Tidningssida ur POSTTIDNINGAR, 1687-09-05
POSTTIDNINGAR • 1687-09-05 · 4 min läsning

Kejserlig storseger över turkarna – 11 000 fiender stupade

1687Karl XI · Karolinska enväldet · Ludvig XIV:s Frankrike
Regent
Karl XI — enväldig kung sedan 1680
Sverige då
Enväldet införs · reduktionen drar in adelns gods till kronan · indelningsverket byggs upp
Epok
Karolinska enväldet — stark kungamakt, fred och återuppbyggnad
Samtidigt
Ludvig XIV:s krig och hovet i Versailles präglar Europa
Historisk karta över Europa
Europa 1650 — Sverige som stormakt efter westfaliska freden · Kartdata: historical-basemaps, GPL-3.0

Wien den 14 augusti.

Om den stora segern över turkarna har följande uppgifter nu kommit in från lägret: Den 2 denna månad visade sig turkarna först på en höjd, 6 000 man starka, och anföll därifrån under höga skrik general Dünewald, som stod i trakten med 5 000 man. Denne försvarade sig tappert och tvingade, sedan 140 man av fiendens folk slagits ihjäl, de övriga att dra sig tillbaka. Han ställde därefter upp sina trupper i god ordning igen, eftersom man väntade ett nytt anfall.

Men turkarna kom inte tillbaka dit. I stället, sedan de märkt att den kejserliga vänstra flygeln – som fördes av kurfursten av Bayern och markgreve Ludwig av Baden – var svagare än den högra och inte lätt kunde understödjas av denna på grund av en liten skog som låg emellan, anföll de den mycket häftigt med 8 000 spahier och 7 000 janitsjarer. De hade snart bringat den främsta linjen i förvirring och oordning, om inte prinsen av Savojen ur andra linjen, samt 4 000 kyrassiärer som hertigen av Lothringen skickade dit, hade kommit till undsättning. Dessa anföll fienden med sådan tapperhet att han, sedan han lämnat några tusen man efter sig på fältet, tvingades fly.

Prinsen av Savojen förföljde fienden nästan ända in till dennes läger, där han av fruktan för fiendens kanoner på de höga förskansningarna stannade en halvtimme. Men när han av utskickade spanare fick veta att fienden helt hade tagit till flykten, trängde han med kraft in i lägret, besatte det och fortsatte sedan förföljandet och högg ned allt som kom i hans väg, tills mörkret hindrade honom, eftersom han inte längre kunde skilja den ena truppen från den andra. I lägret fann man allt i god ordning och borden dukade, och i storvesirens tält låg hans kam och kniv kvar på bordet – varav man kan sluta sig till att han kastat sig upp på hästen som han gick och stod och gett sig av.

Den 3 räknade man de döda, stupade såväl i själva slaget som under flykten; deras antal uppgick till 11 000 man. Tidigt samma morgon begav sig prins Ludwig av Baden med 8 000 man och några regementskanoner ända fram till fiendens bro, som fienden delvis hade bränt efter sig för att de kejserliga inte skulle kunna följa efter. Inte långt från bron stötte prins Ludwig på 5 000 fientliga ryttare, som visserligen i början gjorde visst motstånd men till slut höggs ned, med undantag av några få. Dessa kunde berätta att 3 500 av deras kamrater hade drunknat när de försökte simma över floden; de fiskas nu upp av musketerarna, eftersom det finns fint byte på dem. Fångarna avslöjade också 4 000 janitsjarer som låg gömda i ett kärr; även dessa blev helt nedgjorda och endast de 20 förnämsta togs till fånga.

Den 4 kom underrättelse om att en stor mängd spahier uppehöll sig i en skog. General von Steinau skickades därför ut för att söka upp dem, vilket han gjorde, och i enlighet med sina order lät han hugga ned dem alla, 1 200 man, och återkom sedan med många vackra hästar och gott byte. Den 5 berättade en bonde att även en del janitsjarer hade gömt sig i kärren i samma skog; general von Steinau överraskade och nedgjorde även dessa, 2 400 man. Samma dag förde 20 kyrassiärer med sig 48 tillfångatagna spahier.

Den 6, mycket tidigt på morgonen, gav sig prins Ludwig av Baden ut med några ryttare och återkom med 180 spahier och 92 janitsjarer som fångar, sedan han nedgjort över 1 000 man. Den 7 tog några ryttare 42 fångar, och den 8 förde några kyrassiärer med sig 27 tillfångatagna janitsjarer.

Alla dessa fångar berättar samstämmigt att den turkiska armén, tatarerna inräknade, varit 60 000 man stark (Reds. anm.: originalet anger motsägelsefullt även siffran 180 000), och att tatarerna genast vid slagets början flydde, så att av de övriga turkarna knappast 15 000 man torde ha kommit över bron. På fältet såväl som i lägret har man erövrat 87 kanoner och 13 mörsare samt ett rikligt byte, och utöver storvesirens dyrbara, med guld och silver utsmyckade tält har man tagit över 3 000 stora och en stor mängd små tält, samt ett så stort förråd av ammunition och proviant att generalkrigskommissarien menar att det bör räcka för den kejserliga armén under hela detta fälttåg.

Bakgrund

Rapporten från Wien skildrar det som eftervärlden kallar andra slaget vid Mohács, även känt som slaget vid Nagyharsány, utkämpat i södra Ungern i augusti 1687. Slaget var en del av det stora turkiska kriget, som inleddes när Osmanska riket 1683 misslyckades med sin belägring av Wien och den kejserliga sidan därefter gick till motoffensiv på Balkan.

Den kejserliga armén leddes av hertig Karl V av Lothringen tillsammans med kurfurst Max Emanuel av Bayern. I texten omnämns också markgreve Ludwig Wilhelm av Baden, senare känd som 'Türkenlouis' för sina segrar över osmanerna, samt den unge prinsen Eugen av Savojen, som utmärkte sig i slaget och skulle bli en av Europas mest berömda fältherrar. På osmansk sida förde storvesiren Sarı Süleyman Pascha befälet; hans hastiga flykt, illustrerad i texten av den kvarlämnade kammen och kniven i tältet, blev ett förödmjukande symboliskt nederlag.

Spahier var det osmanska rytteriet och janitsjarer sultanens elitinfanteri. Nederlaget fick långtgående följder: den osmanska armén gjorde myteri, storvesiren avsattes och avrättades, och sultan Mehmed IV störtades kort därefter. För habsburgarna banade segern väg för att befästa kontrollen över Ungern, och kriget avslutades 1699 med freden i Karlowitz, som bekräftade den osmanska tillbakagången i Centraleuropa.

De mycket precisa siffrorna över dödade och tillfångatagna bör läsas med källkritik; samtida krigsrapporter överdrev ofta fiendens förluster och den egna sidans framgångar.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter