Avslutning om indigo.
Det sistnämnda indigovattnet, som silats från bladen, får ett helt purpurfärgat skum när man lyfter av duken som det runnit igenom. Resten är däremot helt grönt. Detta vatten, eller denna tinktur, slås och bearbetas sedan om vartannat, ungefär på samma sätt som mjölk bearbetas i en smörkärna, tills det visar ett ännu klarare purpuraktigt skum. Skummet blir efter hand allt vitare och antar till slut en blå färg, medan den återstående vasslan eller vätskan ser helt svart ut.
Därefter låter man alltsammans stå i en eller två timmar. Under den tiden rörs det om då och då, och sedan täcks det över med duken och får stå helt stilla, så att den tjocka materien – som egentligen är själva indigon – kan sjunka till botten och skilja sig från vattnet. Stocken eller slagröret som vattnet bearbetas med är lika tjockt som en barnarm och kluvet i ena änden, där man fäster en rund tallrik som man slår runt vattnet med.
Dagen därpå tappar man av den överblivna vätskan genom ett svickhål (Reds. anm.: tapphål) som borrats ungefär en handsbredd över botten, och låter även det allra tunnaste rinna av från denna vätska. Detta ser ganska klart ut, men vattnet i krukan avger ändå ett purpurfärgat skum, och ovanpå vattnet syns dessutom några röda och gula strimmor eller flammor, särskilt när man rör mycket i det.
Så snart allt det tunna är avtappat blandas skummet med den övriga tjocka massan. Denna grundsoppa eller bottensats knådas, sedan allt vattenaktigt runnit av, med händerna en eller flera gånger och läggs sedan i ett kläde eller en duk. Duken har dessförinnan bretts ut i och omkring en liten grop, en handsdjup, som gjorts i den torra sanden två timmar tidigare i den starkaste sommarhettan, för att all kvarvarande fukt ska sugas upp. Det som blir kvar kan då torka något och får en fin hinna med purpurliknande glans inom två timmar, eller tills denna massa spricker i små rämnor i solvärmen.
Då lyfter man upp duken i alla sidor och låter indigokakan som ligger i den falla ihop dubbelt. Den förvaras sedan i ett kärl för att vidare, på ett bord eller en slät sten, bakas och formas om till små tjocka limpor, två och en halv tum breda tvärs över. Dessa torkas på eftermiddagen i luften, sedan den starkaste solhettan är över, och ställs även andra och tredje dagen i starkare solvärme tills de är tillräckligt torra – då är indigon helt färdig.
Hur mycket indigo själva bladen kan ge vet man av erfarenhet: det uppgår till ungefär en trettiondel eller trettiofemtedel. Dock kan och bör de ibland ge något mer, om grödan genast i början får tillräckligt med regn, varav bladen blir desto fetare och saftigare.
Slut om Indigo.
Sidstnemde och från Bladen silade Indigo-Watn har et helt Purpurfärgat Skum, enär man tager utaf Duken, genom hwilcken det runnit: Men det öfrige är aldeles grönt, då samma Watn eller Tinctur sedan slås och arbetas om hwartannat, nästan på lika sätt, som skier med Miölcken i Smör-Tiärnor, til des, at detsamma wisar et ännu klarare purpuracktigt Skum, som derefter blifwer ju längre ju hwitare och antager omsider en Blå Färg, hwars Waßla eller öfrige Watn åter synes helt swartt. Man låter altsammans sedan stå i en eller 2. Timar, innom hwilcken Tid, det likwäl då och då omröres och sedan med Duken öfwerhöljes, at stå aldeles stilla och låta den tiocka Materien, som egenteligen är sielfwa Indigo, siuncka til Botn och skilja sig från Watnet. Stocken eller Slag-Roret, hwarmed Watnet arbetas om hwartannat, är af en Barne-Arms tiocklek och klufwen i ena ändan, hwaruti man fastsätter en rund Tallrick, at dermed slå omkring Watnet. Andra Dagen därpå, tappar man derifrån den öfrige Saften genom et Swick-Hål, som är bärat ungefär en Hands bredd öfwer eller
ifrån Botnen, och låter alt det tunnaste äfwen aflöpa från denna Saften, hwilcket synes rätackligt, men innan til på Watnet uti Krukan drifwer det ändå från sig et purpur-färgat Skum, äfwen som ock ofwan på detta Watn ses några röda och gula Strimor eller Flammor, särdeles då mycket däruti röres. Så snart då alt det tunna är aftappat, tages och blandas Skummet med den öfrige tiocka Maßan, hwilcken Grund-Såppa eller Botn-Sats, sedan alt det Watnacktige derifrän lupit, knådas med Händerne en eller flere gånger tilsamman och lägges sedan uti et Kläde eller Duk, som förut blifwit lagd och utbredd uti och omkring en på torre Sanden, 2:ne timar förut i starckaste Sommar-Hettan, inrättad liten Grop af en Hands diuplek, på det, at all öfrig Watnacktighet må derifrån sugas, och hwad som qwarblifwer, kunna något torckas och få en fijn Hud, med purpurlik glants, innom 2. timars tid eller til des denna Smältan i Sole-Wärman spricker i små rämnor, då man tager up Duken på alla Sidor och låter den dernti liggande Indigo-Kakan falla dubbelt tilhopa och sedan förwaras i et Kiäril, at widare på et Bord eller slät Sten bakas och omskapas i små tiocka Limpor af 2. och en half Tums bredd twert öfwer, hwilcka Efter-Middagen torckas i Luften, sedan starckaste Sole Hettan är öfwerstånden, och sättias äfwen om andra och tredie Dagen i starckare Sole-Wärma, til des de blifwa nog torra, då ock Indigon är aldeles färdig. Huru mycket Indigo sielfwa Bladen kunna från sig gifwa, wet man af Förfarenheten, at sådant belöper ungefär til en trettionde eller Trettionde femde Del: Dock kunna och böra de stundom gifwa något mer, om denne Grödan straxt i början får nog Regn, hwaraf Bladen blifwa desto fetare och mustigare.
Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›