Tidningssida ur Svenskt Diplomatarium, 1381-10-09
Kopparberget • 1381-10-09

Bo Jonsson pressar ärkebiskopen att gynna kungens kansler

Bo Jonsson hälsar ärkebiskopen, sin värdige herre och gode vän, och påminner om att han tidigare, tillsammans med flera gemensamma vänner, har bett för kungens kansler Henrik van Ranten. Nu ber han åter kärleksfullt att ärkebiskopen ska visa Henrik sin kärlek och nåd i detta ärende och hjälpa honom – först för Guds skull, men också för alla deras böners och tjänsters skull. Han framhåller att kungen, som tidigare tog sig rätten att tillsätta, i sina brev har bett ärkebiskopen för sin kansler, och att ärkebiskopen nu med sin egen och kyrkans rätt desto fastare kan ge och förläna ämbetet som han själv behagar.

Bo Jonsson ber att Henrik, även om herr Johan skulle återvända, ändå ska få behålla det han av ärkebiskopens nåd fått i sin värjo. Eftersom kungen nu har avstått från den rätt han tidigare tagit sig, hoppas Bo Jonsson att Henrik med ärkebiskopens och alla de andras hjälp och råd ska kunna stå kvar. Han tillägger att han förstått av de flesta av rikets rådgivare, ärkebiskopens vänner, att ärkebiskopen visar dem stor kärlek genom att hjälpa Henrik på detta sätt, och lovar själv att gärna återgälda tjänsten var han kan.

Slutligen vänder han sig till de ärliga männen i domkapitlet, sina goda vänner, och ber dem att för hans böns och tjänsts skull visa Henrik sin kärlek i detta ärende och vara honom gunstiga och goda inför ärkebiskopen, vilket han gärna vill gengälda. Han önskar dem Guds beskydd och styrka till allt gott. Skrivet på Kopparberget på den helige Dionysius dag, under hans sigill. Er särskilde vän, Bo Jonsson.

Bakgrund

Bo Jonsson (Grip) var drots och Sveriges mäktigaste man under kung Albrekt av Mecklenburgs regering; han kontrollerade enorma jordegendomar och hade stort inflytande över rikets styrelse. Kyrkliga ämbetstillsättningar var en känslig fråga där kungamakten gärna ville placera sina egna män, som här den tyske kanslern Henrik van Ranten, medan kyrkan värnade sin rätt att själv utse innehavare. Brevet visar hur Bo Jonsson balanserade: kungen hade formellt avstått från sitt anspråk, men genom böner och löften om gentjänster utövades ändå påtryckning på ärkebiskop Birger Gregersson och domkapitlet i Uppsala. Sådana brev belyser det täta nätverk av vänskap, tjänster och gentjänster som präglade medeltidens svenska maktutövning.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter