Fransk lärd förklarar sirenerna och stjärnbildernas ursprung

Om de sirener som de hedniska poeterna berättat om ger den lärde franske författaren herr Pluche, i sin Histoire du Ciel tryckt 1740, en bild i kopparstick, gjord efter de minnesmärken som finns i Egypten. Teckningen visar upptill en kvinnogestalt med människohuvud, ansikte och hår; i ena handen håller hon ett instrument kallat sistrum, men nedtill är hon fisk, liksom den sjöjungfru som beskrevs i förra veckans blad.

Sirenerna beskrivs annars av mytologerna dels som havstroll med vackra jungfruansikten men med stjärtar, vingar och fötter som fåglar; de ska ha suttit på klippor i havet, där de med ljuvlig och förtrollande sång lockade sjöfarande till sig och dödade dem. Andra menar att de var tre prinsessor som bodde på tre små öar vid Sicilien, vilka efter dem kallas Sirenes, och att de tjänade Ceres och Proserpina som mäktigare prinsessor, vilka ska ha vistats på Sicilien omkring 1300 år före Kristi födelse. Slutligen har somliga velat se sirenerna som en bild av vältaligheten och dess kraft att övertala; andra åter som en bild av vällusten, så att det skulle ha rört sig om lättfärdiga flickor som med sin skönhet förförde resande och fördärvade dem genom ett lastbart leverne.

Herr Pluche delar deras mening som anser att dessa poetiska sirener aldrig varit några verkliga varelser. Men den bild han återger av dem, tillsammans med flera andra teckningar, tycks ge god upplysning om åtskilliga märkliga bruk och sedvänjor från äldsta tider samt om ursprunget till de hedniska gudabilderna. Vi vill här följa författaren en bit in i ämnet, i förhoppning att läsaren ska finna det varken tråkigt eller obehagligt.

Sedan han anfört att gudsdyrkan bland Noas barn strax efter syndafloden ännu var ren, säger han att Noas efterkommande, medan de fortfarande bodde tillsammans i Kaldéen, med nödvändighet måste ha haft viss kunskap om stjärnornas gång, alltså astronomi, för att kunna dela in årstiderna, eftersom månen inte kunde tjäna som rättesnöre för detta. Redan då gav de stjärnbilderna i zodiaken – de stjärnsamlingar som visar sig på himlen vid bestämda tider på året och delar året i tolv delar eller månader – de namn som ännu i stort sett oförändrade står i våra almanackor: Vattumannen, Fiskarna, Väduren, Oxen och så vidare.

Författaren hävdar med många skäl att jordens första bebyggare efter floden på ett enkelt sätt gav himmelstecknen namn efter välbekanta djur och efter den föreställning de kunde göra sig om solens verkan på jorden, allteftersom den för våra ögon stod närmare eller längre bort. Så betecknade de med Kräftan, som vanligen går baklänges, den stjärnbild som varje år visade sig vid den tid som sedan kallats juni månad, för att ange att solen då började gå tillbaka – ända tills de stjärnor som de betecknat med Geten eller Stenbocken åter visade sig över horisonten i december. Detta djur har egenskapen att alltid klättra uppför höjder för att söka sitt bete, och genom den figuren ville de visa att dagarna genom solens gång åter gick uppåt, det vill säga blev längre, tills stjärnbilden Kräftan visade sig på nytt.

På samma sätt, säger han, kan ingenting vara naturligare och mer i överensstämmelse med människornas dåvarande tillstånd än att de övriga stjärnbilderna fick sina namn efter det som skedde på jorden när deras stjärnor år efter år visade sig över horisonten vid bestämda tider. Väduren, Oxen och Tvillingarna betecknar vårens del av året, den som senare kallats mars, april och maj: under den första månaden föddes vanligen lammen, under den andra kalvarna och under den tredje killingarna, som för det mesta sägs komma två i taget av varje moder. Solens brännande hetta i juli utmärktes med Lejonet och dess vildhet. Jungfrun, som följer med ax i handen, betecknade skördetiden; Vågen, då dagjämningen inföll i september; Skorpionen, de sjukdomar som hösten för med sig; Skytten, den jakt som de gamla anställde för att fördriva vilda djur vid lövfällningen, vilket var just i november. (Om Stenbocken och Kräftan har redan talats.) Vattumannen visade vinterns regn och väta, och Fiskarna att fisket bäst bedrivs fram mot våren.

Författaren visar att dessa himmelstecken, hämtade från stjärnorna, av de första människorna ritades på sten eller trä under de nämnda djurens gestalter, så gott de kunde, och sattes upp som påminnelse inför varje årstid. Han menar att teckningskonsten och målarkonsten kan ha sitt ursprung här.

Han talar också om annat som var gemensamt för människorna innan de spreds ut över jorden: att samlas för att prisa Gud, att då offra brännoffer och offer av jordens frukter, samt att med hedersbetygelser begrava de döda, såsom sådana som skulle uppstå till ett härligare liv.

Härur härleds nu de bruk som Noas efterkommande, sedan de spritts till angränsande länder, iakttog och efter omständigheterna – i synnerhet vad gäller figurerna – utökade med allt fler tillägg, till dess de med tidens längd slutligen urartade i missbruk och så småningom i avguderi.

Den koloni, eller den del av folket, som kom till Egypten hade i början stora svårigheter med den då okända Nilens stigande, då både människor och boskap ibland dränktes, medan de å andra sidan hade stor nytta av vattnets fallande, eftersom marken därefter blev bördig och gav skörd. Därför var det för Egyptens invånare högst nödvändigt att ha säker kunskap både om när de hade att frukta Nilens stigande, om hur de skulle förhålla sig under tiden, och om vilka deras allmänna sysslor skulle vara allteftersom vattnet drog sig undan.

(Fortsättning i nästa nummer.)

Lärda Saker, och Ron.

På the af Hedniske Poeterne omtalte Sirener, gifwer then Fransöska lärde Autoren Hr. Pluche uti sin Histoire du Ciel tryckt 1740, en figur i koppar stucken efter the i Egypten befintelige minnes-stoder. Samma ritning wisar ofwantil en qwinno-skapnad med menniskio hufwud, ansikte och hår, hon har i ena handen et Instrument kallat Sistra, men nedan til är hon fisk, som den i sidsta Weckoblad beskrefne Hafsfrun. Theßa Sirener beskrifwas eljest af Mythologis, dels som Hafs-troll, med sköna Jungfru-ansikten men hafwande stiärtar, wingar och fötter som foglar; at the sutit på klippor i hafwet, therest the med en liuflig och tiusande sång låckadt the siöfarande til sig och them dödat. Af andra åter, at the hafwa warit 3 Prinseßor som bodt på 3 små öar wid Sicilien, hwilka heta efter them Sirenes, och at the upwaktat Ceres och Proserpina såsom mäktigare Prinseßor, hwilka skola wistats på Sicilien ungefär 1300 år för Christi födelse. Änteligen hafwa en del welat, genom theßa Sirener, förstå wältaligheten och theß kraft at öfwertala. Andra återigen wällusten, så at thet skal warit lättfärdiga flickor, hwilka med sin skönhet förfört resande, och them genom odygdig lefnad förderswat.

Ofwannämde Hr. Pluche är af theras mening, som hålla före at theßa Poetiske Sirener aldrig warit någon wärkelig warelse; men then af honom på them upgifne figur jemte andre flere, som han gifwit ritning på, synes leda til god uplysning om åtskillige märkwärdige bruk och sedwanor ifrån äldsta tider, samt angående ursprunget til the hedniske Guda-bilderne. Man wil här med Autoren gå något in uti sakerne, i förmodan at läsaren skal finna them sådane, at the ej skola giöra ledsna eller olust.

Sedan han anfördt, at näst efter syndafloden, ibland Noachs barn then sanna Gudens dyrkan warit ren, säger han at emedan Noe efterkommande ännu wistades tilsammans uti Chaldeen, hafwa the nödwändigt haft någon kundskap om stiernornes gång eller Astronomien, til årstidernas afdelning, emedan Månen häruti ej kunde tiena them til rättesnöre; och at the tå redan gifwit Constellationerne uti Zodiaco, eller the stierne-samlingar som en wiß tid på året wisa sig på himmelen och dela året i 12 delar eller månader, the namn, som the ännu mäst oförändrade hafwa i wåra Almanachor, såsom: Wattumannen, Fiskarne, Wäduren, Oxen, etc.

Autoren påstår med många skäl, at förberörde the första jordenes bebyggare efter floden, rättat namnen på the himmelska

teknen enfaldigt wis efter bekanta diur och thet begrep, the kunde giöra sig om Solens wärkan på jorden, efter theß mer eller mindre afstånd för wåra ögon. Således, beteknade the med Kräfwetan, som gemenligen går baklänges, then Constellation eller samling af Stiernor som wiste sig wid then tiden hwart år, som sedan är kallad Junii månad, at gifwa tilkänna, thet Solen tå äfwen begynte gå tilbaka, alt tils the stiernor åter uti December wiste sig öfwer Horizonten, som the utmärkt med Geten eller Stenbocken, hwilket kreatur har then egenskapen at altid klifwa upföre högder at söka sit bete, och följakteligen wille the genom then figuren gifwa tilkänna, at genom Solens gång dagarna åter gingo upföre, eller längdes, tils å nyo Constellationen Kräfwetan wiste sig.

På samma sätt, säger han, kan intet wara naturligare, och med menniskornas tå warande tilstånd mer öfwerensstämmande, än at the öfrige Constellationerne, likaledes fådt sina namn, af thet som föregick på jorden, tå stiernorne som höra til någonthera af them, ifrån år til år på wiß tid wiste sig öfwer Horizonten på himmelen. Såsom Wäduren, Oxen och Twillingarne, bemärka Wår-afdelningen, eller then del af året som sedermera blifwit kallad Mars, April och Maj månader, och huru som under then första Lammen gemenligen framkommo, under then andra Kalfwarne, och under then tredie Killingarne, som merendels skola komma 2:ne i sender af hwar moder. Solens brännande heta uti Julii månad, blef utmärkt med Lejonet och theß grymhet. Jungfrun, som följer med ax i handen, bemärkte skördetiden; Wågen, tå dagjämningen inföll i September; Skorpionen, the siukdomar som hösten medförer; Skytten, then jagt som the gamle anstälde til wilda diurs fördrifwande wid löfwens affall, som just war November. (Om Bocken och Kräfwetan är redan talt.) Wattumannen wiste wintrens rägn och wäta; och Fiskarne, fiskeriets bästa nytta at idkas mot wären. Autoren wisar, at theße tekn på himmelen, tagne af stiernorna, blefwo af the första menniskorna under the nämde diurs figurer, af them utritade på sten eller trä så godt the kunde, och til en påminnelse wid hwarje tid utsatte. Han menar at ritare och målare konsten häraf kan hafwa sin uprinnelse.

Han talar ock om andra ting, som warit allmänne hos menniskorna innan utspridelsen skedde, såsom at församla sig, til at prisa Gud; at tå offra bränne-offer, samt af jordenes frukter; at med ärebetygning begrafwa the döda, såsom the ther skulle upstå til et härligare lif.

Häruta ledas nu the bruk, som Noachs efterkommande, sedan the blifwit utspridde til nästgränsande länder, i aktagit och efter omständigheterne, i synnerhet figurerne, förökat med flere tilläggningar, intil theß the änteligen genom tidens längd förföllo i mißbruk och efter hand til afguderi.

Som then Colonien eller delen af folket, som kom til Egypten, fant i början af then tå okände Nil-strömmens stigande stor swårighet, i thet både menniskor och kreatur ibland fördränktes, och the åter af wattnets affallande hade stor nytta, i thet marken therefter blef fruktsam och bärande, så war thet inbyggarne af Egypten högst nödwändigt at hafwa en wiß underrätelse både om tiden när the hade at frukta för Nil-strömmens upstigande, och på hwad sätt the skulle förhälla sig imedlertid, såsom ock hwad theras allmänna syslor skulle wara alt efter som watnet affög.

(Fortsättning härnäst.)