Kyrkomötet i Arboga fördömer ocker – utsugare hotas med bannlysning

I Guds namn, amen. Vi Johannes, av Guds nåd ärkebiskop i Uppsala, samt biskoparna Knut i Linköping, Brynolf i Skara, Peter i Västerås och Eskil i Växjö, företrädare för hela prästerskapet i Sveriges rike, samlade den 17 september 1412 till provinsialkoncilium i Arboga, sörjer över att ockrets avgrund – som strider mot Gud och de gudomliga buden och som föds ur girigheten, denna helvetets stank – har brutit fram och vanställt hela Sveriges rike. Detta gäller särskilt att adelsmän, köpmän och många andra tar emot land, borgar, landskap, gårdar och andra gods med stora inkomster i pant av kungar, furstar och andra, uppbär avkastning, räntor, skatter och andra intäkter därav, och efter sin avskyvärda girighets godtycke beskattar och utarmar den stackars allmoge som lyder under dem, så att den störtas i yttersta fattigdom – vilket allmän erfarenhet och folkets ständiga klagorop gör känt för alla. Likaså tar somliga emot andras gods i pant utan att räkna av något alls på skulden. Andra vägrar ta pant men tvingar i stället nödställda människor att sälja sina gods till dem för blott en fjärdedel eller femtedel av värdet, med villkoret att säljaren senare får köpa tillbaka godset för samma pris – medan köparen under tiden fritt uppbär all avkastning utan någon avräkning, så att ockret döljs under falskt sken av ett hederligt avtal.

In nomine Domini amen. Nos Johannes, Dei gracia archiepiscopus Vpsalensis, Kanutus Lincopensis, Bryniolphus Scarensis, Petrus Arosiensis et Eskillus Vexionensis eadem gracia ecclesiarum episcopi procuratoresque tocius cleri regni Suecie, iam sub anno Domini millesimo cd°xii, xvij die mensis Septembris, in concilio prouinciali Arboghis congregati, vsurarum voraginem, Deo et diuinis preceptis contrariam, humanarumque facultatum exterminatricem odibilem ex auaricia, que putens Iehenne est, prorupisse et totum regnum Suecie abhominabili suo fetore deturpasse dolemus, precipue ex eo, quod nobiles, mercatores et alii quamplurimi recipiunt a regibus, principibus et aliis inferioribus in pignera terras, castra, prouincias, curias et alia bona cum maximis redditibus, de quibus leuant fructus, redditus, obuenciones, tributa et alia emolumentorum commoda et pro libito sue detestande cupiditatis miseram commvnitatem eis subiectam sic talliant et extenuant, quod eam in vltimam deiciunt paupertatem, sicut ipsa publica experiencia et clamor continuus misere commvnitatis declarat et deducit in publicam nocionem, item aliorum inferiorum bona recipiunt in pignera et nichil omnino defalcant; item quidam in pignera recipere nolunt sed artant homines, in necessitate constitutos, ad vendendum sibi bona sua, non dantes eis quantum ad valorem bonorum quartam uel quintam partem, hoc pacto addito, quod si placuerit venditori futuris temporibus bona eadem pro tanto precio ab ipsis ementibus iterum emere, hoc eis licebit, medio tamen tempore ipsi ementes fructus, redditus et obuenciones gratis leuare debebunt, sine computo quocumque, vt sic usura ipsa falso colore quesito inter contractus bone fidei computetur. Quapropter huiusmodi detestandum fa[s]cinus auaricie diucius sine graui periculo et offensa diuina ferre seu sustinere non valentes, omnes tales usurarios, cuiuscumque condicionis, gradus aut status exstiterint, siue clerici, milites, militares, mercatores vel inferiores fuerint, monemus primo, secundo ac tercio ac peremptorie quatenus omnia, que de pignoribus sibi datis et traditis qualiacumque sint, siue ea, que superius exprimuntur, siue alia quecumque, in sortem principalis debiti sine rebellione et reclamacione quacunque computent et computare non repugnent, nisi de predictis fructibus, redditibus, obuencionibus, tributis et aliis emolumentis quibuscunque, que de terris ipsis, que pigneri date sunt, prouenire possunt, certa vendicio, conduccio seu conuencio facta sit sub certa precii quantitate, tunc vsura non est, sed ad alia iura recurrendum est, si vendens seu conuencionem faciens deceptus sit; de illis autem loquimur et moniciones facimus, qui fructus, redditus et cetera alia emolumenta sibi vsurpant, de quibus supra dicitur, nec aliquam certi precii conuencionem super ipsis faciunt ex conuencione uel empcione, et tales usurarii sunt; et idcirco, si predicti nichil omnino defalcantes monicionibus nostris predictis obedire contempserint seu rebellauerint, ipsos a domino nostro Ihesu Christo dampnatos et reprobatos tamquam veros usurarios, quantumcumque aliqui eorum ipsam vsuram palliauerint falso colore quesito, dampnamus, reprobamus et excommvnicamus et iuxta canonicas sancciones, si in sua contumacia decesserint, ipsos a sepultura ecclesiastica eiciendos. Et ne quis pro eis publice oret uel missas celebret, sentencialiter interdicimus in hiis scriptis. In cuius euidenciam firmiorem secreta et sigilla nostra presentibus duximus appendenda. Datum anno, die et loco quibus supra.