Nyligen har en skrift kommit ut med titeln "Utrönta hushållspåminnelser", som lär ut hur man av en tunna malt ska kunna tillverka 80 kannor öl, utöver 40 kannor svagdricka, och hur man ur en tunna säd kan få fram 18 till 20 kannor brännvin. Skriften vänder sig till dem som antingen glömt bort konsten eller nu för första gången vill pröva den. Den är tryckt i Stockholm hos Lars Salvius och omfattar två ark.
Det enklaste sätt en lantman har att öka folkets aptit och glädja en resande är, enligt skriften, en jungfru brännvin. När spannmålen kostar 30 daler kopparmynt per tunna kan denna brännas för en och en halv öre kopparmynt, vilket gör 6 mark per kanna när man enligt beräkningen får ut 20 kannor. Den fördubblade mängd drank som därefter blir över ska dessutom betala malten och det arbete som nu ökar något.
Övriga kostnader vid bryggning och bränning blir desamma som förr vad utrustningen beträffar; det som krävs är bara en liten utökning och mer ordning i kunskapen, samt mer möda och noggrannhet vid de sedan länge välkända tillredningar som följer här.
Fyra femtedelar otorkad råg och en femtedel kornmalt mals grovt i förväg. Det behövs 2 kannor jäst till en tunna säd, men i brist på jäst kan man ta tre gånger så mycket tunndrank. När mäskningen är färdig och väl bearbetad av tre personer med omrörningsredskap, samt avsvalnad efter ett par timmar, häller man 9 kannor av det tunnaste ur mäsken i ett kar och blandar med lika mycket kallt (Reds. anm.: originalets "liket kalt" är otydligt, troligen "lika kallt"). Därefter hälls genast all jästen i karet, som täcks väl över för att gynna jäsningen, vilken för det mesta kommer igång inom en halvtimme. När denna sats jäst upp hälls den till det övriga i karet, blandas och täcks över. Så får det stå och jäsa i ett och ett halvt dygn tills det lägger sig, då man går vidare till bränning på vanligt sätt.
Med ett kvarter salt, ett halvstop kummin och två brödkakor har man försökt underlätta bränningen i pannan, som hålls vid lagom eld. För att vattnet ständigt ska vara kallt i tunnan, så att rören inte blir varma, sätter man in en tapp vid tunnlaggen så att man efter behov kan tömma ut och byta vattnet.
Till bryggning på en tunna malt behövs ett stop jäst och 4, 3 eller 2 marker humle beroende på kvaliteten. Sex timmar efter att maltet blötlagts sker mäskningen på vanligt sätt, liksom tillredningen av rosten. Humlen brukar i allmänhet kokas, men den blir bättre om den bereds utan vatten på följande sätt: Man lägger den i en kopparkittel över glödeld och rör flitigt om med händerna; först verkar den fuktig men börjar så småningom torka. Kitteln får inte stå stilla på elden, för då blir humlen och drycken brun. Därför lyfter man den några gånger av elden, så låter humlen sig röras bättre, tills den är så torr att den smulas sönder. Då bör också kitteln vara sval, annars ger den eftervärme. Humle som beretts så behöver ingen vidare hantering innan den används.
Under ölkokningen späder man i varje panna med några bunkar klart vatten, helst brunnsvatten, vilket märkbart förbättrar vörten. Den som vill ha gott öl bör koka all sin vört åtminstone två, ja tre gånger, för kokningen gör mer än många kan tro för att få en behaglig dryck. När jästen lagts i drycken får den stå och jäsa i 14 timmar och tappas sedan på tunnorna. Tecknet på full jäsning är att jäsningen lägger sig och jästen ser grynig ut.
Efterkokningen är väsentlig och går till så här: Av det som rinner efter svagdrickan tar man 10 kannor i ett rent kärl, och där i lägger man en bunke av den använda humlen, om ölet skulle ha fått för lite beska. Detta får stå i 12 timmar efter tunnandet, kokas sedan en god stund i en kopparkittel och späds med 4 kannor kallt vatten, medan man öser och skummar väl. Sedan bärs den kokheta kitteln ner i källaren och alltsammans hälls i öltunnan, dock så att det lämnas ett kvarters jäsningsutrymme i tunnan. Sprundet täpps som vanligt till med papper och jäst.
För att skydda dryckeskärlen mot dålig smak gäller följande: Tunnorna bör alltid ligga med sin drank i källaren och aldrig komma ut i det fria. Sedan de tvättats med kallt vatten och viska glödgar man klappersten och lägger den glödröd i tunnan, dock så att man skakar om så att den inte bränner. Till sist gnider man med spisöl och friskt granris och sköljer, vilket allt kan göras i källarsvalen.
På detta sätt får man en förträfflig dryck, och författaren försäkrar att han inte sagt annat än vad han vet av egen erfarenhet.