Hedegräset från Island botar skörbjugg och lungsot

I Kungliga Svenska Vetenskapsakademiens handlingar för år 1744, sidan 170, finns ett utdrag ur den framlidne landshövdingen Urban Hiärnes kemiska laboratorieskrifter om det så kallade hedegräset, en växt som funnits i tusentals år utan att någon förstått eller tagit vara på den.

År 1683, när Hiärne förestod brunnskuren vid Medevi, berättade en islänning för honom att det i hans hemland växte ett slags gräs som invånarna använde i stället för bröd under dyrtider, när ingen spannmål fördes in från Norge. Kokat gav det samma styrka och näring som bröd. Hiärne blev mycket nyfiken och bad islänningen att noga leta efter en liknande växt här. Till slut hittade denne växten på en sandmo, och ju längre han gick, desto mer fann han – hela marken och skogen var full av den.

Vid insamlingen gjordes iakttagelsen att de bredaste och största exemplaren var bäst. Det som var ett år gammalt, igenkännligt på sina smala och vassa blad, var obehagligt bittert, medan det som var alltför gammalt hade förlorat sin kraft. Det goda slaget rensade Hiärne från vidhängande mossa, barr och skräp, lade det i hett vatten där det började svälla, hackade det sedan sönder och kokade det i söt mjölk tills gräset blev mört och mjölken tjocknade.

Det första experimentet gjorde Hiärne på sig själv. Han åt en god portion, som bekom honom väl: den låg inte tungt i magen, verkade lätt laxerande och främjade svettning. Han tillredde sedan rätten flera gånger för sig och andra, och började fundera på om inte gräset, med sin subtila bitterhet (som till största delen försvann vid sköljning i varmt vatten), kunde göra nytta inom medicinen. Eftersom det inte tyngde magen som kål och rötter, utan främjade utsöndring – om han lagt sig i sängen under täcke hade det framkallat en lindrig svettning och gjort blodet och kroppsvätskorna tunnare – drog han slutsatsen att det borde ha god verkan mot skörbjugg.

Han noterade också att gräset hade en viss slemmighet och vid lång kokning gav ett gelé, och tvivlade därför inte på att det, utöver god näring, kunde hjälpa dem som plågades av tärande feber och lungsot. Detta gelé skulle vara milt och lättsmält, inte belasta kroppen utan främja lungornas läkning och lösa upp blodets koagulering vid fall och inre skador – särskilt som gräset, när det växer som friskast i dagg och fuktig väderlek, har en färg som av levrat blod i sin nedre del närmast jorden. Detta prövades på åtskilliga patienter med god nytta: bröstet blev lättare, andningen friare och aptiten starkare, även vid svåra sjukdomar, så att de som inte kunde hjälpas av andra läkemedel blev hjälpta av dess regelbundna bruk – förutsatt att sjukdomen inte gått för långt och kroppen förlorat sin kraft av utmattning.

Förutom att gräset fanns i riklig mängd kring Medevi har man vid senare eftersökningar funnit det nästan överallt där det finns hedar (därav namnet hedegräs), som på Långheden, särskilt vid Nykrogen, i mycket stor mängd, liksom uppe i fjällen vid Härjedalen och norska gränsen, där det allra bästa och finaste finns. Man har också upptäckt gräset kring Stockholm, i synnerhet längs vägen mot Söderby nära Tallkrogen, vid Långåsen, liksom vid Grödinge allmänning och på flera andra håll, så att örten numera samlas in och säljs på alla apotek.

Om denna ört skriver de danska lärda skrifterna Acta Hafniensia att den växer på Island och kallas fjällgräs, och att den där kokas i mjölk till en välling som äts med sked. De fattiga på Island, som inte har mjölk, kokar hede- eller fjällgräset i vatten till en gröt – säkert hälsosamt, men knappast läckert, särskilt i ett land där de fattiga varken har socker eller honung. Hiärne menar att Gud och naturen lett dem till detta, för att de som bor på en så kall ort lättare ska slippa skörbjugg och lungsot.

Den kände Breyn skriver om örten att om man stöter den i en stenmortel och sedan kokar den med svinister till ett plåster, duger det mot benbrott, och han gissar att det möjligen kunde hjälpa mot lungornas och inälvornas sjukdomar, om någon ville pröva. Hur det än är med den saken, säger Hiärne att ingen före honom prövat detta gräs och funnit det vara verksamt såväl mot skörbjugg, sura uppstötningar och vätskeobalans som mot lungsot och blodhosta.

Den förste upptäckaren av örten har bland annat sagt att en hästbörda av den kunde räcka lika långt som en tunna råg, och det utan något brödätande. Hiärne har genom destillation undersökt hur den förhåller sig till spannmål och bröd, och fann att gräset var av samma art som de essentiella vätskorna eller vinstenssalterna, innehöll ett flyktigt salt blandat med en essentiell syra samt en ansenlig mängd fett, vilket gjorde det något mer mättande än bröd; i övrigt stämde det till största delen, om inte helt, överens med bröd och mjölk.

Detta så kallade hedegräs är i själva verket en mossa (Reds. anm.: i dag klassificeras islandslav som en lav) och kallas därför riktigare hedemossa. Den växer över hela riket på ofruktbar mark, i gamla tallskogar och mellan enbuskar. Det är numera mycket vanligt att koka välling av mossan, och det är allmänt vedertaget att den är bra mot lungsot, varför den på vissa håll också kallas lungmossa.

I Vetenskapsakademiens handlingar, sidan 308, redogör professor Spöring för vilken effekt mossan haft på en hustru vars livmoder var svullen och uppsvälld som hos en kvinna med fullgånget foster. Av mossan tillreddes en soppa kokad på hälften vatten och hälften mjölk, som hustrun åt och mådde så väl av att svullnaden under bröstet lade sig, andningen blev friare och hjärtklappningen upphörde. Något senare fick hon tillbaka svullnaden under bröstet, tillsammans med tandvärk, och blev då hjälpt genom att använda mossan som te, tre till fyra koppar åt gången.

Lårde Saker, och Rön.

Swerige.

Man finner uti Kongl. Swenska Wetenskaps Academ. handlingar för år 1744 pag. 170 et „Utdrag utur framledne Herr „Landshöfdingen Urban „Hiernes Actis Laborator. Chym. Tentam. „VI. om Hede-gråset,” hwilket i många 1000 år wuxit, men ingen förstådt eller ansat. År 1683, tå Hr. Landshöfdingen förestod Bruns-Curen wid Medevi, hörde han af en Islåndare beråttas, at uti hans land wåxte et slags gräs, hwilket i dyra tider och tå ingen Spannemål från Norrige tilfördes, Inwånarne bruka i stället för bröd sålunda, at tå thet wore kokadt, skulle man wid thes åtande intet behöfwa något bröd, efter thet gofwe samma styrka och näring. Om thetta, som war så sållsamt och nyttigt, hade Hr. Landshöfdingen stor långtan at blifwa underråttad, och bad therföre Islåndaren noga efterse, om intet sådan wåxt skulle ther finnas eller någon thylik, som thermed kunde jemnföras. Änteligen fandt han thet samma på en Sandmo, och tog thet up, men ju långre han gick, ju mera han fant, så at hela marken och skogen war full ther af. Wid thes håmtande giordes then anmärkning, at thet bredaste och största war thet bästa, men thet som war et år gammalt, och af sina smala och skarpa blad igenkåndes, war för sin bitterhet obehageligit, åfwen som thet, hwilket åter war utgammalt hade ingen mera kraft i sig. Thet slaget Hr. Landshöfdingen tå lårde rått känna, rånsade han från then widhångande Måßan, bar och bås, lade thet i hett watn, hwarest thet begynte swålla, hackade thet sedan sönder och kokade thet i söt miölk, in til theß gråset blef wål mört och blött och miölken tiocknade. Första experimentet giorde Hr. Landshöfdingen på sig sielf, och åt ther af en god del, hwilket wål måttade, låg intet hårdt i magen, laxerade lindrigt, och befordrade Transpiration. Sedan tilredde han thenna råtten flera gånger både för sig och andra, men begynte ther wid eftertånka, om icke thetta gråset, som hade någon subtil bitterhet, (hwilken til största delen genom thet warma watnets afsköljande förgick) icke kunde något i Medicin uträtta. Thet föll honom therföre så in, efter thet intet tyngde och trykte, som kål, rötter &c. giöra, utan befråmjade Transpiration, så at om han welat lägga sig i sången och betåckt sig, skulle thet förorsakat en lindrig swett och giöra blodet och wåtskorne tunnare; Så beslöt han, at thet måtte hafwa en god kraft emot skiörbiugg. Sedan betraktade han, at efter thetta grä-

set hade en liten slemmighet eller lim med sig, och kunde om man thet länge kokade, gifwa en Gelèe, altså twiflade han intet, at thet, jemte en god näring, kunde tiena them, som af Hectic och frätande lungsot plågas. Thenna Gelèe, som then wore tempererad och lätt til at föda, så skulle then intet beswära Naturen, utan befordra lungornas delande, och fördela blodets Coagulation uti fall och inwärtes brytande, i anseende ther til, at thetta gräset, när thet wäxer som friskast i daggen och fuktigt wäder och sina blad utbreder, hafwer i sin nedra del och närmast jorden en färga af runnit blod. Thetta försöktes således på åtskilliga Patienter, med then nytta, at bröstet blef lättare, andedrägten friare och Appetiten starkare, jemwäl i desperate siukdomar, så at the som af andra Medicamenter intet kunde wederfås, hulpos af theß stadiga bruk, särdeles om siukdomen intet tagit för mycket öfwer hand då Naturen af matthet är förlorad.

Utom thet, at thetta gräset til någon ymnighet blef funnit omkring Medevi, så har man, när man sedermera thet efterletat råkat mäst öfwer alt, ther Hedar äro (hwarföre thet och rätteligen heter Hede-gräs) såsom på Långheden, särdeles wid Nykrogen, i alt som största myckenhet, jemwäl uppe i fiällen wid Herredalen och Norrska gräntsen, thet aldrabästa och skönaste. Sedermera har man ock blifwit thetta gräset warse här omkring Stockholm, besynnerligen then wägen åt Söderby när Tallkrogen, wid Lång-åsen, likaledes wid Grödinge allmenning och eljest något hwarjestädes, så at then örten i alla Apothek församlas och säljes.

Om thenna örten skrifwa Acta Haffniensia, at hon wäxer uti Island och kallas Fiäll-gräs, hwilket ther kokas uti miölk til en wälling och ätes med skedar. Thet fattiga folket thersammastädes, som intet hafwa miölk, koka Hede- eller Fiällgräset i watn til en gröt; hwilket wäl lärer wara hälsosamt, men intet för kräsligit, särdeles i thet landet, hwarest för then fattige hwarken Socker eller Honung wankar. I anseende ther til är Landshöfdingen af then tankan, at Gud och Naturen them ther til bragt, på thet the, i en så kall ort boende, kunde mera för skiörbiugg och lungsot warda befriade.

Then bekanta Breyn skrifwer om thenna örten, at när man stöter henne uti en Sten-mortel med swart, och sedan kokar med Swin-ister til et plåster, at thet tienar til benbrått, och gißar ther hos, at thet til äfwentyrs kunde tiena för lungans och inelfwornas siukdomar, om någon thet wille försöka. Huru nu ther om är, så säger Hr. Landshöfdingen ingen för honom warit, som thetta gräset frestat och befunnit wara godt, så wäl för skiörbiugg, surhet och sälta, som för lungsot och blodspottande.

Första upfinnaren til thenna örten har bland annat äfwen sagt, at en hästbörda theraf, kunde förslå så långt som en tunna råg, och thet utan något bröd-ätande. Hr. Landshöfdingen har försökt, medelst Distillation, hwad thet skulle hafwa för en jemnförelse emot Spannemål eller bröd; och fant thetta gräset wara af samma art som the essentialiske Liquores eller Tartari, samt hafwa et Sal Volatile, som med acido essentiali war förblandat, och en temmelig del af närwarande fetma, som war något mera sofwelsamt än bröd, och kom i thet öfriga med bröd och miölk mästadels, om icke uti alt öfwerens.

Thetta så kallade Hede-gräset, är en werkelig Moßa, och kallas therföre rättare Hede-moßa. Then wäxer öfwer hela Riket uti en ofruktsam mark, i gamla Tallskogar och emellan Enebuskar; äfwen som thet ock nu är mycket brukeligit, at koka wälling af thenna måßa (*) och allment antagit, at then är god för lungsoten, som hon ock på somliga ställen kallas lung-måßa.

(*) Uti Kongl. Swenska Wettensk. Acad. handlingar p. 308 anförer Hr. Prof. Spöring, hwad effect thenna Måßa giordt hos en hustru som hade lif-modren swullnad och utpöst liksom en qwinna med fullgängit foster. Af thenna måßa tilreddes en soppa, kokad i hälfparten watn och miölk then hustrun åt, och fant sig theraf så wäl, at sullnaden under bröstet satte sig neder åt, andedrägten blef friare och hiertklappningen afstadnade. Något therefter fick hustrun sullnaden igen under bröstet med tandwärk, tå hon brukat thenna Måßa såsom The, 3 a 4 taßar hwar gång och blifwit hulpen.