Armeniens historia, kyrka och den armeniska stenen

I äldre tider erkände Armenien kungarna i Persien som sina överherrar. Sedan lade Alexander den store riket under Makedonien, varefter romarna till slut fick makten över det och tillsatte egna kungar. Exemplet med Tigranes, allierad med Mithridates, kungen av Pontos, visar detta tydligt: de gav romarna mycket att stå i, tills man till sist blev någorlunda ense. Armenierna avträdde Kappadokien och en del av Syrien men behöll själva Stora Armenien. Sonen Artabazus, eller Artavasdes, efterträdde honom, men triumviren Marcus Antonius lät föra honom som fånge till Egypten, och de följande kungarna hamnade i ännu sämre läge. Slutligen bemäktigade sig parthernas kung Vonones landet, men han tvingades lämna det under kejsar Tiberius regering. Därefter besegrade armenierna flera småfurstar under kejsar Hadrianus tid, och de tilläts sedan åter att ha egna kungar.

År 312 drog armenierna, under ledning av sin furste Tiridates, i fält mot kejsar Maximinus, som var en hård förföljare av de kristna, och vann flera framgångar mot honom. Under kejsar Julianus Apostatas regering blev Arsaces känd, och efter honom kom armenierna att lyda under kejsarna i Konstantinopel, sedan under saracenerna och perserna, ända tills den turkiske sultanen Selim år 1515 lade dem under sitt välde. Perserna har dock hela tiden fortsatt att göra anspråk på landet.

Armenier eller armenianer kallas de som bekänner sig till den religion som är bruklig i Armenien. Även om åtskilliga armenier numera håller sig till den katolska kyrkan, sägs ändå väldigt många hålla fast vid sina förfäders trosbekännelse. Grunden till den kristna religionen ska ha lagts i landet av apostlarna: Judas Taddeus och Bartolomeus ska ha varit de första som predikade där, och den senare ska på kung Sanatruks befallning ha avrättats som martyr. Från den tiden växte kristendomen allt mer, så att den armeniska kyrkan på 300-talet, under biskop Gregorios, blomstrade särskilt starkt. Då offrade inte bara präster utan även många världsliga personer och unga kvinnor villigt sina liv för den kristna läran, och i slutet av samma århundrade fick armenierna utstå en svår förföljelse. Men sedan religionsstriderna mellan nestorianer och eutychianer hade börjat, förleddes armenierna av en landsman, Echanio, även kallad Mandacunies, att anta Eutyches, Dioskoros och monofysiternas läror, vid vilka de sedan dess ständigt har förblivit. Många grekiska skribenter vill anklaga armenierna för flera andra villfarelser, medan andra försöker försvara dem.

I början lydde armenierna under patriarken i Konstantinopel, men sedan bröt de med honom och skilde sig från den grekiska kyrkan. Från den tiden och än i dag har de två patriarker, en i Stora och en i Lilla Armenien. Den förstnämnde hade förr sitt säte i Sebaste men uppehåller sig nu i ett kloster vid namn Etjmiadzin, beläget nära staden Erivan (Reds. anm.: dagens Jerevan), och ska ha 1 500 000 familjer under sin lydnad. Den senare, som annars haft sitt säte i Melitene, bor numera i Sis, nära Tarsus i Kilikien, och antalet underlydande uppskattas till 20 000 familjer.

Armenierna anser att den Helige Ande utgår endast från Fadern. De blandar inte vinet i kalken med vatten, men ger nattvard även åt sina små barn. De förnekar skärselden och att sakramenten av sig själva skulle kunna förmedla nåd, men de ber ändå för de döda, i den meningen att dessa före den allmänna uppståndelsens dag inte är delaktiga av den gudomliga glädjen. De menar att själarna hålls kvar på en viss ort, där de rättrogna får njuta viss glädje i hoppet om den kommande saligheten, medan de onda får känna de plågor de förtjänat. De firar Kristi födelse och förklaring på en och samma dag om året. De erkänner inte påvens överhöghet och hyser en ovanlig, nästan större vördnad för sina närmaste lärare än för sina högre andliga män: de förra får sitta och predika med ett ansenligt kors, likt det patriarkerna bär, medan de senare måste predika stående med ett mindre kors, eftersom lärarna på deras sätt anses företräda Kristi värdighet, och de låter sig även kallas rabbi.

År 1136 ska den armeniske patriarken Maximus ha deltagit i det koncilium som Allenius, legat för Innocentius II, höll i Jerusalem, och nio år senare ska han, i samråd med alla sina biskopar, ha skickat delegater till Rom för att lägga fram kyrkofrågan för Eugenius III. Detta ifrågasätts dock av vissa skribenter och anses lika osäkert som att en ny överenskommelse skulle ha genomförts år 1247 under Innocentius V (Reds. anm.: år 1247 regerade i själva verket Innocentius IV). Bland armenierna uppstod år 1320 en tvist i denna fråga, och en dominikanermunk vid namn pater Bartholomæus omvände då många i Armenien till den katolska kyrkan; vid denna tid ska dominikanorden ha etablerats bland dem. Men så snart de andra satte sig emot detta kallades dessa Fratres uniti, och deras antal minskade betydligt när perserna lade landet under sitt välde och gjorde det skattskyldigt. Påven Eugenius försökte år 1439 vid konciliet i Florens med stor iver dra armenierna till den latinska kyrkan, och i det syftet upprättades en formell överenskommelse mellan båda sidor; men denna hade, enligt Thomas a Jesus vittnesbörd, lika kort livslängd som föreningen med grekerna. Sedan dess har det dock alltid funnits några som hållit sig till den katolska kyrkan, vilket i synnerhet armenierna i Polen gjorde under sin egen patriark år 1666. Många armenier underkastade sig år 1708 den påvliga stolen, och därför blev deras trosfränder hårt förföljda och många dödades.

Armenisk sten, som på latin kallas Armenius Lapis eller Lapis Armenus, ja även Melochites, och på franska Pierre Armenienne, är en sten av varierande form och storlek, dock vanligen rund, ojämn och kantig, stor som en hasselnöt, och till färgen blandad med blått, grönt och vitt. Förr i tiden kom den enbart från Armenien, varav den också fått sitt namn, men numera hittas den även i Tyskland, särskilt i grevskapet Tyrolen. Den skiljer sig från lasurstenen genom att den inte är riktigt lika blå och innehåller mer grums och grövre korn, och den växer i silvergruvornas schakt, medan den andra finns i guldgruvorna. Den med starkast färg är den bästa. Stenen rivs och torkas, och kallas då bergblå, på franska cendre verte eller verd de terre, på latin Cœruleum montanum. Den säljs och används av målare, och hos materialisterna finns fyra sorter av den, den ena finare än den andra. Den preparerade stenen renar och torkar vid utvärtes bruk, och araberna använder den mot melankoli och flera andra sjukdomar. Dosen är från 1 till 4 skrupler, och på några apotek har man funnit Pilulas de Lapide Armeno. Dock förordnas den, liksom dess preparat, sällan, eftersom dess användning inte är helt säker.

Slut om Armenien.

I äldre tiderne erkiände detta Landet Konungarne i Persien för sine Öfwer-Herrar; Men sedan brackte Alexander Magnus sådant Rike tilsamman med Macedonien, hwarefter Romarena enteligen bekommo detsamma, hwilcka ditsatte egne Konungar, såsom Tigranes, Konungens i Ponto Mithridatis Exempler nog betyga, och satte Romarena mycket at sysla, tils omsider de blefwo någorlunda ense, och afstodo dem Capadocien och en Del af Syrien, men sielfwa åtnögde sig med Stora Armenien. Härutinnan efterfölgde Sonen Artabazus eller Artavasdes, hwilcken Marcus Antonius, Triumvir månde låta föra fängslig til Egypten, och de följande Konungarne råkade ändå i sämre tilstånd. Änteligen bemäcktigade sig Parthernes Konung Vonones detta Landet, men nödgades at lemna detsamma, under Käyser Tiberii Regering. Efter honom öfwerwunno Armenierne åtskillige små Förstar, i Käyser Adriani tid, och blef dem sedan åter tillåtit at hafwa egna Konungar. Anno 312 gingo Armenierne, under anförandet af deras Förste Tiritate, i fält emot Käyser Maximinum, som war de Christnas starcka förfölyare, och erhöllo öfwer honom åtskillige fördelar. Uti Käyser Juliani Apostatæ Regering, blef Arsaces bekandt; och efter honom kommo de at stå under Käysare-

na i Constantinopel, och sedan under Saracenerne och Perserne, in til des Turckisk Käysaren Selin, A:o 1515, brackte dem under sin lydno. Imedlertid, hafwa Persianerne ännu haft ständigt åtal och anspråk på detta Landet. Armenier eller Armenianer kallas desamme, hwilcka bekiänna sig til den i Armenien brukelige Religionen; Ty änskiönt åtskillige ibland Armenierne hålla sig i deße tider til den Catholiske Kyrckan, så skola ändå ganska många wara, som hålla sig til sine Förfäders tros bekiännelse. Grunden til Christelige Religionen skall af Apostlarne, wara lagd i detta Landet, och skola Judas Thaddæus och Bartholomæus, warit de förste, som därstädes predikat och är den sednare, efter Konung Sanatrugs befallning, blifwen, såsom Martyr, afrättadt. Ifrån den tiden tilteg den Christeliga Religionen alt mer och mer, så at ock, uti 4:de Seculo, den Armeniske Kyrckan, under Biskoppen Gregorio, war i särdeles stort flor, då icke allenast Andelige, utan ock månge werldslige Personer och Jungfrüer upoffrade sig willigt til döds Straffet för den Christeliga Läran skull; och wid slutet af detta Seculo, måste Armenierne utstå en swår förfölgelse; Men, sedan Religions Twistigheterne begyntes emellan Nestorianerne och Eutychianerne, blefwo Armenierne förledde af en deras Landsman Echanio, eller ock eljest kallad Mandacunies, at de emottogo Eutychis, Dioscori och Monophysiternes willfarelser, hwarwid de alt sedan beständigt hafwa förblifwit. Många Grekiske Scribenter wilja wäl beskylla Armenierne för åtskillige flere willfarelser; Men andre åter igen söka at förswara dem i denne saken. I början stode Armenierne under Patriarchen i Constantinopel; Men sedan drogo de sig ifrån honom och söndrade sig ifrån den Grekiske Kyrckian, ifrån hwilcken tid och ännu, de hafwa 2:ne Patriarcher, den ena uti större och den andre uti mindre Armenien; den förstnembde hade, i fordna tider, sitt Säte i Sebaste, men nu uppehåller han sig i ett Closter, wid namn Ecsmeazien, belägit nära wid Staden Erivan, och skall hafwa under sin lydno 1500000 Familier: Den senare, som eljest hafft sitt Säte i Melitene, är nu för tiden boendes i Sis, nära belägit wid Tarsen uti Cilicien, och skattas antalet af des

Underhafwande til 20000 Familier. Armenianerne hålla så före, at den Hel. Ande allenast af Fadren utgår, förmänga intet Winet i Kalcken med Watn, men gifwa åfwen Communion åt deras små barn, neka til Skiärs Elden och at Sacramenterne kunde hafwa kraft, genom sig sielfwe, at meddela Nåd, men bedia likwäl för de döde, i den mening, at de, innan den Allmännelige Upståndelse Dagen, ey äro delacktige af den Gudommelige Glädien, utan mena de deras Siälar blifwa på en wiß Ort uppehåldne, hwarest wäl de Rätt-trogne skole niuta någon frögd öfwer förhoppningen af den tilkommande Saligheten, men de Onda, kiännas wid de Plågor, som de förtient: Firandes Christi-Födelse och Förklaring på en Dag tillika om Åhret. De erkiänna ey Påfwiske Högheten, och hysa en ogemen och nästan större Wördnad för deras närmaste Lärare, än emot sine högre Andelige Männer, ty de förre kunna få sittia och predika med et ansenligit Korß, lika som Patriarcherne bära; Men de andre måste predika stående och bruka et mindre Korß, emedan de, på deras sätt, tycka Lärarena föreställa Christi wärdighet, och låta åfwen kalla sig Rabbi. Åhr 1136 skall Armenianske Patriarchen Maximus biwistat det Concilium, som Allenius, Legatus Innocentii II hållit i Jerusalem, och 9 åhr derefter, med alla sine Biskoppars samråd, skickat Deputerade til Rom, at omkullkasta Kyrckio-Wärcket för Eugenio III, hwilcket likwäl af någre Scribenter wil dragas i twifwels mål och för åfwen så owist, som at i Innocentii V. Tid, Åhr 1247, Omkast och ändring blifwit å nyo wärckstäld. Ibland Armenianerne upkom, Åhr 1320, en Twist öfwer denne Punctun, då ock en Dominicaner-Munck, wid namn P. Bartholomæus, omwände många sådana uti Armenien til Catoliske Kyrckian, under hwilcken tid, Dominicaner-Ordnen skall bland dem upkommit; Men så snart de andre satte sig deremot, blefwo deße kallade Fratres uniti, hwilckas antal likwäl, då Persianerne brackte detta Landet under deras Lydnad eller Skatskyldighet, sig tämmeligen förminskatt. Påfwen Eugunius sökte, Åhr 1439 uti Concilio i Florentz med stor nijt och ifwer at draga Armenianerne til Latinska Kyrckian, och blef, til den ändan, et wist

Formular inrättat å begge Sidor; Men sådant hade, efter Thomæ a Jesu intygande, äfwen så ringa Bestånd, som föreningen med Grekerne. Sedan den tiden, hafwa likwäl ständigt funnits någre, de där hållit med Catholiske Kyrckian, hwilcket Armenianerne uti Pohlen i synnerhet sig företagit under deras egen Patriarch, Åhr 1666. Månge Armenianer månde Åhr 1708 undergifwa sig Påfwiske Stolen, och derföre blefwo deras wederlikar hårdt förfölgde, samt til en myckenhet dödade. Armenianisk Sten, som kallas på Latinska Språket Armenius Lapis, eller Lapis Armnus, ja ock Melochites, men på Franska Pierre Armenienne, är en Sten af åtskillig skapnad och storlek, dock gemenligen rund, olika, kantig, stor som en Hassel-Nöt, samt til färgen förmängd med blådt, grönt och hwitt Skinn. I forne Tider kom densamme endast utur Armenien, hwadan han ock fådt detta Namnet; Men nu förtiden blifwer han ock funnen uti Tyskland och särdeles i Grefskapet Tyrolen, är med Lazur-Stenen olika därutinnan, at han ey är aldeles så blå och hyser mera Grummel och gröfre Gryte, och wäxer i Silfwer Grufwe-Schachten: Hwaremot den andre finnes i Guld-Grufworne. Den som har högsta färgen, är den bästa, och blifwer denne Stenen rifwen och sedan torckad, då man kallar honom Berg-Blå, på Fransöska Cendre verte, verd de terre, på Latin, Cœruleum montanum, såld och brukad af Målare, och hos Materialisterne finnas deraf 4 slag, det ena finare, än det andra. Den præparerade, renar och torckar, wid utwärtes bruk, och Araberne nyttia densamme emot Melancholie och flere Siukdomar. Dosis är från 1 til 4 Scrupler, och i någre Apothek har man funnit Pilulas de Lapide Armeno; Dock blifwer han, jemte sine Præparatis, sällan förordnad, emedan des bruk är intet så aldeles säkert.