Biskoparna bannlyser plundrare och våldsmän vid koncilium i Tälje

I Guds namn förklarar ärkebiskop Birger i Uppsala och biskoparna Nils i Linköping, Tord i Strängnäs, Hartlev i Västerås och Henrik i Växjö att rättvisans stränghet finns till för att tygla de ondas fräckhet – utan rättvisa är riken inget annat än rövarband. Under lång tid har både allmogen i detta olyckliga rike och präster, kyrkor och kloster fått lida av ogudaktiga män som tillåtits ströva omkring överallt i plundring och röveri, medan de som borde skipa rätt och styra folket sett mellan fingrarna och därmed gynnat brotten. Gamla kungliga privilegier har trampats på och kyrkans friheter förötts. Detta kan biskoparna inte längre tåla utan att tynga sina samveten; de fruktar Guds dom och måste resa sig som en mur för Guds kyrka och själarnas frälsning.

Därför beslutar de följande. För det första förklaras, i enlighet med kardinalen av Sabinas statut, att var och en – oavsett stånd och värdighet – som tar gästning i prästgårdar eller på annat sätt utövar våld, befaller det eller ger råd, hjälp eller stöd därtill, omedelbart är bannlyst. Vidare förmanas alla fogdar och hövitsmän, deras ställföreträdare och tjänare, frälsemän och alla andra att inte genom skrämsel, hot eller utpressning tvinga kyrkans förvaltare, landbor eller andra kyrkliga personer att ge dem pengar eller egendom, eller att ställa borgen för sådant; de får endast driva sina saker rättsligt inför domare. De får inte heller ålägga dem dagsverken, skatter eller andra pålagor i strid mot privilegierna och friheterna, inte kräva gästning i deras hus, och inte med våld eller plundring pressa ut foder eller kostnader – i stället ska de enligt landslagen betala ett skäligt pris för det de mottagit innan de lämnar huset.

Dessutom förbjuds samma personer att, öppet eller i hemlighet, kräva kungliga böter av kyrkliga personer eller konfiskera deras egendom för brott de begått; dessa ska i stället, enligt de gamla privilegierna, fritt överlämnas till kyrkans prelater. Illgärningsmän som begått något av det nämnda får inte hysas eller försvaras. Alla i riket förbjuds vidare att plundra kyrkogårdar och kyrkor, lägga beslag på tionden och andra kyrkliga inkomster, hålla ting på kyrkogårdar eller i prästgårdar, eller bryta sig in i kyrkorna. Alla som trotsar dessa förbud bannlyses härmed, och alla befalls att strängt undvika dem; avlösning kan endast ges av biskopen eller hans official i det stift där brottet begåtts. Slutligen uppmanas fogdarna och hövitsmännen att efter förmåga straffa brottslingarna och iaktta det ovannämnda, så att fred och endräkt kan återupprättas i riket – annars riskerar deras områden interdikt. Statuten kungjordes vid konciliet i Tälje den 11 september 1380 och beseglades av ärkebiskopen och de nämnda biskoparna, med samtycke av de frånvarande biskoparnas ombud.

In nomine Dominj amen. Jdcirco rigor iusticie iurisque publici disciplina in medio constituta sunt, vt peruersorum refrenetur audacia. Sublata quippe iusticia nichil aliud sunt regna quam latrocinia, quod non solum communitas huius miserabilis regnj verum eciam clerici, ecclesie, monasteria ecclesiasticeque persone a longis retroactis temporibus experte sunt, quia homines impij passim et vbique ad diuersas regni partes vagari sinuntur in latrociniis, rapinis domorum et ecclesiarum, effraccionibus et aliis diuersis et nephandis scelerum faccionibus. Et hij, qui iusticiam facere et populum regere deberent, tamquam hiis detestandis sceleribus fomentum et fauorem prestantes omnia hec sub dissimulacione transsire permittunt. Vnde priuilegia a regibus et principibus indulta et prioribus temporibus optime seruata versa sunt in conculcacionem et obprobrium, et immunitates ac libertates ecclesiastice date sunt in direpcionem et ruinam diuinis preceptis et legalibus institutis omnino contemptis. Que omnia sine graui Dej offensa vlterius sustinere non possumus, quia consciencias nostras onerant et pericula diuinj iudicij nos deterrent, qui pro ecclesia Dei et animarum salute tamquam murus ex aduerso surgere et stare deberemus. Jnuocato igitur omnipotentis Dej auxilio contra huiusmodj hominum sceleratorum presumpcionem pro­cedere decreuimus, vt peccandi libertas, quam hactenus in Dej et ecclesie contemptum et animarum suarum perdicionem vsurpauerant, compescatur. Primo itaque declaramus iuxta statutum cardinalis Sabinensis, quod quicumque cuiuscumque status, dignitatis aut condicio­nis exstiterit, in domibus curatorum hospitatus fuerit vel alias violenciam fecerit seu fieri mandauerit vel ad hoc dederit consilium, auxilium vel fauorem, excommunicacionis sentenciam incurrit ipso facto. Jtem monemus omnes et singulos terrarum prefectos et capitaneos necnon substitutos et familiares ipsorum et reliquos militares et generaliter omnes primo, secundo ac tercio et peremptorie, nequis decetero presumat villicos, colonos vel alias personas ecclesiasticas per terrores vel minas seu alias extorsiones ad dandum sibi pecunias vel res quascumque compellere vel artare seu ad dandum sibi fide­iussores pro rebus vel pecuniis sic extortis, sed solum per viam iudicij et iusticie coram iudicibus procedere contra eos in causis suis, nec ipsis laboricia, tributa, tallias vel alia que­cum­que onera contra priuelegia et libertates aut eciam pro eo, quod terras proprias habeant, dummodo plus de libertate teneant, imponere / nec in domibus villicorum, colonorum et aliarum personarum ecclesiasticarum hospitari et per terrores vel rapinas extorquere pabulum vel expensas; sed antequam de domo recesserint sic intrantes iuxta leges patrie soluant iustum precium pro receptis ? Jtem monemus, vt supra, omnes et singulos terra­rum prefectos et capitaneos predictos necnon substitutos et familiares ipsorum, nequis ipsorum per se vel per alium publice vel occulte exigere vel extorquere presumat in posterum de personis ecclesiasticis predictis em[e]ndam regiam vel confiscacionem bonorum pro delictis eorum, sed ipsas prelatis ecclesiarum iuxta antiqua priuilegia libere dimittat, nec malefactores, qui premissa vel aliquod premissorum perpetrare presumpserint, in pane vel defensione sua retineat ? Jtem monemus omnes regnj generaliter, vt supra, nequis decetero cimiteria vel ecclesias seu decimas aut alias obuenciones ecclesiasticas et iura, quibuscumque nominibus censeantur, spoliare vel impedire seu in ipsis cimiteriis vel curiis curatorum placita sua tenere aut ipsas ecclesias frangere presumat. Omnes autem, qui crimina pre­dicta vel aliquod predictorum contra huiusmodj nostras prohibiciones et moniciones perpetrare presumpserint, premissa monicione canonica predicta excommunicamus sentencialiter in hiis scriptis et mandamus ab omnibus arcius euitari, nec quisquam excommunicatorum predictorum ab alio absolui poterit quam ab ordinario episcopo loci vel eius officiali ? in cuius dyocesi crimen fuerit perpetratum. Ipsi eciam prefecti et capitanej predicti, vt diuina cooperante clemencia in regno pax et concordia reformari valeant, sceleratos homines compescere et premissa omnia sine scrupulo machinacionis peruerse pro posse studeant obseruare, prout interdicti sentencias in terras suas sine vlteriori monicione duxerint euitandas. Latum et promulgatum fuit hoc statutum in con­cilio Telgensi per venerabiles in Christo patres dominos Birgerum Dei gracia archiepiscopum Vpsalensis,Nicolaum Lyncopensis, Thordonem Strengenensis, Hartleuum Arosiensis et Henricum Vexionensis ecclesiarum episcopos et ipsorum sigillis confirmatum presentibus et consencientibus episcoporum absencium procuratoribus sub anno Dominj Mºcccºlxxxº??, vndecima die mensis Septembris.