Japans kejsardöme skildras: krigsmakt, straff och förbjuden kristendom

Avslutning om Japan.

Krigsmakten i Japan består av mycket folk. Kejsarens livvakt uppskattas till 6 000 man, rytteriet (Reds. anm.: i originalet "Nytteriet", sannolikt tryckfel för rytteriet) till 20 000 och fotfolket till inemot 100 000 man i fredstid. Invånarna delas in i andliga och världsliga, och bland de senare är adeln den mest ansedda gruppen. Den delas i fyra klasser: japanska kungar, furstar, grevar och herrar. Hur det kommit sig att det finns så många kungar i Japan har redan berättats. Dessa har dock av Cubos efterträdare alltmer tvingats under oket, och de erövrade kungarikena har lämnats som län åt kejsarens mest betrodda män. Villkoret är att de i krigstid ska ställa upp ett visst antal soldater på egen bekostnad, och kejsaren förbehåller sig rätten att ta tillbaka rikena och ge dem åt andra pålitliga personer. På så sätt hålls dessa småkungar i ständig lydnad.

Dairis, den högre regentens, residensort är staden Miaco, en av de största i landet. I hans palats finns 366 avgudabilder, av vilka en varje natt ställs vid hans säng som en väktare. Om han då inte får lugn sömn och vila blir bilden piskad och förd ut ur slottet i 100 dagar, varefter den tas till nåder igen och sätts tillbaka på sin plats. Han har bara en gemål, som han måste hålla sig ifrån från varje nymåne till fullmåne, och under övrig tid får han inte träffa henne oftare än en gång om dagen. Om hon dör före sitt trettionde levnadsår får han gifta om sig, men dör hon äldre måste han förbli ogift. På en sådan kejsare får man varken raka, putsa eller klippa skägg, hår eller naglar. Hans främsta ämbetsmän kallas conges och sänds som kommissarier runt i hela landet för att i godo bilägga tvister mellan kungarna och andra höga personer i riket.

Alla de nämnda landskungarna har dessutom sina fullmäktige vid Cubos hov för att förhandla med honom, liksom med Dairi, om sina angelägenheter. En sådan Cubo eller Cubozama sägs ha en årlig inkomst på fem miljoner i guld, och han har sedan 1600-talet sitt residens i Jedo, en mycket folkrik stad som knappast står någon europeisk stad efter, med ringmurar och ett starkt befäst slott. Rikets kollegier är det högsta riksrådet, som består av de fem äldsta, fyra underdeputerade av staten samt herrarna över de så kallade heliga orterna. Myntet med Dairis bild låter kejsaren prägla, och han har makt att höja eller sänka dess värde. Dairis och Cubozamas efterföljare styrde riket gemensamt fram till år 1565, varefter hela släkten – genom en lång maktkamp som är för vidlyftig att berätta här – dog ut år 1716, då daimion, fursten av Kai, blev kejsare.

Adeln har oinskränkt makt över sina underlydande, som dock har frihet att vid vissa tillfällen lämna sina herrar, och om de vid hårda öden griper till vapen mot dem anses de ändå inte som upprorsmän. Varken ordentliga domare eller advokater finns hos japanerna. Tvister bland vanligt folk avgörs av utsedda skiljemän, men hos adeln och ståndspersoner genom vapen. De svåraste straffen hos japanerna är att brännas, korsfästas, slitas sönder mellan fyra hästar eller att få vatten hällt i halsen tills man kvävs. Deras trotsiga kungar straffas dock inte till livet utan sätts på en ofruktbar ö, och andra förnäma personer måste för begångna brott antingen själva skära upp sina kroppar eller se sina hus omringas och sig själva dödas av kejserliga soldater.

Japanerna är särskilt skickliga i arbete med guld, silver, koppar, stål, järn, lackerade föremål och porslin, och de är i synnerhet stora mästare på att härda stål. Deras döda bränns för det mesta, och askan förs dagen därpå hem till husen och förvaras i förgyllda krukor.

Vad gäller avgudadyrkan och det andliga styret i det japanska riket kan noteras att japanerna har två slags gudar. De första håller de för djävlar och tillber dem med många slags åtbörder, för att de inte ska göra skada. De andra gudarna bestod förr av avlidna kungar, hjältar och visa män, som räknats bland gudarna och som man bett om detta livets goda. Senare har de dessutom fått två större gudar, Amida och Xaca. Den senare ska ha varit en slug och listig människa som först levde i Kina. Hans begär att bli stor i världen fick honom att hitta på en ny religion, i vilken han talade mycket för kineserna om en gud kallad Amida. Han fann dock föga gehör i Kina utan begav sig till Japan och intalade dess invånare att hans nya gud skulle göra dem riktigt lyckliga efter detta livet. Denna förtröstan gav honom ett stort anhang, som trodde att själarna skulle föras genom och renas i många slags djur för att slutligen hamna i en vit elefant och sedan nå fullkomlig lycksalighet – vilket är skälet till att vita elefanter hålls i så stort värde i Indien och Ostindien.

Denna läras hemligheter ska Xaca, enligt vad de så kallade bonzerna, de japanska prästerna, uppger, ha skrivit ned i 2 000 böcker och gett förklaringen till tio av sina bästa vänner. Dessa spred hans lära vidare, satte honom bland gudarna näst efter Amida och blev upphovsmän till nämnda bonzer. Dessa har efterhand vunnit sådan popularitet hos folket att de visas den största heder både i städer, på landet och i kloster. De är uppdelade i fem olika sekter men är ändå överens om att avhålla sig från äktenskap, att varken äta kött eller fisk, att helt raka av skägg och huvudhår, att föra ett utåt strängt leverne, och deras främsta sysslor är att predika, be, offra, undervisa ungdomen och begrava de döda. Om dessa bonzers stora antal och sällsamma sysslor vore mycket att berätta om utrymmet tilläte. Det finns även vilda bonzer som bor i bergsbygderna och utsätter förbipasserande pilgrimer för farliga prov: de sätter dem, en efter en, i en vågskål, lägger en vikt i den andra skålen och skjuter ut hela anordningen på en bjälke från en mycket hög bergsklint. Om den mellan himmel och jord svävande pilgrimen då inte avlägger en tillfredsställande bekännelse ruskar de på bjälken tills pilgrimen får övervikt och störtar i döden från den fasansfulla höjden.

År 1549 predikade Franciscus Xavier evangeliet i Japan med sådan kraft att många tusen japaner lät döpa sig inom kort tid. Kristendomen spreds därefter kraftigt av andra missionärer, så att riket var på väg att helt övergå till kristendomen, till dess en stor förföljelse år 1586 hindrade detta. År 1592 och ytterligare år 1616 blev de kristna överfallna och dels jämmerligen mördade, dels tvingade att åter bli hedningar. Efter denna tid har man i Japan inte heller velat tåla några kristna, i synnerhet inte de katoliker som lyder under påvestolen.

Slut, om Japan.

Krigsmackten uti Japan består af mycket Folck, så at man ock skattar Kåysarens Lif-Wackt til 6000, Nytteriet til 20000, och Fot-Folcket in emot 100000 Mann i Freds Tider. Inwånarne derstädes delas i Andelige och Werldslige, af hwilcka senare, Adelen är den ansenligaste Delen och fördelas i fyra Classer, nemligea Japanske Konungar, Furstar, Grefwar och Herrar. Wid hwad tilfälle, så många Konungar upkommit i Japan, är redan förmält, ehuruwäl desamme blifwit af Cubos Efterträdare åter ju länger ju mera brackte under Oket, och de eröfrade Konungariken lemnade åt Kåysarenas mäst betrodde Män, til Län, med wilckor och Förord, at de borde, wid Krigs Tider, upställa et wist Antal af Soldater, på egen bekostnad, jemte förbehållen Rättighet af Kåysarena, at kunna samma Konungariken återtaga, och anförtro dem andre afhäldne Personer, på hwilcket sätt, besagde små Konungar äfwen hållas i ständig hörsamhet. Dairis eller Högre Regentens Residence-Ort, är

är Staden Miaco, såsom en bland de största i Landet, och i des Palats finnas 366 Af-Gudar, af hwilcka, han låter en, hwarje Natt, sättias för sin Säng, lika som en Wård; Men om han då intet får rolig Sömn och Hwila, blifwer Belätet piskat och fördt utur Slottet på 100 Dagars tid, efter hwilckens förlopp, det åter tages til nåder och sätties i förra Ordningen. Han har ey mer, än en Gemål, från hwilcken, han måste hålla sig, från hwarje Ny-Tändning til Full-Månan, samt åter, under den tiden ey oftare, än en gång om dagen, och om Hon afgår genom döden innan 30:de Ålders Ahret, får han gifta sig å nyo; Men aflider hon Äldre från werlden, måste han gå ogift. På en sådan Kåysare, får man hwarcken raka, putza eller klippa Skiägg, Hår eller Naglar, och des Förnämste Embetsmän kallas Conges, de där, såsom Commissarier, sändas onkring i hela Landet, at i godo bilägga Twisterne emellan Konungarne och andre höga Personer i Riket. Dernäst hafwa ock alla omtalte Lands Konungarne jemwäl deras Fullmäcktige wid Cubos Håf, at handla med Honom, tillika med Dairi, om deres Angelägenheter: Skolandes en sådan Cubo eller Cubozama hafwa Åhrligen 5 Millioners Inkomst i Guld, och han har, sedan det 17 Seculum, haft sit Residence uti Jedo, hwilcken Stad är ganska Folck-rik, och gifwer däruti intet lätteligen efter någon uti Europa, med Ring-Murar och starkt befästat Slott. Collegierne äro Öfwerste Riks Rådet, som består af de fem äldsta, fyra Under Deputerade af Staten, och Herrarne öfwer de så kallade Helige Orter. Myntet med Dairis Bild, låter Kåysaren prägla, och äger Mackt at uphöya eller afslå detsamma: Hafwandes merbesagde första Dairis och Cubozamas Efterföljare egenteligen förestådt Regeringen tillika med hwar annan, in til Åhr 1565, hwarifrån, genom et långt och här, til omtalande, för widlyftigt Täflande, hela Släckten utgock Åhr 1716, då ock Daimio eller Fursten af Kai blef Kåysare. Adelen har et oinskränkt Wälde öfwer des Underhafwande, hwilcka dermot hafwa likwäl frihet at gå ifrån deras

Herskaper, wid wißa Tilfällen, och om de, wid hårda Öden, gripa til Wapen emot dem, blifwa de ändå intet ansedde för Uprorsmänner. Hwarcken ordentelige Dommare eller Advocater finnas hos Japanerne, utan afgiöras Trätorne hos gement Folck, af utnemde Skiljesmänner, men hos Adelen och Stånds Personer, genom Wapen. Bränna, Korßfästa, slita sönder emellan 4 Hästar, och ösa Watn i Halsen på Mißgiärnings mannen til des, at han storcknar, äro swåraste Straffen hos Japanerne: Dock straffas deras öfwerdådige Konungar ey til Lifwet, utan sättias på en ofrucktbar Öe, och andre Förnäme Personer måste, för begångne Förbrytelser, antingen sielfwe skiära up deras Kroppar, eller ock se sig i deras Hus omringade och dödade af Kåyserlige Soldater. Särdeles behändige äro Japanerne i Arbete med Guld, Silfwer, Kopper, Stål, Järn, laquerade Saker och Porcelaine, samt finnas i synnerhet stora Mästare at härda Stålet. Deras Lik blifwa mästendels förbrände och Askan deraf blifwer, om påföljande dagen, förd i Husen och förwarad i förgylde Krukor. Angående Afgudadyrckandet och Andelige Regementet i Japanska Riket, är at märka, at Japanerne hafwa 2ne slags Gudar, hwaraf de hålla de förra för Dieflar, och tilbedia dem med mångahanda Åtbörder, på det, at de ey måge giöra skada; Men de andre slags Gudarne, bestodo fordom i afledne Konungar, Hieltar och förständige Männer, hwilcka de räknat bland Gudarne och bedit dem om detta Lefwernets Goda. Sedermera hafwa de ock fåt derjemte 2ne större Gudar Amida och Xaca, hwilcken senare, warit en slug och arglistig Menniskia och lefwat först i China; Men des begiärelse at blifwa stor i Werlden, har brackt honom derhän, at updickta en ny Religion, med hwilken, han pratade för Chineserne mycket om en Gud, som kallas Amida: Dock fant han litet bifall i China, utan begaf sig til Japan, och inbillade des Inwånare, at hans nya Gud skulle giöra dem, efter detta Lifwet, rätt lyckelige, hwilcken förtröstan tilskyndade honom stort Anhang, som trodde, at Siälarne skulle föras och renas genom många slags Diur, samt ändeligen komma i en hwit

Elefant och sedan hinna til fullkommelig lycksalighet, hwadan ock Hwita Elefanter hållas hos Indianerne i stort wärde. Denne Lärans Hemligheter, har Xaca, efter de så kallade Bonzes eller Japanska Prästers föregifwande, skrifwit i 2000 Böcker, och gifwit Förklaringen deröfwer åt 10 af sine bästa Wänner, hwilcka fortplantat hans Lära och satt honom ibland Gudarne, näst efter Amida, samt warit Uphosmän til berörde Bonzes, de där, efter handen, wunnit sådant tycke hos Folcket, at dem bewises största Heder både i Städer, på Landet och uti Kloster: Warandes fördelte i 5 olika Secter; Men komma ändå öfwerens därutinnan, at afhålla sig från Gifto-Ståndet, och äta hwarcken Kiötteller Fisk, afskiära aldeles Skiägget och Hufwud-Håren, föra utwärtes strängt Lefwerne, och deras förnämsta Giöremål äro at predika, bedia, offra, underwisa Ungdomen och begrafwa de döda. Om deße Bonzes eller Prästers stora Antal och sällsame Syslor, wore mycket at nemna, i fall rummet wille tillåta, äfwen som där ock finnas wilda Bonzes, som bo på Bergsbygderne och utöfwa farlige prof på dikkommande Pilgrimmer, hwaraf de sättia, den ena efter den andra, uti en Wigt-Skål, och lägga en Wigt i den andra Skålen samt skiuta ut hela Wigten på en Bielcke från en ganska hög Bergs Klint. Om då den emellan Himmel och Jord swäfwande Pilgrimmen ey giör nöyacktig bekiännelse, runcka de så länge på Bielcken, at Pilgrimmen får öfwerwigten och störtes från den faseliga högden til Döds. Åhr 1549 har Franciscus Xavier predikat Evangelium i Japan med sådant eftertryck, at många tusende Japaner läto döpa sig inom en kortt tid, hwarefter Christendomen fortplanta des storligen derstädes af andre Missionarier, så at ock Riket stod på språng at gifwa sig aldeles til Christendomen, til deß, at en stor Förföljelse, Åhr 1586, hindrade sådant, och Åhr 1592 samt ytterligare Ao. 1616, blefwo de Christna öfwerfallne och dels jemmerligen mördade, dels ock twungne at å nyo blifwa Hedningar, efter hwilcken tid, man ey heller welat i Japan tåla några Christne och särdeles de under Påfwiske Stolen lydande Catholiker.