisa at han är bättre underrättad än thess föregångare, giör han antingen för litet eller för mycket af sit ämne. Wist är thet, at menniskor äro allestädes menniskor: thet är, en blanning af godt och ondt, af swagheter och goda egenskaper, och at thessa wäxa jämt och liksom i täflan hos et folk. Stora dygder hafwa mäst altid haft stora fel i följe, och så kan thet wara med the små; hwilket ware sagt til the swagas tröst.

Hottentotternas förnämsta klädnad består i gemen af intet annat, än en luden fårskinsjacka, som äfwen tienar them til bädd om nätterna, och swepning efter theras död. Åtskilnaden stånd emellan är eljest icke stor bland thesse Barbarer; åtminstone är thet just icke kläderna som giör then samma.

Thet, som then godärlige Nils Matson, och många andra, dristigt föregifwa, at Hottentottiska Fruntimren bruka omkring benen diurstarmar, är aldeles ogrundadt. Sagan har twifwelsutan kommit theraf, at unga flickor bära omkring sina ben snodd tång eller säf: och när the fylt sina tolf år, taga the i thet stället läder-remar, som the linda så nätt omkring benen at man skulle tro the hängde ihop i et stycke.

Thetta folkeslag är ganska lystet efter hufwud-zirater. I synnerhet har theras tycke fallit på mässingslöf, och annat thylikt skallerwärk. En liten bit af en sönderslagen spegel är kosteligare bland them, än en demant i Europa. The gifwa gärna bort sin bästa boskap för sådant glitter. Somlige hafwa på hufwudet wäderstinna kreaturs blåsor. Emedan til all sådan granlåt intet stort fattades, utan puder, så hafwa the hittat på en konst at torka och pulwerisera en ört, hwaraf blir et gullfärgadt pulwer, som the strö i hufwud och ansikte. Qwinfolken måla i ansiktet åtskilliga små fläckar, såsom muscher, med rödaktig kalk, eller zinober. Man kan wäl tänka huru thessa skönhetsplåttar måtte förhöja then swarta hyen.