Tidningssida ur ANMÄRCKNINGAR WID SWENSKE POSTTIDNINGARNE, 1739-08-27
ANMÄRCKNINGAR WID SWENSKE POSTTIDNINGARNE • 1739-08-27

Så framställs indigo ur bladens silade färgvatten

1739Fredrik I · Frihetstiden · Upplysningstiden
Regent
Fredrik I — kung 1720–1751, med svag verklig makt
Sverige då
Finland är en del av Sverige · hattarnas ryska krig 1741–43 · ca 1,8 miljoner invånare
Epok
Frihetstiden — riksdagen och partierna hattar och mössor styr riket
Samtidigt
Upplysningens idéer sprids över Europa
Historisk karta över Europa
Europa 1715 — stormaktsväldet vacklar · Kartdata: historical-basemaps, GPL-3.0

Avslutning om indigo.

Det sistnämnda indigovattnet, som silats från bladen, får ett helt purpurfärgat skum när man lyfter av duken som det runnit igenom. Resten är däremot helt grönt. Detta vatten, eller denna tinktur, slås och bearbetas sedan om vartannat, ungefär på samma sätt som mjölk bearbetas i en smörkärna, tills det visar ett ännu klarare purpuraktigt skum. Skummet blir efter hand allt vitare och antar till slut en blå färg, medan den återstående vasslan eller vätskan ser helt svart ut.

Därefter låter man alltsammans stå i en eller två timmar. Under den tiden rörs det om då och då, och sedan täcks det över med duken och får stå helt stilla, så att den tjocka materien – som egentligen är själva indigon – kan sjunka till botten och skilja sig från vattnet. Stocken eller slagröret som vattnet bearbetas med är lika tjockt som en barnarm och kluvet i ena änden, där man fäster en rund tallrik som man slår runt vattnet med.

Dagen därpå tappar man av den överblivna vätskan genom ett svickhål (Reds. anm.: tapphål) som borrats ungefär en handsbredd över botten, och låter även det allra tunnaste rinna av från denna vätska. Detta ser ganska klart ut, men vattnet i krukan avger ändå ett purpurfärgat skum, och ovanpå vattnet syns dessutom några röda och gula strimmor eller flammor, särskilt när man rör mycket i det.

Så snart allt det tunna är avtappat blandas skummet med den övriga tjocka massan. Denna grundsoppa eller bottensats knådas, sedan allt vattenaktigt runnit av, med händerna en eller flera gånger och läggs sedan i ett kläde eller en duk. Duken har dessförinnan bretts ut i och omkring en liten grop, en handsdjup, som gjorts i den torra sanden två timmar tidigare i den starkaste sommarhettan, för att all kvarvarande fukt ska sugas upp. Det som blir kvar kan då torka något och får en fin hinna med purpurliknande glans inom två timmar, eller tills denna massa spricker i små rämnor i solvärmen.

Då lyfter man upp duken i alla sidor och låter indigokakan som ligger i den falla ihop dubbelt. Den förvaras sedan i ett kärl för att vidare, på ett bord eller en slät sten, bakas och formas om till små tjocka limpor, två och en halv tum breda tvärs över. Dessa torkas på eftermiddagen i luften, sedan den starkaste solhettan är över, och ställs även andra och tredje dagen i starkare solvärme tills de är tillräckligt torra – då är indigon helt färdig.

Hur mycket indigo själva bladen kan ge vet man av erfarenhet: det uppgår till ungefär en trettiondel eller trettiofemtedel. Dock kan och bör de ibland ge något mer, om grödan genast i början får tillräckligt med regn, varav bladen blir desto fetare och saftigare.

Bakgrund

Indigo var under 1700-talet ett av världens mest eftertraktade färgämnen och gav den djupblå färg som användes till textilier, uniformer och senare jeans. Färgämnet utvanns ur bladen från indigoväxter, främst Indigofera tinctoria, som odlades i tropiska kolonier som Indien, Västindien och de amerikanska sydstaterna.

Framställningen skedde i flera steg: bladen lades i blöt så att färgämnets förstadium löstes ut i vattnet, varefter vätskan syresattes genom kraftig omrörning – här liknad vid smörkärning – så att den olösliga blå indigon fälldes ut. Bottensatsen samlades upp, torkades och pressades till kakor eller limpor som kunde transporteras långa sträckor.

Handeln med indigo var mycket lönsam och en viktig del av den koloniala ekonomin, ofta byggd på slavarbete på plantagerna. I Europa publicerades vid denna tid många upplysande artiklar om exotiska varor och deras tillverkning, eftersom kunskap om handelsvaror ansågs nyttig för ekonomi och näringsliv. Denna text utgör avslutningen på en sådan artikelserie om indigons framställning.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter