Vadstena tillåter systrarnas bikt för engelska präster i Syon

Erik, generalkonfessor, och brödrakonventet i Vadstena kloster hälsar en käre broder som befinner sig utomlands. De har hört om hans prövningar och hjärtats ångest, som han uthärdar tåligt, och gläder sig i Herren över hans ståndaktighet. De uppmanar honom att för Guds och ordens värdighets skull med jämnmod fördra systrarnas svaghet och tillrättavisa deras oarter i mildhetens anda. Även om systrarna tycks söka mer nyfikenhet än nödvändighet i sina biktar, när de går förbi honom och biktar sig för andra som inte avlagt löften i orden, vill bröderna ändå att han tillåter detta, för att öka kärleken mellan systrarna och landets egna invånare. Det är nämligen bättre att ha överseende med de infödda prästernas svagheter än att strida med dem som jämlikar och drivas i landsflykt med vanära för orden.

Vidare meddelar de att bröderna i Vadstena är få till antalet och till stor del svaga och sjuka, och att deras axlar knappt räcker till för att bära de bördor regeln ålägger dem, eftersom sex bröder redan har rest ut för ordens utbredning utan att deras platser blivit lediga så att nya kan tas in. Därför måste de kvarvarande tills vidare fylla både de utresandes och sina egna uppgifter och blir alltmer utarbetade för var dag. Av detta skäl kan de för närvarande inte sända någon broder som följeslagare till honom, utan ber ödmjukt om tålamod någon tid. De anbefaller honom åt Guds beskydd och åt hans ärorika moders tröst och särskilda vård, och lovar att om han fortsätter att visa sig ödmjuk och saktmodig och håller ut till lämplig tid, ska de med broderlig medkänsla ta hänsyn till hans långa och tunga utlandsvistelse och möda. Övrigt meddelar brevbäraren. Skrivet i Vadstena kloster, söndagen inom oktaven av Marie himmelsfärd.

Fraterna in Domino salutacione sincere premissa. Karissime. Ex diuersis deprehendimus tribulaciones tuas et cordis anxietates, quas pateris pacienter, et videntes tuam constanciam non modicum in Domino gloriamur, graciam ei agentes, qui et feruorem spiritus in te augere dignatur et perseuerancie graciam non minuit in aduersis. Insuper rogamus fraternitatem tuam salubriter consulentes, quatenus propter Deum et ordinis dignitatem sororum nostrarum fragilitatem equanimiter sustineas et earum insolencias arguas in spiritu lenitatis, et si curiositatem magis quam necessitatem in suis confessionibus appetere estimantur, dum te derelicto confitentur aliis in ordine non professis, hoc tamen fraternitatem tuam permittere volumus (propter) ad augendam mayorem inter eas et indigenas caritatem. Melius enim fore dinoscitur indigenarum infirmitatibus condescendere quam cum(de) eis de pari contendere et cum dehonestacione ordinis ac confusionis obprobrio exulare. Insuper, karissime, noueris nos paucos in numero et plurimum debiles et infirmos humerosque nostros vix iam sufficere ad portandum onera nobis in regula constituta eo quod sex de nobis iam egressi sunt pro ordinis dilatacione, et tamen sua loca non reliquerunt sic vacua vt alios in ea colligere valeamus, et idcirco tam suos quam nostros labores oportebit interim nos supplere vnde et defectuosi redduntur omni die. Quamobrem nequaquam possumus fraternitati tue ad presens aliquem fratrum in socium destinare, sed de hoc ad aliquot tempus petimus humiliter supportari, committentes te diuine proteccioni et gloriosissime sue matris consolacioni et custodie singulari, et si fraternitas tua in illo loco more solito se exhibuerit humilem et mansvetam et indeficiens perseuerauerit vsque ad tempora oportuna, profecto respiciemus fraterne compassionis intuitu tam longum et graue sue peregrinacionis exilium et laborem. Cetera lator. Fraternitatem tuam etc. Scriptum monasterio nostro Watzstenensi, dominica infra octauas assumpcionis. Frater Ericus confessor generalis ac conuentus fratrum monasterii Watzstenensis.