Påven ger kung Magnus halva sexårsgärden mot kareler och ryssar

Påven Johannes XXII skriver till sina nuntier Johannes de Serone och Bernardus de Ortolis att han med stor medkänsla har erfarit, genom framställning från kung Magnus av Norge, att otrogna hedningar – kareler och ryssar – som gränsar till hans riken Norge, Sverige och Götaland, grymt har hemsökt dessa riken, särskilt Norge som ligger dem närmast. De har plågat de kristna där med plundringar, mordbränder, blodbad, tillfångataganden, fängslanden, ödeläggelser och förstörelse av både heliga och andra platser, i synnerhet efter kung Håkans av Norge, kungens farfars, död, och de upphör inte med sina ständiga angrepp. De kristna kan inte längre stå emot dessa korsets fienders grymhet om de inte får lämpligt understöd, och kungens egna tillgångar räcker inte till att bekämpa de otrogna, enligt den framställning som hans sändebud, de ädla männen Bertrandus de Luciolis och Raymundus de Lemena, överlämnat till påven.

Påven, som med faderlig medkänsla vill bistå kungen och hans kristna undersåtar i deras nöd, uppdrar därför åt sändebuden att – om de, när de befinner sig i dessa trakter, med säkerhet kan bekräfta de nämnda behoven som är okända för påven – i hans namn bevilja kungen hälften av pengarna från den sexåriga tiondegärd som insamlats och alltjämt insamlas i dessa riken, till understöd för nämnda behov. Detta ska ske enligt anordning av ärkebiskopen av Narbonne och två av hans lydbiskopar som denne och sändebuden utser, och vilkas samveten påven härmed betungar i denna sak. Givet i Avignon den 13 augusti, i påvens tionde regeringsår.

Joannes [episcopus seruus seruorum . Dei dilectis filiis] Joanni de Serone Prædicatori, et Bernardo, de Ortolis, Apostolicæ sedis nunciis. Dudum ex insinuatione charissimi in Christo filij nostri Magni Regis Norwegiae illustrisd, non absque magna mentis compassione præcepimus [d.v.s.: percepimus], quod infideles pagani, Carelli videlicet et Rutheni, regnis suis Norwegiae, Sueciæ, ac Gociæ propinqui, adeo regna ipsa, praesertim Norwegiæ prædictum sibi vicinius, et degentes Christicolas in eodem per rapinas, incendia, strages varias, captiones, incarcerationes, depopulationes, et tam locorum sacrorum, quam aliorum dirutiones, et alios incursus hostiles multiplices hactenus, maxime post claræ memoriæ Hayquini Regis Norwegiæ avi sui obitum, crudeliter et immaniter afflixerunt, et molestare continuis vexationibus non desistunt, quod ijdem Christicolæ, sic ex præmissis afflicti multipliciter et consumpti, adversus hostium crucis prædictorum saevitiam et superbam sementem stare non poterunt diutius, nisi opportunis subsidijs fulciantur; quodque Regis ejusdem ad hoc, necnon et infideles eosdem ad divini nominis laudem et gloriam ac fidei exaltationem catholicæ, liberationemque Christiani populi impugnandos non sufficiunt, ut habet præfati Regis petitionis series, nobis per dilectos filios nobiles viros Bertrandum de Luciolis et Raymundum de Lemena nuncios et ambaxiatores suos exhibitæ, facultates. Nos autem eisdem Regi, et suis subditis Christicolis super oppressionibus, calamitatibus et miserijs hujusmodi, paterno compatientes affectu, eisque volentes de illo, quod commode præsentialiter possumus, subsidio providere; discretioni vestræ per apostolica scripta committimus et mandamus, quatenus si de prædictis necessitatibus nobis ignotis merito vobis, dum in illis partibus fueritis, constiterit evidenter, præfato Regi medietatem pecuniæ dictæ decimae sexennalis collectæ in eisdem regnis, ac etiam colligendæ in subsidium et necessitates predicta, secundum ordinationem venerabilis fratris nostri archiepiscopi Narbonensis, et duorum ex suis suffraganeis, per eundem archiepiscopum et vos super hoc assumendis, quorum oneramus in hac parte conscientias, dispensandi nostro nomine concedatis, &c. Datum Avinione idibus augusti [pontificatus nostri] anno X.