Nyare skrift försvarar frimurarna mot elaka rykten

Fortsättning om frimurare.

De flesta av de negativa påståenden och utlåtanden som hittills riktats mot frimurarna i posttidningar och andra allmänna skrifter har varit förskönade och framställda med en så samstämmig och sannolik ton, att även den senast omtalade nyare skribenten till en början själv började tro på dessa elaka omdömen. Efter noggrannare granskning fick han dock en mycket bättre uppfattning, vilken han också uttrycker i några verser skrivna före själva historiken om sällskapet. Där tecknas bilden av en sann frimurare: en god medborgare, en välvillig undersåte som nitiskt verkar för sin kungs och sitt fäderneslands bästa, samt en fullkomlig vän mot sin nästa. Bland sina bröder ger han friheten dess utrymme inom anständighetens gränser och roar sig med allehanda nöjen utan att förtörna Gud, utan att behöva frukta ånger över sina gärningar eller sakna oskyldiga tidsfördriv – allt till sådan uppbyggelse att deras samlingsplats kan kallas dygdens tempel men alla lasters fängelse och plågorum. Få personer, menar man, har med sådant allvar och flit ägnat sig åt denna opartiska byggnadskonst.

Vad frimurarnas väsen och deras gilles sammanhang beträffar, kommer allt att beskrivas i följande ordning: för det första namnets etymologi och ursprung, för det andra deras instiftelse, för det tredje ändamål och nytta, för det fjärde lag och stadgar, för det femte plägseder och för det sjätte de ceremonier som brukas vid upptagandet av en ny ledamot och som annars utövas vid deras dagliga sammankomster.

Innan dess bör dock några misstankar och tvivel undanröjas, som väckts av motståndare i denna fråga. Vissa menar att det under de senaste åren allmänt omtalade frimurarsällskapet antingen är nyligen påhittat, eller att dess verksamhet – om den härstammar från äldre tider – bör anses som skenfagra onödigheter, eftersom den hållits så hemlig att ingen enda av dess ledamöter av olika stånd och nationer någonsin avslöjat något, och att deras väsen följaktligen skulle vara farligt. Mot denna slutsats svaras att prinsar, pärer och adelspersoner i ett kungarike, liksom domare, advokater, läkare, köpmän och konstnärer i en och samma stad, räknat det som en ära att vara medlemmar av ett sådant sällskap. Deras sammankomster bör anses desto mindre misstänkta som de hålls i hus som är kända av alla stadens invånare, och hela deras samfund har ibland, utan rädsla för elaka beskyllningar, kunnat träda fram inför regentens tron för att betyga sin vördnad. Därtill kommer att en och annan person av förnämare stånd, som på grund av elaka rykten fått en negativ uppfattning, av nyfikenhet gått med i sällskapet med de vanliga formaliteterna för att undersöka deras förehavanden – men funnit det så hederligt och nyttigt att man sedan blivit kvar och främjat dess skydd hos överheten. Smädarna, som utan eftertanke rusar fram i djärvt tal och skrivande på grundval av andras enfaldiga och lösa prat, ska inte räcka till för att omkullkasta ett så lovligt uppsåt hos sådana herrar och män, som är namnkunniga genom hög börd, ärofulla ämbeten och annat hedersamt stånd samt berömda för sköna vetenskaper och en dygdig och hederlig vandel.

Aggressiviteten mot frimurarna kan också till stor del bero på att de aldrig lämnar ut nycklarna eller ger minsta tillträde till sina arkiv och överläggningsbeslut – vilka grundar sig på rimliga rön och själva förnuftet, så långt det sträcker sig – och inte lämnar någon information utanför sällskapet, om det inte sker med samtliga ledamöters tillåtelse. Skulle dessa skäl inte räcka, åberopar man sådana sällskaps ålder hos forntida grekiska författare, och ännu mer frimureriets bestånd och varaktighet: sedan det fick sin nuvarande form hos den engelska nationen, efter hebréernas, grekernas och romarnas exempel, har det till dags dato spridits till andra platser, såsom Rom, Venedig, Cádiz, Lissabon, Amsterdam med flera – och ju mer man försökt förtrycka och vanhedra det, desto bättre har det rotat sig i sanningen, förnuftet och lyckliga bevis till allmänt bästa. Som en grund för frimurarnas urminnes hävd anför man också den håg och benägenhet som en människa hyser för umgänge och samtal med andra, för att glädja sinnet och skärpa förståndet, efter vars och ens förmåga och naturliga gåvor.

Att frimurarnamnets etymologi skulle springa ur en källa av sådana egenskaper har dock varit svårt att tro. Den ovan nämnde nyare författaren resonerar så här: det mänskliga samhället hade aldrig kommit till fullbordan om inte hus, byar och städer byggts för folkets grannsämja, ömsesidiga arbetsamhet, undervisning och goda ordning. Murarna bildade således inte bara det första hantverket eller skrået för att gemensamt arbeta på medel som gagnade människors nyttiga samfund, utan drev också, som upphovsmän till den äldsta och nyttiga konsten, murararbetet så långt – eller för långt – att det påbörjade Babels torn skulle tjäna som hjälpmedel för att lyfta människor från jorden till himlen. Liknelsevis tillägger man att murarkonsten svårligen kan utföras av en enda person utan hjälp, med tanke på byggnadsmaterialens olikhet, och att hantverket skulle bli alltför tröttsamt och gå omkull om en arbetare själv behövde klättra upp och ned efter de olika redskap och ting som han nästan varje ögonblick behöver och som lättare kan räckas honom genom andras bistånd. I övrigt har man fogat epitetet eller tilläggsordet "franc" eller "fri" till "maçons" eller murare för att skilja det gille som bär detta namn från vanliga murkarlar och deras arbete med stenbyggnad – eftersom frimurare inte ägnar sig åt annat än ädla övningar och fria vetenskaper som syftar till förnuftets och förståndets odlande. För att göra denna etymologi tydligare kan man, i jämförelse med murare, säga att liksom deras arbete gagnar och bekvämar människans kropp, så bör frimurarnas sällskap inte vara stiftat i annat syfte än att vårda sig om förnuftets goda bruk och förståndets framsteg i gagneliga försök och gärningar.

För det andra är detta sällskaps instiftelse utformad efter det mönster som de gamlas hälsosamma sammankomster följde i Rom, Aten, Lakedaimon (Sparta) och på flera andra ställen, där konster och vetenskaper stod i blomstring. Dock efterföljs ingalunda det forntida hedniska Roms mångahanda sällskap för böner, offer och löften åt gudarna om jordens gröda och landets allmänna väl, såsom titianernas, flavianernas, antonianernas och liknande brödraskap. Inte heller går man i fotspåren efter vissa hos de gamla grekerna och romarna vanliga sammankomster som endast gick ut på sinnets förlustelse under praktfulla måltider med läckra rätter och ljuvliga viner – i synnerhet backanalerna, som atenarna kallade symposier, lakedaimonierna syssitier, andra greker "concoenationes" eller "compotationes" och romarna "convivationes" – vilka med rätta så småningom avskaffades, eftersom de kränkte goda seder och tillfogade staten skada, åtal och inre oro.

Fortsättning följer i kommande vecka.

Fortsättning om Fri-Murare.

Fleste härtils emot Fri-Murare utgångne widrige satzer och utlåtelser hafwa i Post-Tidningar och andra allmänna Skrifter blifwit förblomerade och afmålade med så öfwerensstämmande sanno-lik färg, at den sidstomtalte nyare Scribenten sielf i början begynt at sättia lijt til sådana elaka omdömen: Dock, efter nogare insickt, fådt derom mycket bättre tanckar, hwilcka han ock yttrar i någre, fram för sielfwa Historien om denne Societeten, skrefne Verser med den Idee af en rätt Fri-Murare, at han är en god Med-Borgare och en för sin Konungs och Fäderneslands bästa nijtälskande och wälsinnad Undersåte samt en fullkommelig Wän emot sin Nästa: Den där ock, hos och ibland sine Med-Bröder, lembnar sielfwa Friheten sit behagelige inrymme, innom anständighetenes Skranckor, och förlustar sig i hwarjehanda nöyen, utan at förtörna den Aldrahögste, och ännu mindre behöfwa fruckta för Ånger af des Giärningar eller brist på oskyldiga tidsfördrif, til sådan Upbyggelse, at deras Boning och Sammanwaru må kallas Dygdens Tempel, men alla Lasters Fängsle och Plågo-Rum: Om hwilcken owälduga Byggningskonst, de ock förmena, få Personer hafwa med särdeles alfware och flit sig winlagdt. Hwad nu eljest angår sielfwa Fri-Murarnes beskaffenhet och Sammanhanget af deras Gille, så kommer altsammans at beskrifwas i följande ordning, at man kortteligen handlar

handlar I:mo om Namnets Etymologie och Ursprung, 2:do deras Insticktelse, 3:tio Ändamål och Nytta, 4:to Lag och Stadgar, 5:to Plågseder och 6:to de Ceremonier, som brukas wid någon ny Ledamots antagande och eljest öfwas i deras dagelige Sammankomster; Men innan dertil skrides, torde ey wara otienligit, at ännu undanrödia någre af wederdelande Scribenter i denne Sak upwäckte misztanckar och twifwelsmål hos dem, som tycka den i någre nästförflutne åhr allmänt omtalte Fri-Murare-Societeten wara antingen nysz påtänckt och uprunnen i Werlden, eller ock, om densamma räknade sin härkomst från äldre tider, måtte des åtgiärder kunna anses för skienfagre onödigheter, aldenstund man hållit dem så hemlige, at bland alla derwid warande Ledamöter af olika Stånd och Nationer, har ännu ingen funnits, som det ringaste deraf uptäckt, och at deras wäsende följackteligen wore något farligit. Til denna Slut-Satzens wederläggning, swaras å andra sidan, at Printzar, Pairs och Adelige Personer af et Konunga Rike, så wäl som Domare, Advocater, Läkiare, Kiöpmän och Konstnärer i en och samma Stad räknadt sig för en ähra at wara Lemmar af en sådan Societet, hwars Sammankomster böra anses så mycket mindre för misztänckte, som de hållas i de af hwar och en eller af alla andra Stadsboer i gemeen bekandte och kundbare Hus, och deras hela Samhälde ibland, utan sky eller räddhåga för elak beskyldning, kunnat träda fram in för Regentens Tron, at betyga deras wördnad: Hwartil kommer, at en och annan af Förnämare ståndet fuller, af elakt ryckte, fådt en widrig mening, och derföre af curiosité gifwit sig i deras Sällskap, med wanlige formaliteter, at röna deras förehafwande; Men funnit det så ärbart och nyttigt, at man sedan tagit deraf beständig del och befrämjadt des hägn hos Öfwerheten: Skolandes Smädo-Munnarne, som utan betänckiande rusa fram i dierft tal och skrifwande, i dy mål, efter andras enfaldiga och blotta sägn, ey blifwa tilräckelige at omkullstörta et slikt lofligit Upsåt af sådane Herrar och Män, som äro namkunnige af Hög Ätt, Ähre-Tienster och annat Heders Stånd samt berömde för wackra wettenskaper, jemte dygdig och ärbar wandel. Agget til Fri-Murarne kan ock mycket härröra deraf, at de ey

någonsin lembna åt andra Nycklarne eller ringaste Inträde til deras Archiver och Rådplägningars Beslut, som äfwen grunda sig på skiäliga Rön och sielfwa Förnuftet, så långt det sig sträcker, utan at gå öfwer deras Sphera och Rå-Mären eller meddela deraf någon underrättelse utom Societeten, så framt det senare ey skier med samtelige Ledamöternes Lof och Minne. Skulle deße skiälen ey giöra tilfyllest, så beropar man sig på dylika Sällskapers Ålder från forna Grekiska Auctorer och ännu mera på Fri-Mureriets Bestånd och Waracktighet, at sedan det tagit sin början, til nu warande Upkomst, hos Engelska Nationen, efter Hebräernes, Grekernes och Romarenas Exempel, har det ock, til närwarande tid, blifwit fortplandtadt annorstädes, såsom i Rom, Venedig, Cadix, Lissabon, Amsterdam &c. och ju mera man sökt des förtryck ock wanheder, ju bättre har det rotadt sig på Sanningen, Förnuftet och lyckelige Bewijs til Allmänt bästa. Man tager ock för en Grund-Wal til et slags Fri-Murares urminnes häfd, den håg och benägenhet, som en Menniskia hyser til Umgiänge och Samtal med andra, at förnöya Sinnet och skiärpa Förståndet, efter hwars och ens Pund och natursens Gåfwor; Men at nu I:mo Etymologien af Fri-Murares Nambn skulle rinna från en Kiälla af sådane Egenskaper och Böyelser, har fallit nästan swårt at tro: Dock raisonerar den meromrörde nyare Auctoren derom således, at Menniskielige Samhäldet hade aldrig kommit til fullbordan, så framt ey Hus, Byar och Städer blifwit bygde, til Folckets Naboliga Sammanlefnad, inbördes arbetsamhet, underwisning och et belefwadt skick eller ordning, och at Murare således ey allenast ingådt med hwarannan första Handtwärcket eller Skrået, at arbeta tilsammans på Medel och utwägar, som hulpo til de öfrige Menniskiors nyttige Samfund, utom ock, såsom Uphofsmän af den äldsta och nyttiga Konsten eller Murare-arbetet, drifwit densamme så wida eller för långt, at det påbegynte Babelloniska Tornet skulle tiena til Hielpreda och gienstig at lyfta Menniskior från Jorden til Himmelen: Läggiandes man ock, liknelse wijs, härtil de omständigheter, at Murare-Konsten swårligen kan wärckställas af enom, utan tilhielp, i anseende til Byggnings Perzedlarnes olikhet, och

at det Handwärket skulle blifwa alt för tröttsamt och komma på obestånd, om en arbetare behöfde klifwa up och ned efter de särskilde Redskaper och ting, som nästan hwarje ögneblik för honom tarfwas och kunna lättare, genom andras biträde, honom tilräckias. E jest har man fogadt det Epithetum eller Bij-Ordet, Franc eller Fri, til Maçons eller Murare, at åtskilja det Gillet, som förer et sådant Namn, från Allmänna Mur-Karlar och deras wanlige arbete med Sten-Bygnad, i det ställe, at Fri-Murare ey idka annat, än Ädla Öfningar och fria wettenskaper, som syfta på Förnuftets och Förståndets upbrukande, och at med få ord giöra denne Etymologien tydeligare, kan ex analogiæ ratione eller til en jemnförsel med Murare, säyas, at äfwen som deße senares arbete länder til nytta och beqwämlighet för Menniskians Kropp, rätt så wäl bör Fri-Murares Sällskap ey wara stiftadt i annat Upsåt, än at wårda sig om Förnuftets goda bruk och förståndets framsteg i gagnelige Försök och giärningar. 2:do är denna Societetens Institution och Insticktelse tagen efter den Fot, på hwilcken de Fornas hälsosamme Sammankomster woro inrättade i Rom, Athen, Lacedemon eller Sparta och flerestädes, där Konster och Wettenskaper woro i Flor och grönskande tilstånd: Dock ingalunda at efterfölja Forna Hedniska Roms mångfaldige Societeter til Böner, Offer och blotta Löften åt Gudarne, om Jordenes gröda och Landets Allmänna fromma, såsom Titianernes, Flavianernes, Antonianernes och flere dylika och särskilte slags, Förbunds Bröders Samdräcktigheter: Ey heller at träda i Fot Spår efter wißa hos forna Grekerne ock Romarena giängse Sammankallelser, som gingo endast ut på Sinnets förlustande, under präcktige Måltider af kråslige Rätter och liuflige wijner, såsom i synnerhet Bacchanales, som Attheniensserne kallade Symposes, Lacedemonierne Sussites, andra Greker Concœnationes eller Compotationes och Romarena Convivationes, hwilcka, med rätta, blefwo efter hand afskaffade, aldenstund de kränckte goda Seder och tilskyndade Republiquen meen, åtal och inwärtes oro.

Häraf meddelas Fortsätning i tilkommande Weka.