Vampyrrapport från Ungern avfärdas som inbillning och skräck

Avslutning om vampyrer.

Här följer nu själva berättelsen från Ungern, som tidigare utlovats: För ungefär fem år sedan blev en hejduk vid namn Arnold Pål, bosatt i Medreiga (Reds. anm.: byn är i senare källor känd som Medveđa), krossad till döds under ett hölass. En månad senare dog fyra personer hastigt, och enligt folkets utsago på det sätt som de brukar dö som plågas av vampyrer. Man påminde sig då att Arnold Pål ofta hade berättat att han, i trakten av Cossova och vid den turkiska gränsen, blivit plågad av en vampyr – det tros nämligen också att de som blivit sugna medan de levde, efter sin död i sin tur suger andra. Han sade sig ha botat sig genom att äta jord från vampyrens grav och gnida sig med dess blod. Detta hindrade dock inte att han efter sin död själv blev vampyr. När han grävdes upp, fyrtio dagar efter begravningen, fanns nämligen alla de starkaste tecknen på detta: kroppen hade livets färg, hår, naglar och skägg hade vuxit, och han var full av flytande blod som rann ut på svepningen från alla håll.

Ortens befallningshavande, i vars närvaro han grävdes upp och som var en erfaren man i vampyrärenden, lät enligt sedvänjan stöta en vass stör genom den dödes bröst, varvid denne – sägs det – gav till ett högt skrik, som om han varit vid liv. Därefter höggs huvudet av honom och alltsammans brändes, varefter askan kastades i floden Sava. På samma sätt gjorde man med de fyra andra personernas kroppar, som dött av vampyrsugning, av fruktan att de skulle kunna döda andra efter sig.

Trots allt detta började dessa sorgliga underverk igen vid slutet av förra året, det vill säga efter fem år, och på tre månader dog 17 personer av båda könen i samma by – en del utan föregående sjukdom, andra efter några dagars sjuklighet. Bland annat berättas om en ung flicka vid namn Stanoska, att hon lade sig på kvällen vid god hälsa men vaknade vid midnatt alldeles förskräckt med ett fasansfullt skrik och sade att hejduken Millos son, som varit död i nio veckor, så när hade strypt henne i sömnen. Från den stunden avtog hennes krafter, och hon var död inom tredje dygnet. Vid gravens öppnande befanns den nämnde Millos son vara vampyr.

Alla dessa rannsakningar och avrättningar har bestyrkts av många officerare i garnison där i landet, av regementsfältskärerna och av de förnämsta invånarna. Handlingarna har skickats in till det kejserliga krigsrådet i Wien, som tillsatt en krigskommission för att undersöka saken vidare.

Den omtalade lärde författarens tankar om detta är i korthet följande:

På två sätt, säger han, kan man vederlägga dem som tror att dessa inbillade spökerier är sanna, och visa hur omöjligt det är att livlösa kroppar skulle kunna åstadkomma sådana ting. Det första är att förklara vampyrtecknen med fysiska och naturliga orsaker. Det andra är att helt förneka dessa historiers sanningshalt – och det senare är den säkraste och förnuftigaste vägen. Men eftersom det finns människor som anser att ett sådant bestyrkt intyg som dessa händelser grundar sig på är ett obestridligt bevis – i frågor som egentligen bara hör hemma under filosofins domstol – medger han för tillfället att åtskilliga personer dör av en sjukdom som man kallar vampyrsugning.

Han säger då först att det mycket väl kan finnas lik som någon tid efter begravningen på naturlig väg avger blod. Därnäst säger han att det är fullt möjligt att vissa människor inbillar sig att de blir sugna av vampyrer, och att den skräck som denna starka inbillning väcker hos dem är mäktig nog att ta livet av dem, när de gastar som om dagen ständigt svävat för deras sinnen visar sig för dem i sömnen. Hur många människor har inte dött av plötslig skräck? Och har inte till och med glädjen ibland haft en lika sorglig verkan? Den som varit i städer där pesten härjat vet av erfarenhet hur många som mist livet av skräck så snart de känt minsta krämpa. Något sådant har uppenbart skett vid de ovan anförda händelserna, där den ene smittat den andre med denna skadliga fanatism.

Återstår att visa hur blod, hår och naglar kunnat tyckas växa på liken, som berättats. Om man vill medge att en del av dessa omständigheter är sanna, bör ändå tre fjärdedelar helt strykas, ty man vet hur gärna folket, och även skribenter, överdriver saker – i synnerhet sådant som redan från början ser underligt ut. Det övriga visas här vara naturligt möjligt: att vissa jordmåner bevarar liken helt friska; att det, så länge någon vätska ännu finns kvar i kroppen, inte är ovanligt att man ser en viss tillväxt på de delar som inte kräver livsandarna, såsom naglar och hår; och att, när liket i jorden börjar jäsa, det stelnade blodet löses upp och smälter, varvid andra feta oljor och märg blir till ett slags blod eller röd vätska – vilket erfarenheten bekräftar – som tränger ut genom porerna och de vanliga gångarna.

Men sådana bevis, säger han, är helt onödiga, eftersom det vore mer än orimligt att tro att dessa underverk är sanna. Ty antingen går dessa vampyrers kroppar ut ur graven för att suga, eller också går de inte ur graven. Går de ut, måste de nödvändigtvis vara synliga – men man ser dem inte, för när de som klagar över dem ropar på hjälp, upptäcker man ingenting. Om kroppen inte går ur graven, måste det alltså vara själen. Men hur skulle själen, som är en ande, kunna samla och innehålla blodet som i ett kärl och föra det in i kroppen? Det vore en löjlig syssla den då hade. I sanning: från vilken sida man än betraktar vampyrsugningen är det en så orimlig sak att den inte förtjänar så mycket vederläggning. De är endast att beklaga, som varit så olyckliga att de fått sådana inbillningar i sinnet.

Slut om Wampirer.

Följer nu sielfwa berättelsen från Ungern, som senast låfwades: „Thet är ungefär fem år sedan, „tå en wiß Heiduk, wid namn Arnold Pål, som bodde i Medreiga, blef til döds kroßad under et hö-laß. En månad therefter, dogo fyra personer hastigt och på et sådant sätt, (efter folkets sägn) som the plåga dö, hwilka plågas af Wampirer. Man påminte sig tå, at then omtalte Arnold Pål ofta hade berättat, at omkring Cossova och wid Turkiska gränsen, hade han blifwit plågad af en Wampir; (ty thet tros också, at the som blifwit sugade medan the lefde, efter sin död åter suga andra igen,) men at han botat sig thermed, at han ätit jord af Wampirens graf, och gnidit sig med thes blod: hwilket likwäl icke hindrade, at han ju efter sin död blef Wampir; emedan tå han upgrofs, 40 dagar efter sin begrafning, fants på honom alla the starkaste tekn thertil. Hans kropp hade en lifsfärg: hans hår, naglar och skägg, woro utwuxne; och han war full med en flytande blod, som rann från alla sidor ut på swepningen. Hadagny eller Befallningshafwanden i orten, uti hwilkens närwaro han upgrofs, och som war en förfaren man i Wampiriska händelser, lät, „efter wanligheten, stöta genom then dö„das bröst en hwaß stör, hwarwid han, „som thet säges, gaf til et hårdt anskri, „såsom hade han warit wid lif. När thet „war bestält, höggs hufwudet af honom, „och altsammans brändes; hwarefter askan „kastades i Sawströmmen. Sammaledes „förfors med the andra fyra personers „kroppar som blifwit döde af Wampir-sug„ning, i fruktan at the kunde döda andra „efter sig. Men alt thetta oaktat, har lik„wäl wid slutet af förledit år, thet är, „efter fem års förlopp, theßa bedröfweli„ga underwärk åter begynts, och på tre „månader 17 personer af bägge könen, i „samma by, theraf dödt, en del utan nå„gon föregången siukdom, och andra efter „några dagars krankhet. Thet förtäljes i„bland annat, om en ung piga, wid namn „Stanoska, at hon lade sig om qwällen „med god hälsa, men waknade wid mid„natten helt förskräckt, med faseligt an„skri, sägandes at Heiduken Millos son, „som war död för nijo weckor sedan, ha„de så när strypt henne i sömnen. Ifrån „then stunden togo hennes krafter af, och „hon blef död, innom tredie dygnet. Then „omtalte Millos son fants, wid grafwens „öpnande, wara Wampir, ⁊c.” Alla theßa ransakningar och executioner, äro

attesterade af många Officerare som ligga i Garnison ther i landet, af Regements-Fältschärerne, och the förnämsta inwånare. Acterne hafwa blifwit inskickade til Kejserl. Krigs-Rådet i Wien, som förordnat en Krigs-Commission, til sakens widare undersökning ⁊c.

Then omtalte wittre Autorens tankar häröfwer, äro korteligen theßa:

På twenne sätt, säger han, kan man gå til wäga, at förlägga them som tro theßa inbillade Spökerier wara sanna, samt at wisa huru omöjeligit thet är at liflösa kroppar kunna sådana ting åstadkomma. Thet första är, at förklara Wampirs-teknen genom physiska och naturliga orsaker. Och thet andra, at aldeles neka theßa Historiers wißhet; och thetta sednare är then säkraste och förnuftigaste utwägen. Men såsom thet gifwes folk, som tycka at en sådan verificerad Attest, som theße händelser grundas på, är et onekeligt bewis i sådana mål, som likwäl endast höra under Filosofiens domstol; ty medgifwer han så länge, at åtskilliga personer dö af en sådan siukdom som man kallar Wampir-sugning. Han säger tå först, thet wäl kunna wara, at thet gifwes lik, som någon tid efter begrafningen naturligt wis gifwa blod ifrån sig. Thernäst säger han thet wara mycket möjeligt at wist folk inbilla sig blifwa sugade af Wampirer; och at then förskräckelse som thenna starka inbillningen förorsakar hos them, är mäktig nog at taga lifwet af them, tå the gastar som om dagen städse swäfwat för theras sinnen, i sömnen förekomma them. Huru många menniskor hafwa icke blifwit döde af hastig räddhoga? Och har icke sielfwa glädien understundom haft en så bedröfwelig wärkan? Then som warit i Städer ther som pesten graßerat, wet nog af förfarenheten huru många satt lifwet til af räddhoga, så snart the känt then minsta krämpa. Sådant finnes klart wara skedt wid ofwan anförde händelser, tå then ena smittat then andra med thenna skadeliga Fanatismo.

Återstår at wisa, huru blod, hår och naglar kunnat finnas wäxa på liken, som förmält är. Om man wille medge at en del af theßa omständigheter äro sanna, så bör doch tre fierdedelar theraf aldeles strykas ut; ty man wet huru gärna folket och äfwen Skribenter öka sakerna, i synnerhet thet som tilförene ser något underligt ut. Thet öfriga wises här naturligen wara möjeligt, neml. at wißa jordmåner bewara liken helt friska; at så länge någon wätska ännu är qwar i kroppen, är icke sällsamt at man ser någon tilwäxt å the delar, som icke erfordra lifsandarna, såsom naglar och hår; och at, tå liket i jorden tager jäsning til sig, then stelnade bloden uplöses och smältes, samt andra feta oljor och märg blifwa til et slags blod, eller röd wätska, (som förfarenheten bestyrker,) hwilken gifwer sig ut genom swetthålen, och the wanliga gångarna.

Men sådana bewis, säger han, äro helt onödiga; emedan thet skulle wara mer än orimligt at tro, thet theßa underwärk äro sanna. Förty, antingen gå theßa Wampirers kroppar utom grafwen til at suga, eller ock gå the icke ur grafwen. Gå the ut, så måste the nödwändigt wara synliga: men man ser them intet; ty när the, som klaga sig för them, ropa hielp, blir man ingen ting warse. Om tå kroppen icke går ur grafwen, så måste thet wara siälen. Men huru kan siälen, som är en ande, samla och innehålla bloden såsom i et kärl och föra thensamma i kroppen? Thet woro en löjelig förrättning hon tå hade. I sanning, på hwad sida man anser Wampirs-sugningen, är thet en så orimlig sak, at then icke förtienar så mycken wederläggning. The äro allenast at beklaga, som warit så olyckelige och fått sådana inbillningar i sinnet.