Egyptiernas bildskrift och gravseder gav upphov till hednisk mytologi

När man vet vad Horus är, så som han beskrevs i förra veckans blad, kan man också lätt förstå vad orgier är, liksom hela hemligheten bakom mysterierna, samt hur de första egyptiernas tacksägelse- och högtidsfester till den sanne Gudens lov med tiden gav upphov till de fula och otuktiga backanalierna med allt deras raseri. Den fest då de första människorna efter floden årligen begrät den förändring som därigenom skett i jordens fruktbarhet kallades nämligen på hebreiska och feniciska Baccoth, Baccus, det vill säga jämmer och klagan. Ordet i Psaltaren 136 som betecknar att gråta är Bachou. (Reds. anm.: hänvisningen till just Psaltaren 136 kan vara felaktig i originalet.)

Herr Pluche avslutar den egyptiska skrifthistorien med en kort redogörelse för deras begravningar och likbegängelser och vad dessa betydde. Egyptierna hade sina begravningsplatser vid en sjö eller ett vatten som de kallade Acherusia (Acheron). De dödas kroppar bars till stranden på andra sidan, eller mittemot, och lades fram inför några utsedda opartiska domare, som höll rannsakning över var och ens levnadssätt under livstiden, utifrån de klagomål som andra framförde mot honom. Hade han inte betalat sina skulder överlämnades liket i borgenärernas händer, och släkten måste då lösa ut det genom att betala skulden. Hade han inte varit dygdig och laglydig fick liket ingen begravning, utan kastades i en asgrop som kallades Tartarus. Vid denna plats fanns flera förskräckliga framställningar av de eviga plågorna: en avbildad man bunden vid ett hjul som ständigt snurrade, en annan vars hjärta frättes av en rovfågel, en tredje som vältrade en ständigt återfallande sten uppför en höjd, med flera. Men om ingen hade något att anmärka på den döde, eller om han befanns oskyldig till de framförda klagomålen, förkunnades i stället hans lov, och hans uppfostran, gudsfruktan, ärlighet och sedlighet prisades – men aldrig hans börd.

Över sjön fördes sedan, endast på domarnas uttryckliga befallning, den dygdiges lik av en sträng färjkarl, som inte ens tog emot de egyptiska kungarna själva i sin båt utan domarnas tillstånd. Han förde liket över till andra sidan sjön, till gravplatsen, som var ett vackert grönt inhägnat fält och kallades på hebreiska Elisut, eller det Elyseiska fältet, det vill säga fullkomlig njutning, ro och glädje. Vid ingången till denna plats stod en bild av en trehövdad hund som kallades Cerberus – på samma sätt som egyptierna kallade den kända stjärnan som visar sig på sommaren, då solen träder in i Lejonets tecken, för Anubis, Canicula, hunden, skällaren, portvaktaren, öppnaren. Den stjärnan varnade dem nämligen, likt en trogen hund, att vid sin uppgång alltid fly undan Nilens stigande vatten, som strax därpå följer, och från den räknade de också sina år. Därför avbildade de den som en man med hundhuvud, med vingar på fötterna, och även med två ansikten. På samma sätt ville egyptierna med hundens bild vid sina dödas gravar visa alla förbiresande att de döda som vilade där hade levt så att de vunnit de efterlevandes kärlek. De gav hunden tre huvuden för att markera att de döda begravts med all sedvanlig hedersbetygelse, vilken bestod i att de anhöriga tre gånger kastade jord på graven och lika många gånger tog farväl av den döde.

När man av det ovan anförda förstår de viktigaste nycklarna till egyptiernas symbol- och minnesbildsskrift – nämligen Osiris, Isis, Horus, Anubis och Canicula, som från början, innan något avguderi fanns, användes i ett gott och lovvärt syfte – blir det lätt att förklara den hedniska teogonin, gudarnas släktregister, som senare uppstod genom missbruk av dessa figurer. Den egyptiska skriftens sinnebilder var enkla i början, men utökades och förändrades sedan mångfaldigt genom tillägg eller borttagande av en eller flera delar, allt efter de olika begrepp man ville förmedla till allmogen – ungefär som den kinesiska skriften, som inte avbildar röstens ljud utan tankens olika föremål.

Ett lyckligt snille, vars namn inte bevarats i berättelserna men som tycks ha levat före Jobs och Moses tid, insåg olägenheten med den symboliska skriften. Han uppfann först konsten att med ett visst antal tecken beteckna alla ljud och att genom bokstäver uttrycka våra tankar. Denna stora, nyttiga och samtidigt enkla uppfinning antogs snart såväl i Egypten som överallt annorstädes. Den svåra och dunkla sinnebildsskriften föll däremot efter hand i glömska och behölls endast bland prästerna och de lärda, som fortfarande använde den på gravar och i skolor. Dessa tecken kallades heliga bokstäver, hieroglyfer, prästskrift, eftersom prästerna – som därför fick bostad i Labyrinten – skulle förvalta den samt framställa och förklara den för folket. Sedan förståelsen av denna skrift, genom försummad tydlig förklaring, fallit i glömska bland gemene man, bidrog okunnigheten, lystnaden efter världsligt gods och föreställningen att de numera okända figurerna skulle tolkas efter sitt yttre utseende till att menigheten i bilderna av Osiris, Isis och Horus inte såg annat än en besynnerlig man, en kvinna och ett barn – och inte de varningar och påminnelser som dessa sinnebilder innehöll.

De såg en ring eller sol på alla sina mötesplatser och samlingsrum, på sina minnesstoder, ja ibland till och med på de främsta symboliska bildernas huvuden. När ögat och sinnet ständigt var upptaget av enbart solen, och man försummade att upplysa folket om vad denna bild betydde, är det inte underligt att de till slut vände all sin dyrkan till denna himlakropp.

(Fortsättning i nästa nummer.)

Lärda Saker, och Rön.

När man wet hwad Horus är, såsom han i sidsta Weckoblad beskrefs, kan man ock lätteligen finna hwad Orgiä äro, och alla the Mysteriernas hemlighet, samt huru af thesse the första Egyptiers tacksägelse- och högde-fäster til then sanna Gudens lof, sedan äro komne the stygga och otuktiga Bacchanalia, med alt sit raseri. Ty then fästen wid hwilken the förste menniskor årligen efter floden, begråto then ändring som therigenom skedt i jordenes fruktbarhet, kallades på Hebreiska och Phenisiska Baccoth, Baccus, thet är jämmer och klagan. Ordet i Ps. 136, som utmärker gråta, är Bachou.

Hr. Pluche sluter Egyptiska Skrift-historien, med en kort utredning på theras begrafningar och lik-begängelser, och hwad the betydde. The hade sina begrafningsplatser utmed en siö eller wattn, som the kallade Acherusia, (Acheron.) The dödas kroppar bäros til stranden på andra sidan eller mit emot, och lades för några förordnade owäldige domare, som anstälte ransakning öfwer hwars och ens wandel i lifstiden, på the klagomål som andra emot honom androgo. Om han ej betalt sin skuld, öfwerlemnades liket i gäldenärernas händer, af hwilka slägten måste thet igenlösa med skuldens betalning. Om han ej warit dygdig, laglydig, ɔc. fick liket ingen begrafning, utan kastades uti en as-grop, som kallades Tartarus. Wid thenna platsen woro åtskillige förskräckeliga föreställningar af the ewiga plågor, såsom en bildad man, bunden wid et hiul som ständigt gick omkring; en annan, hwars hierta frätes af en roffogel; en annan, som wältrar en städse återfallande sten upför en högd, m. m. s. Men om ingen hade något at klandra på then döda, eller han befants oskyldig til the angifne klagomål, förkunnades theremot hans lof, och hans upfostran, Gudsfruktan, ärlighet, tuktighet prisades, men aldrig hans börd. Öfwer siön fördes sedan, på domarens uttryckeliga befallning, men ej annars, then dygdigas lik af en sträng färgekarl, som icke en gång mottog i sin båt Egyptiska Konungarna sielfwa, utan domarenas tilstånd. Han förde then å andra sidan om siön til grafplatsen, som war et wackert grönt inslutit fält, och kallades på Hebreiska Elisut, eller thet Elyseiska fältet, thet är fullkomligt nöje, ro och glädie. Wid ingången til thetta ställe, war satt en trehöfdad hunds-bild, som kallades Cerberus, äfwen som Egyptierna kallat then bekanta stiernan, som wisar sig om sommaren tå Solen träder under teknet

Lejonet, Anubis, Canicula, hunden, skällaren, portwaktaren, öpnaren, emedan then stiernan, såsom en trogen hund, warnade them at wid sin upkomst altid fly undan för Nilwatnets upstigande, som therpå straxt följer, och therifrån begynte the äfwen sina år; afbildande henne förthenskull som en man, men med hundhufwud, wingar på fottren, item med twå ansikten. På samma sätt wille ock Egyptierna, med hundens bild wid theras dödas grafwar tilkänna gifwa för alla förbi resande, at the ther hwilande döda, hade så lefwat, at the förwärfwat sig the qwarlefwandes kärlek; och gofwo the thenna hunden tre hufwuden, til at utmärka at the döde som ther funnos med all bruklig heders bewisning blifwit begrafne, som bestod theruti, at theras anhörige på grafwen tre gånger kastat jord, och äfwen så många gånger med thet samma sagt then döda theras farwäl.

När man nu af thet ofwan anförda, förstår the förnämsta nyklarna til Egyptiernas Sinne- och minne-bilds skrift, neml. Osiris, Isis, Horus, Anubis och Canicula, som warit ifrån början och innan något afguderi war til, brukade i et ganska godt och lofligt upsåt, så är then genom thessa figurers missbruk, sedermera upkomne hedniska Theogonien eller gudarnas slägt-Register, lätt therefter at förklara. Merbemälte Egyptiska skrifts sinne-bilder, woro enkla i början, men ökades och ändrades sedan mångfaldigt, genom tilläggning eller aftagande af en eller flere stycken, alt efter the åtskilliga begrep, man wille gifwa Allmogen; nästan som Chinesiska skriften, som afmålar icke röstens läten, utan tankans åtskilliga föremål.

Et lyckligt snille, hwars namn intet är förwarat i sagorna, men som tyckes hafwa lefwat före Jobs och Mosis tider, märkte olägenheten af then Symboliska skriften. Han upfant först konsten at med et wist antal tekn utmärka alla läten, och genom bokstäfwer gifwa wåra tankar tilkänna. Thetta stora, nyttiga och tillika lätta påfund, blef snart antagit så wäl i Egypten, som annorstädes öfwer alt. Then swåra och mörka sinnebilds-skriften kom theremot efter hand i glömska, och behölts intet annorstädes än bland prästerna och the lärde, som brukade thensamma ännu på grifter och i skolar. Thessa tekningar kallades heliga bokstäfwer, Hieroglypher, präste-skrift, emedan prästerna som therföre fick boning i Labyrinten, skulle then handhafwa, för folket utsätta och förklara. Sedan förståndet af thenna skriften genom försummad redig förklaring, kommit i förgätenhet bland gemene man, giorde okunnigheten, lystenhet efter werldsligt gods och tankar at the tå mera okände figurer, efter thet utseende the ögonen förestälte, skulle bidraga thertil, så mycket, at nämde menighet, icke sågo i Osiris, Isidis och Hori bilder, annat än en besynnerlig man, en qwinna och et barn; och ej the warningar och påminnelser som thessa sinnebilder innehöllo.

The sågo en ring eller Sol, på alla sina mötes-platsar och samqwäms-rum, eller äfwan på sina minnes-stoder, ja äfwen ibland på the förnämsta Symboliska bilders hufwuden. När ögat och sinnet städse war intagit af bara Solen, och man försummade at underrätta them hwad med thenna bilden förstods, är ingen under, at the omsider wände all sin dyrkan til thenna himmelska kroppen.

(Fortsättning härnäst.)